Om det inte hade varit för den låten...

Så har kroppen landat efter en helg i Holland. En tre dagar lång MARILLIONweekend i Port Zelande kan få den allra tuffaste av kinderäggsamlare att fullkomligt kapitulera och brista ut i glädjetårar. Detta året skulle vi dessutom bli serverade inte en, inte två utan TRE hela skivor rakt av; "Radiation" (1999) inledde fredagen medan fjolårets mästerverk "Sounds that can´t be made" skulle bli söndagens mumma. Lägg sedan till massor av andra låtar så bjöds vi på totalt 59 låtar (inklusive ett intro), eller strax under sju och en halv timme musik. Höjdpunkten visste jag dock från början skulle bli lördagens framförande av skivan "Brave" från 1994, ett mästerverk till skiva som andra band bara kan drömma om att komponera. Denna skulle framföras med en helt ny scen- och ljusproduktion och filmades för dvd/bluray och säkerligen stenkaka också. Kort sagt så var det självskrivet redan från början att lördagens episka första sjuttio minuter skulle för evigt tatueras in i det Bergdahlska minnet såsom den största begivenheten någonsin i sällskap med Marillion. Det var så självklart. Det skulle ha blivit så.

Om det hade inte varit för DEN låten.

Spola tillbaka bandet lite. Tidigt nittiotal. Kanske 1991. Jag minns inte exakt. Jag hade i det närmaste bosatt mig på Brommagatan hos två av mina bästa vänner. Redan när vi lärde känna varandra 1989 kändes det som att detta var vänskap för livet. I vilket fall, 1991 (kanske) spelade Jeanette upp ett band som hette Marillion för mig. Det var minsann ett bra band. Således blev jag lite härmapa och debutskivan beställdes på Ginza å mormors vägnar som skulle få ge mig den i julklapp. Skivan heter "Script for a jester´s tear" och är egentligen inte en skiva, den är en upplevelse. Efter den julaftonen blev mitt liv aldrig sig likt, jag upptäckte den progressiva delen av rocken över en natt och jag upptäckte till yttermera visso att texter faktiskt kunde vara både bra och framförallt personliga.
De sex låtarna som utgör den skivan innefattar hela mitt liv vid denna tidpunkt, från låtarna via melodierna genom texterna rakt in i mitt huvud. Textförfattaren tillika sångaren vid denna tid kallade sig FISH och är fortfarande en favoritartist i min värld även om han lämnade Marillion för 24 år sedan (något väldigt många människor fortfarande inte kan förlika sig med - GÅ VIDARE!) och hans texter blev allt i min värld. Speciellt titelspåret skulle få en oerhörd betydelse i mitt huvud.

Efter att Fish lämnade bandet och Steve Hogarth axlade manteln så har bandet fortsatt göra musik som andra band bara avundsjukt får läsa om i Sydöstran, och jag har fortsatt älska bandet från de första underbara åren via de lite svårare åren i slutet av 90talet och början av 00talet för att få se dem komma ut på andra sidan pånyttfödda med uteslutande briljanta skivsläpp sedan 2004. Det är en ren fröjd att vara Marillionfan idag, jag och Henke åker runt och njuter av konserter och turnéer både här och där. Så bra som de låter idag har de aldrig gjort vågar jag ödmjukt påstå efter att ha hört i runda slängar 800 konsertinspelningar från 1981-2013. Det är nästan otäckt att ett band bestående av old farts kan låta så in i helvete bra utan att skämmas.

Jag har dock grämt mig lite över att jag aldrig fick se den där turnén på första skivan 1983, det hade varit roligt att få uppleva den skivan och titelspåret live. Steve Hogarth har inte varit vansinnigt glad över att sjunga Fishtidens låtar genom åren, visst har vi serverats några hits och så men man har ibland tydligt märkt att han hellre överlåtit sången till publiken (som naturligtvis gärna fyllt i). I fredags fick vi några klassiker i slutet av setet bestående av Slainte mhath, Lavender och Heart of Lothian. Jag märkte omedelbart att han sjöng Slainte med en helt annan pregnans denna gång, han skålade dessutom för Fish mitt i låten vilket nästan fick tältet att lyfta! Efter den avslutande låten gick bandet av slutligen scenen och vi väntade snällt på extranumren.

Jag hade blivit förvarnad om en överraskning från en med insyn. Keyboardisten Mark Kelly hade twittrat något liknande. ALDRIG hade jag dock förväntat mig att DEN LÅTEN skulle bli det första extranumret.

Script for a jester´s tear.

Och vad bättre är - Steve sjöng den och agerade den som om den vore hans egen. Han hade LÄTT kunnat låta publiken sjunga, men icke. Versionen vi serverades i fredags är definitivt bland de bästa jag sett bandet prestera någonsin, Fisk eller icke Fisk. Jag stod som förstenad. Jag visste där och då upplevde jag det som framgent kommer att vara den absoluta enskilda låtpeaken på en konsert i mitt liv. Världens bästa band som spelar MIN låt i en perfekt version. Det kändes som att jag längtat i ett helt liv utan att tro eller vågas hoppas att det någonsin skulle ske.

"Can you still say you love me?", skrev Fish och sjöng Steve för mig.

"Mer än livet självt", skulle jag vilja säga.

/Alex

(Brave var också sjukt bra :) )