Fredagslistan 2024, vecka 47: 3 skivor med olika progband jag inte har någon koll på

 Med ett helt nytt hål i underkäken och helt driven av flytande bränsle blir det något relativt lätt och sansat för Patient B denna vecka. Har under en veckas gång lyssnat på 3 skivor som legat på vänt länge med band jag aldrig riktigt kollat in djupt. Holy Hell  (2018) med Architects, Altered State (2013) med Tesseract och Sound Awake (2009) med Karnivool.

Architects fick jag tipsat om av en kamrat från gymnasiet för många år sedan, hörde då låten Hereafter från just Holy Hell. Det är en sjuhelvetes bra låt, och förhoppningen är ju såklart att resten av skivan ska hålla samma standard, och visst gör den det. Bokstavligt, jag kunde inte separera ut någon enskild låt som speciellt otrolig utöver Hereafter. De kör på i 42 minuter med lite samma grejer om och om igen, riffen känns rätt lika. Skivan är första efter att gruppens huvudsakliga låtskrivare dött av hudcancer, vilket självklart är förjävligt och det kommer stunder när man verkligen kan känna smärtan genom musiken. Det är möjligt att jag inte ser det fantastiska pga bristande intresse, metalcore har aldrig riktigt tilltalat mig. De får ett G, helt okej.

Tesseract däremot är fett som fan, dryga 50 minuter av vad som känns (i rolig kontrast till skivan ovan) som ett enda långt prog-epos. En väldigt lagom längd, proggare har någon pervers fascination med att dra ut på tiden (förebådning…). Det är djentigt, lite Animals As Leaders med plinkig rytmiska grejer. Men så spontant, från högerflanken, kommer 2 låtar med SAXOFON, åhh. Jag är en sucker för bra blås. Det blir aldrig tråkigt, vackra körbitar och bra sång tillsammans med medryckande riff i en väldigt givande mix. Jag kommer absolut att kika på bandets vidare material. VG, väldigt imponerad och lite irriterad att jag inte lyssnat på dem tidigare.

Karnivool har jag inte lyssnat på utöver låten Goliath. Som basist är den såklart mumsig, svårt att få ett större sound än basisten Jon Stockman. De säger sig främst inspirerade av Tool och Deftones, och det är något jag definitivt kan se. Det låter jävligt bra, den första halvan av skivan är ren fröjd. Otroligt. Men sen håller det på i dryga 35 minuter till, tankarna förs lite till Fear Inoculum (2019) där Tool gav alla fansen en övermätt upplevelse på hela 86 minuter, mama mia. Så lite för långt för sitt eget bästa i mina ögon, fortfarande ett VG och med de bästa låtarna på hela listan. 

Det fanns även ett fjärde band/album som skulle varit med på listan, men de kommer figurera mer i min nästa lista…

Dags för viloläge och mer flytande näring

//Herr B

Listan hittar ni här.

Fredagslistan 2024, vecka 46: En kosmisk tripp i mystiken och kaosets tecken

Allting börjar med en idé eller vision. 

För mig började det med att min inkorg fick fler och fler utskick som var väldigt vaga och fyllda med någon sorts numerologi som jag inte förstod mig på. Detta var min första kontakt med Mystiskaos. Ett skivbolag som startade upp sin verksamhet år 2016. På något sätt var också bolaget sammankopplat med Dissociative Visions samt med Fallen Empire records. Någonstans i denna historia försvann också bolaget och skulle läggas ner för att sedan återuppstå igen. Mycket oklart. Jag skulle kunna killgissa på att Mystiskaos är sammankopplat med bandet Skáphe som bildades i USA men sedan fortsatte sin karriär på Island. Listan hittar ni här och i slutet av listan.

Dagens lista är mitt sätt att försöka plocka ur några av guldkornen ur den digra utgivning som finns på bolaget. Det tänkte jag göra med ett band som egentligen borde varit med på listan över de bästa albumen förra året. 

Arnaut Pavle -"Baptized in Jesus Piss" (Transylvanian Glare, 2023, Mystiskaos).

Här snackar vi finsk black metal med vampyrtema av bästa snitt. Arnaut Pavle är namnet på en påstod vampyr som levde på 1700-talet i Serbien. 

Låten är tagen från bandets andra fullängdare. Det är rejält punkig black metal som påminner om Darkthrone men också andra framförallt norska och finska akter som fanns förr i världen. Det är bara att sätta sig ner och njuta av fullängdaren som klockar in på 29 minuter. Just denna låt jag har valt ut påminner mig mycket om Aura Noir och Craft. Rekommenderas för alla som inte behöver så mycket progressiva inslag i sin black metal. Det blir lite mer avancerat när vi går vidare till nästa band. 

Andavald - "Hugklofnun" (Undir skyggðarhaldi, 2019, Mystiskaos).

Redan från omslaget kan man se att detta verkar vara något allvarsamt. Vad vi har här är isländsk black metal som kom lite i skuggan av storheter som Svartidaudi. Andavald är inte riktigt lika dissonant och aggressivt utan bjuder istället på ganska långsam och tuggande black metal med dödsmetallinfluerad sång. Fullängdaren bjuder bara på 3 låtar men har en speltid på över 30 minuter vilket inte riktigt tillhör vanligheterna inom genren. Det är inte heller väldigt mycket progressiva inslag och tokiga riff eller förstärkt av synthmattor och ambient även om det förekommer. Sången blir också ganska vansinnig på sina ställen och närmar sig den man kan höra i vissa DSBM-band.Det närmaste jag kan komma på att jämföra det med är kanske Ondskapt när de spelar långsamt. Tror att folk som uppskattar Aosoth kan digga Andavald. Bandet har inte släppt något mer än denna fullängdare men det påstås att projektet inte är nedlagt än. Nästa band som jag har valt ut är lite mer galet. 

Kostnatění - "Çay benim çeşme benim" (Oheň hoří tam, kde padl, 2022, Mystiskaos) 

Nu är vi tillbaka i USA men med ett enmansband som gör black metal med turkiska texter och teman. Jag har ingen aning om det är en person som kan turkiska eller inte som skapar musiken vilket gör att jag får lämna bedömningen av äkthet till någon annan.

Jag ska erkänna att min kunskap om turkisk populärkultur är väldigt begränsad och det kan mycket möjligt vara så att denna låt är en cover av någon känd låt. I vilket fall som helst är det väldigt intressant att höra hur skaparen bakom projektet sjunger både finstämt och growlar och väser medan han piskar på något otroligt. Detta är spaceat och märkligt. Både i instrumentationen som också består av något stränginstrument med lite flair av Mellanöstern samt i hur låten växlar tempo. Det blir lite som när Mike Patton och Fantomas håller på. Ibland har jag svårt att veta om det bara är konstigt för att det ska vara konstigt men jag landar nog i att Kostnatění är mer bra än bara skojfriskt. Om nu black metal kan vara skojfriskt? Nu kör vi vidare med ett band som känns mindre skojfriskt och mer argt. 

Hässlig - "Like Worms" (Guilliotine, 2021, Mystiskaos)

Ännu ett enmansband men i detta fall ett spanskt band vars namn är en bastardisering av det tyska ordet hässlich som betyder ful. Det stämmer ganska bra. Här tycker jag nästan att det pushas gränser för vad som är black metal och vad som är gammal hederlig kängpunk. Det spelar mindre roll för min del. Det är gött sväng och låtarna puttrar på. Det mest spaceade med detta bandet är kanske deras logga som gör att jag blir illamående när jag stirrar för länge på den. Nu ska vi däremot ut till ett riktigt märkligt kosmos.

Wormlust / Skáphe - "Vaxvængir vonar" (Kosmískur hryllingur, 2019, Mystiskaos)

Ibland ska man spara det bästa till sist. Detta är inte en splitskiva av traditionellt snitt utan det är musiker från Wormlust och Skáphe som faktiskt samarbetat på två låtar för att skapa skivan. Och vilken skiva sen! Kosmískur hryllingur betyder kosmisk skräck och det är nog det närmaste beskrivningen av musiken som gäller. För den som inte har hört Wormlust kan det närmast beskrivas som riktigt psykadelisk black metal men som aldrig tappar sin intensitet och arghet. Skáphe är också ganska progressiva men framförallt är de kända för sitt väldiga dissonanta sound. Låten jag har valt är episkt lång, över 20 minuter, och visar upp båda bandens sidor. Det är både långsamma partier med mycket ljudmattor och argt dissonant och märkliga element i låtskrivandet. Helt plötsligt hör man en ensam bas och trummor osv. Skivan är också inspelad och mastrad i BST Studios vilket brukar betyda kvalité. Det är mycket som händer nästan hela tiden. Varje gång jag lyssnar på denna vinyl känner jag mig tveksam till att byta sida och fortsätta då första sidan nästan redan tagit musten ur mig. Men sen kör jag igenom denna låt med och efteråt drabbas jag av lite tomhet och vill lyssna om skivan för att se om jag upptäcker nya lager till musiken. Detta är verkligen en upplevelse som jag kan rekommendera alla som vill utmana sin egen lyssning. När det väl klickar med skivan finns det mycket att ta in. 

Det var dagens lista som ni hittar här. Det finns mycket mer att upptäcka på Mystiskaos och inte minst finns det mycket mer dissonant och dödsmetalldoftande black metal men jag valde att fokusera på olika band för att visa på den bredd som bolaget har. Jag följer Mystiskaos med förhoppning om att återigen få upptäcka något som utmanar mig och den bild av black metal som finns. //Oscar K. 

God morgen. Hvordan går det? Idag blir det kort och gott norsk punk. Det är en kategori av musik som jag inte lyssnat så värst mycket på så det kändes dags att göra slag i saken. Jag har skippat TURBONEGRO för de tänker jag att alla redan har hört och BLOOD COMMAND (som är en stor personlig favorit) fick utgå pga att de känns mer metal än punk men det kan det säkert råda delade meningar om ute i stugorna. Listan finns längst ner i inlägget.

Vi lyssnar till tio låtar av (i tur och ordning): MURDER MAIDS, FAENIHÆLVETTE (som också syns på bilden här ovanför), AKTIV DÖDSHJELP, HONNINGBARNA, KJØTT, OSLO ESS, RONNY PØBEL, BRUTAL KUK, THE GOOD THE BAD AND THE ZUGLY och PAPPASAFT. Jag vill särskilt slå ett slag för låt nummer två i listan som var den låt som fick mig att välja temat från första början. Den dök upp som förslag i Spotify som en låt jag nog borde gilla och det stämde bra det. Ta en titt på textmaterialet och njut: 

"Rumpa mi er jævlig feit

Bicepsen er jævlig veik

Jeg er fortsatt jævlig bleik

Sommerkroppen er for seint

Du legger ut et bilde på Instagram

Jeg tenker bare på at du er svett og klam"

Och med dessa visdomsord tar vi helg. Ha de greit.

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 45: Norsk punk!

Fredagslistan 2024, vecka 44: Power of Speed

 

Sedan i somras har jag varit på en återupptäcksfärd i heavy metal från åttio- och nittiotalet. Det hela började med att jag fick hem tyska IRON SAVIORs sju (7!) första album, vilket skulle få de flesta att tappa greppet om verkligheten. Det finns mycket att säga om det bandet, men deras största problem är att de inte spelar heavy metal i tempot som är det bästa för genren: svinsnabbt. 

Här följer därför en lista med nio rökare till snabb hårdrock från åttiotalet. Är allt det här speed metal? Ja, nej, kanske, beror på vem du frågar. Är speed metal ett sound, en subgenre, en scen, en attityd? Exakt var gränserna går för vad som är heavy, thrash, crossover, power och speed metal får experterna slåss om. Så länge det går undan är jag nöjd. Spela snabbare!

Listan hittar ni här!

IRON MAIDEN - Purgatory / Genghis Khan (Killers, 1981). Ja vad säger man. Vila i frid Paul Di'Anno. Vilken röst! Vilken karaktär! Vilken krigare! Här får ni inte bara en av Maidens bästa låtar, utan även en annan av Maidens bästa låtar som B-sida.

ACCEPT - Fast as a Shark (Restless and Wild, 1982). En självklarhet när man pratar snabb hårdrock, öppen dörr osv. Bästa dubbelkaggarna någonsin? Jag är en late bloomer vad gäller Accept, och det skyller jag enbart på Balls to the wall. En fruktansvärd låt. Varför blev inte den långt bättre Neon Nights deras stora hit?

SATAN - Trial by Fire (Court in the Act, 1983). Det här kan vara en av de bästa låtarna som överhuvudtaget skrevs under presenningen som kallas New Wave of British Heavy Metal. Och, förvånansvärt nog, är bandets nya album - fem stycken sedan 2013, det senaste i år - riktigt starka, vilket är mer än man kan säga om de flesta band på den här listan.

HELLOWEEN - Judas (Judas 12", 1986). En liten cirkel sluten här, eftersom Helloweens första och sanna frontman Kai Hansen startade ovan nämnda Iron Savior som sidoprojekt till Gamma Ray, som han fortsatte med efter Helloween. Jag gillar inte Michael Kiske och har inte hört nya sångaren, men Kais Helloween... herregud så bra det var. Man blir ju andfådd. 

ACID - Max Overload (Maniac, 1983). Nu ett band som varken är brittiskt eller tyskt: ACID kom från Belgien, av alla ställen. Mer hurtigt och punkigt än sina östra grannars baskaggemattor. Kate de Lombaerts hesa, inte riktigt tonsäkra röst är stenhård med.

RAVEN - Faster than the speed of light (Wiped Out, 1982). Tillbaka till UK och deras nya våg. Titeln säger allt! Einstein hade fel!

BLIND GUARDIAN - Guardians of the Blind (Battalions of Fear, 1988). Blind Guardian är väl mest kända för sin symfoniska fantasy-metal från nittiotalet och framåt, men ... hör ni hur snabbt det går här?? Hansi är ju dessutom Tysklands bästa hårdrockssångare jämte Kai och Klaus i Scorpions. 

SENTINEL BEAST - Phantom of the Opera (Depths of Death, 1986). En ny bekantskap för mig som jag var tvungen att köpa direkt. Deras enda album är en riktig käftsmäll, som avslutas med den här covern på en av Maidens absolut bästa låtar, för att sluta cirkeln där vi började. Okej, uppriktigt sagt är det en rätt slarvig tolkning, men de spelar den ännu snabbare än originalet. Debbie Gunn som sjunger gjorde för övrigt en demo med svenska ICE AGE 1989, men hennes svenska karriär verkar ha tagit slut rätt fort. 

Med detta tar vi helg. Play fast or don't!

/Andreas