fredag, augusti 10, 2012

Fredagslistan vecka 32: Band som börjar med bokstaven S

atan i gatan gott folk - vi lämnar nu thrashen och jobbar oss vidare in i det träsk som stavas S. Bara för att visa att det egentligen inte behöver vara så pass tillkrånglat att skapa teman för fredagslistor (egentligen) bjuder listan idag på låtar från band vars namn har bokstaven S som begynnelsebokstav. Och jag ville helst inte ta låtar från band som jag lyssnat oerhört mycket på innan - lite av en utmaning får det ju ändå vara - och lyckades till stora delar faktiskt: endast tre band har förekommit frekvent i högtalarna i det benschska hemmet. Kan ni gissa vilka tre så får ni som Susanne brukar uttrycka det, en guldstjärna i himlen.

Vi börjar lite nätt och skitigt med SINISTER. De är förresten på gång med en ny skiva. Från "Legacy Of Ashes" har jag valt Into The Blind World. Det är en finfin öppnare. Den har ett härligt driv - det svänger på det rätta sättet, och bjuder på rikligt med tvåtakt, blastbeats och trevligt spel på ride-cymbalen.

SACRED REICH. Okej - jag kunde inte hålla mig från att ha med en låt från det bandet på denna listan, trots att det bara var en lista sedan de var med förra gången. Violent Solutions visar på den fina låtskrivartalangen som bandet hade - både tyngd, sväng och hastighet kombineras på ett sympatiskt vis.

Vi simmar över pölen, traskar över Norge och anländer till Sverige och SCAR SYMMETRY. Och ja, jag vet att det är lite lamt att ta The Illusionist, men trots att låten är söndertjatad så är det så svårt att negera låtens förträfflighet. Den är mäktig, sången är makalös och det blir instant partyfeel varje gång jag hör låten.

Vi fortsätter med lite härlig melankoli och tungt sväng. SATARIEL är ett nytt namn för mig, men med tanke på hur mycket "Hydra" har snurrat i lurarna den gångna tiden så förstår ni att det är ett band jag tänker hålla koll på i framtiden. Vengeance Is Hers heter låten.

SETHERIAL - jajemensan: nu tar vi fram ångesthammaren och drämmer till ordentligt. Det är kyligt, dystert - och väldigt bra i Thoughts Of Life They Wither från "Ekpyrosis". Jag är förresten svårt förtjust i band som vågar vara pretentiösa nog att göra en Yoda och sätta verbet sist i titlar.

Kentha "Lord K" Philipson har med rätta slagit fast att SEANCEs "Saltrubbed Eyes" är en skiva man bör kolla in. Soulerosion  är en låt som det händer grejer i - jag kommer på mig själv att tänka på att låten måste vara betydligt längre än de 3:32 den de facto varar. Proddningen är föredömligt skitig, utan att för den sakens skull sakna distinktion. Kolla bara in basljudet som Bino Carlsson har - det låter bra om jag säger som så. Gött gitarrarbete och en verkligt skön meckighet borde få er att dyrka förbehållslöst.

SANCTIFICATIONs trummis på "Black Reign": Nils Fjellström. Då fattar ni att det kommer bli blastbeats utav bara fan. Och dubbla bastrummor för resten av pengen. Det låter ont, det går undan, det är death metal som den ska vara.

Hade jag varit tvungen att välja ett band som jag skulle följa mer än andra i framtiden så skulle jag nog välja SOREPTION. Tony Westermark, trummor, har faktiskt ett förflutet i föregående band. Det bandet presterar på hittills enda fullängdaren "Deterioration Of Minds" är en uppvisning i teknisk döds som lyckas vara förankrad i den tekniska dödsmetallen utan att vara stel och ortodox och samtidigt ha tillräckligt mycket individualitet för att sticka ut. Giget på förra årets GRF visade bara än tydligare att bandet knäcker även live. Surpressing The Mute: vrid upp volymen rejält och bara njut.

Stort hopp till storvulna SAMAEL. Anslaget är ju ett helt annat - produktionen är mer mättad, mäktigare och mer pretto. Det gäller förresten hela grejen med SAMAEL - och det funkar fint tycker jag. Från "Lux Mundi", en skiva som kollega Karin minsann satte på plats 7 på årsbästalistan förra året, tar vi For A Thousand Years.

Vi avslutar med en brutalt tung liveversion av Pierced From Within en av de kanske hårdaste låtarna som har gjorts i hela metalhistorien. Skivan med samma namn är för övrigt en finfin dängjävel. SUFFOCATION heter de skyldiga. På sång har man Frank Mullen - mannen som mer än de flesta death metalsångare låter som en uppretad galt. Och då vet man att det är bra.

/Martin

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar