Fredagslistan 2024, vecka 47: 3 skivor med olika progband jag inte har någon koll på

 Med ett helt nytt hål i underkäken och helt driven av flytande bränsle blir det något relativt lätt och sansat för Patient B denna vecka. Har under en veckas gång lyssnat på 3 skivor som legat på vänt länge med band jag aldrig riktigt kollat in djupt. Holy Hell  (2018) med Architects, Altered State (2013) med Tesseract och Sound Awake (2009) med Karnivool.

Architects fick jag tipsat om av en kamrat från gymnasiet för många år sedan, hörde då låten Hereafter från just Holy Hell. Det är en sjuhelvetes bra låt, och förhoppningen är ju såklart att resten av skivan ska hålla samma standard, och visst gör den det. Bokstavligt, jag kunde inte separera ut någon enskild låt som speciellt otrolig utöver Hereafter. De kör på i 42 minuter med lite samma grejer om och om igen, riffen känns rätt lika. Skivan är första efter att gruppens huvudsakliga låtskrivare dött av hudcancer, vilket självklart är förjävligt och det kommer stunder när man verkligen kan känna smärtan genom musiken. Det är möjligt att jag inte ser det fantastiska pga bristande intresse, metalcore har aldrig riktigt tilltalat mig. De får ett G, helt okej.

Tesseract däremot är fett som fan, dryga 50 minuter av vad som känns (i rolig kontrast till skivan ovan) som ett enda långt prog-epos. En väldigt lagom längd, proggare har någon pervers fascination med att dra ut på tiden (förebådning…). Det är djentigt, lite Animals As Leaders med plinkig rytmiska grejer. Men så spontant, från högerflanken, kommer 2 låtar med SAXOFON, åhh. Jag är en sucker för bra blås. Det blir aldrig tråkigt, vackra körbitar och bra sång tillsammans med medryckande riff i en väldigt givande mix. Jag kommer absolut att kika på bandets vidare material. VG, väldigt imponerad och lite irriterad att jag inte lyssnat på dem tidigare.

Karnivool har jag inte lyssnat på utöver låten Goliath. Som basist är den såklart mumsig, svårt att få ett större sound än basisten Jon Stockman. De säger sig främst inspirerade av Tool och Deftones, och det är något jag definitivt kan se. Det låter jävligt bra, den första halvan av skivan är ren fröjd. Otroligt. Men sen håller det på i dryga 35 minuter till, tankarna förs lite till Fear Inoculum (2019) där Tool gav alla fansen en övermätt upplevelse på hela 86 minuter, mama mia. Så lite för långt för sitt eget bästa i mina ögon, fortfarande ett VG och med de bästa låtarna på hela listan. 

Det fanns även ett fjärde band/album som skulle varit med på listan, men de kommer figurera mer i min nästa lista…

Dags för viloläge och mer flytande näring

//Herr B

Listan hittar ni här.