Tack för allt, Clive!

Jag tror att alla unga aspirerande hårdrocksmusiker som satt sig bakom ett trumset gjort det, eller åtminstone försökt. Rättat till stolen, justerat den ena hängpukan lite, pillat lite försiktigt på hi-haten utan att riktigt förstå hur den fungerar och sedan....

DOOM-TA DO-DO-TA DO-DO-TA DO-DO-DO-DO DODO

Det omisskännliga trumintrot till IRON MAIDENs The prisoner. Trummornas motsvarighet till gitarristens Stairway to heaven. I övrigt förvisso en bra låt, men just det där trumintrot tillhör ett av rockvärldens mest klassiska och att sätta Clive Burrs en-pedals-DODODODO-TA med samma finess, styrka och tightness var något vi alla en gång drömde om. Få av trummisarna i världen skulle och skall lyckas. Han var rätt ensam om att hitta det DÄR svänget just där.

Clive lämnade oss i tisdags och nyheten kablades ut igår. Anledningen den förbannade sjukdomen som tyvärr präglat hans liv i ganska många år. MS. Multipel Skleros säger vissa. Menhelvetesjävla Skit säger jag.

Clive lämnade Maiden 1982 efter skivan "Number of the beast" och den efterföljande turnén, men det fanns aldrig något ont blod mellan bandet och Clive. Chocken blev ganska stor för Maiden när det runt 2001 stod klart att Clive började bli allvarligt sjuk, och till skillnad från andra band som bara hatar och kastar skit på forna medlemmar så formade Maiden en plan till gagn för Clive. I mars 2002 stod jag och Robban på Brixton Academy i London tre kvällar i rad och såg Iron Maiden spela konserter gratis till förmån för honom. Alla arbetade gratis, ingen lokalhyra togs ut. I London känner, eller kände, alla Clive. Alla ville honom väl.

Det slogs rekord i merchandiseförsäljning under dessa tre kvällar. Inte en pinal fanns kvar. Vi handlade och vi handlade mer. På tröjorna står det "I was there for Clive". Det var vi alla. Pengarna gick oavkortat till Clive, så gjorde även intäkterna på de för evenemanget släppta specialsinglarna.

Det var en fin gest från Maiden, men den stannade inte där. 2005 spelades en ny specialkonsert och Clive har under sina sista tio år aldrig saknat uppbackning från sitt forna band eller sina fans. I familjer tar man hand om varandra, som en sabeltandad tiger sade i en tecknad film.

Vi var många som hoppades att Clive skulle riva av en låt, kanske Run to the hills, de där kvällarna 2002. När han kom ut på scenen lite vacklande i slutet av varje spelning stod det klart redan då att det nog inte skulle gått att genomföra. Han kastade dock ut en massa trumpinnar. Han log. Bandet log. Vi log alla, för vi fick i alla fall se en av våra familjemedlemmar på scen med resten av familjen en gång till. 2005 var det lite värre ställt, jag var inte där men vill minnas att han kom ut i rullstol efteråt. Oavsett om just det faktumet stämmer eller ej så var sjukdomen likväl allestädes närvarande i hans liv.

När lågan så slocknade i tisdags kan jag bara hoppas att han in i det sista kände oss i hjärtat. Skivorna, turnéerna, galenskapen och glädjen. De där kvällarna 2002 och 2005. Gemenskapen. Jag hoppas att han hade det lugnt och att han stilla leende fick äntra en annan värld.

Jag saknar dig redan Clive. Jag lyckades aldrig få till The prisoner. Jag lovar att inte försöka mer. Den är bara din nu. Tack för allt.

/Alex