Idag ska jag prata lite grand om ett band som i stort sett alla hårdrockare har något sorts förhållande till.
SLAYER har varit en del av mitt liv sedan jag hörde en ganska usel ljudmässig version av bandets klassiska skiva "Reign In Blood" 1988. Jag minns faktiskt inte vem som ägde kassetten, men trots att ljudet sannerligen inte var det bästa gick det inte att förneka att musiken var det coolaste jag hade hört.
Att bandet har hållit stilen sedan, egentligen, debuten kan vi välja att se antingen som absolut halsstrarrighet eller som bibehållen integritet - en vägran att enligt negativ vokabulär sälja sig.
2006 kom "Christ Illusion" ut, och jag var rejält till mig i trasorna. Huvudanledningen var att detta var den första skivan sedan 1990 års "Season In The Abyss" där originalsättningen var tillbaka på plats. I klartext betyder detta att Dave Lombardos trumspel skulle sättas på skiva. Trummisen har lämnat bandet rätt så många gånger, och det har för det mesta varit bittra tongångar. Men nu var batteristen tillbaka även i studion, och säga vad man vill - Lombardo är och kommer alltid att vara den bäste trummisen som har innehaft positionen i SLAYER.
Det var förresten inte bara jag som var till mig. Även bandet självt var väldigt exalterade över skivan. I Joel McIvers bok "The Bloody Reign of Slayer" kan vi läsa att Kerry King yttrade följande om skivan:
"'Christ Illusion' is the best thing we've done since 'Reign in Blood' [...] 20 years from now people are going to look at 'Christ Illusion' and say 'That was a great fucking record!'"
Att det är kul att lyssna på skivan kan jag utan större omskrivning säga är riktigt kul! Visserligen finns här några låtar som bara är sådär, men till största delen liras det med en glöd som jag trodde bandet förlorat. Riffen är tillräckligt elaka och Araya sjunger riktigt bra. Och Lombardo gör sin grej med sådan övertygelse att det hörs att han har haft roligt under inspelningen som tydligen är en av de mest njutbara SLAYER har gjort överhuvudtaget. Huvuddelen av materialet är skrivet av King som verkar ha haft en blåslampa under ändalykten för det går stundtals rejält snabbt. Avslutande Supremist är snabb även med SLAYERs måttstock för hastigt spel.
Att skivan håller för upprepat lyssnande kan jag slå fast - denna veckan har jag nog lyssnat på den över 10 gånger - och det brukar vara en kvalitetsstämpel.
/Martin
Vad passande att detta inlägg kommer just nu. Jag är inne i en Slayer-period, och läser både Joel McIvers bok och lyssnar på dem en massa. Många hårdrockare kastar oförtjänt mycket skit på Slayers senare album. Ja du vet dem som säger: De var bättre förr.. Jag håller också med på att Slayers bästa plattor gjordes på andra halvan av 80-talet och början på 90-talet. Men albumen från God Hates Us All till Repentless håller hög klass dem med, framförallt Christ Illusion. De lyckas få till en bra helhet på plattan. Nu måste jag drar igång den i lurarna.
SvaraRadera