METALLICA. Det finns inget mer att skriva, egentligen. Bandet människor
älskar, hatar, älskar att hata, hatar att älska. Själv upptäckte jag dem kring Load/Reload, förstod snabbt att kort hår betydde lam rock och dök
snabbt ner i Cliff Burton-eran, och där är jag kvar, med ojämna mellanrum mellan lyssningarna. Utan Burtons spel,
stil och legend hade jag nog inte börjat spela bas själv, så bara där har jag mycket
att tacka det bandet.
Något annat jag kan tacka
Metallica för är att de aldrig hymlat med sina influenser och sitt
ursprung. De har alltid burit sina favoritband på ärmarna, både
sjuttiotalets klassiska hårdrock och åttiotalets NWOBHM, och en hel del
annat. Och det är vad jag vill lyfta idag: band som jag upptäckte via
Garage Inc.-dubbeln i späd ålder - 12 år när den släpptes - och som
följt med mig sedan dess. Eller bara riktigt jävla bra rock.
1.
DIAMOND HEAD - Helpless. I egenskap av Lars Ulrichs absoluta
favoritband har DH en stor del av sitt arv Metallica att tacka. Men
bortom live-standarden Am I Evil? gömmer sig en del riktigt, riktigt bra
tidig new wave-hårdrock (och en del riktigt tråkig sådan - de tog liksom aldrig riktigt fart). När jag började treva mig fram bakom ett
trumset för några år sedan var Diamond Head väldigt bra att öva till. Här hör ni en grym liveupptagning redan från 1979.
2.
HOLOCAUST - Small Hours. Hur ond och dunkel är inte den här låten? Som en
spökoperett i doom-format: And I try to get through to you / In my own
special way / As the barriers crumble / At the end of the day...
3.
KILLING JOKE - The Wait. Lite post-punk! Eller goth? Depprock? Oavsett.
Efter närmare 15 års jäsning, utöver några smakprov från nya skivor,
insåg jag Jaz Coleman et als storhet runt 2013. Ett av de bästa
brittiska banden någonsin, egensinniga och stenhårda rakt igenom. Alla
måste lyssna.
4. MOTÖRHEAD - Overkill.
Kommentar överflödig. Trion Lemmy - Fast Eddie Clarke - Philthy Animal
ÄR det tuffaste som hänt rocken, någonsin och för evigt. Och den här
låten är det tuffaste Motörhead någonsin gjorde.
5.
MERCYFUL FATE - Evil. Är Diamond Head evil? Nja, det kan diskuteras. Är
King Diamond evil? Nåt så in i helvete! Metallicas medley av låtar från
de danska satanisternas debutplatta var tekniskt sett den första black
metal jag hörde, och vilket underbart fördärv det ledde ner i...
6.
BLUE ÖYSTER CULT -
Astronomy. Har jag nämnt att BÖC är ett av världens
bästa band? Om inte kan ni kolla de här föregående inläggen
HÄR och
HÄR.
Astronomy etsade sig direkt fast i min puberterande hjärna och har
stannat där, i takt med att livet fortsatt och BÖC-kulten grott i mig.
Den spelades av en vacker slump som sista låt på min trettioårsfest,
och den dag jag lämnar jordelivet så ska ni spisa den vid likbålet.
And
the light that never warms...
7. H.P.
LOVECRAFT - Wayfaring Stranger. Vänta va, Metallica brydde sig väl
aldrig om psykrock? Nej, och mitt intresse i den genren är rätt ytligt, men
däremot är vi alla vänner av kosmisk skräck. The Thing That Should Not
Be introducerade mig för skräckmästaren, och med
hjälp av Delta Förlag och Tvååkers bibliotek förändrades mitt liv till
det mörkare med hjälp av Providence mest xenofoba gentleman. I slutändan
ledde det till en kandidatuppsats på universitetet. Och Wayfaring Stranger är en fin bit med.
Så,
ja. Oavsett hur trött man är på dansken och Papa Het, och hur tråkiga
skivor de än hostat upp de senaste trettio åren - en diskussion för sig -
har de haft ett visst inflytande på mitt lyssnande och mitt liv, som
jag inte kan bortse från. Alltid något!
Nu fortsätter vi långhelgen! Lyssna på listan här!
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar