Alice Cooper på Liseberg

Det var en fin kväll i onsdags. Jag har sett bättre låtlistor och jag har sett bättre bandkonstellationer men det spelade ingen roll när ALICE COOPER intog scenen inför...hugaligen....22000 åskådare på Lisebergs stora scen. Tydligen slog han Håkan Hellströms publikrekord. Skoj såklart, men jag undrar ändå - när Alice vanligtvis spelar i Lisebergshallen (som tar knappa 2000 personer) - var är de andra då? (Jag veeeeet, men frågan är retoriskt ställd från en ironisk elitist).

Alice är alltid rolig att se. Hittills har det bara varit en enda spelning jag sett som jag hade svårt att njuta av eftersom regnet dödade tillställningen, på Sonisphere 2010 såklart. I onsdags var det betydligt angenämare i den varma sommarkvällen och jag njöt av ett taggat band, en hygglig låtlista och det faktum att Is it my body numera verkar vara standard i showen är så formidabelt bra att jag tror att han varit inne och rotat lite i min hjärna. Ingen hit för de flesta, men rena himmelriket för mig. Den dagen han dessutom vågar lägga till avslutet på låten som de körde live under den tidigaste delen av 70-talet (kallat My very own) då ska jag dansa Vättern runt i dagarna sju endast iförd tigertanga och sandaletter.

Nu får vi se vad Alice hittar på härnäst. Min dröm är att få se en turné där han kör hela "Welcome to my nightmare" och sedan hela "Welcome 2 my nightmare" rakt av. Jag åker var som helst i världen för det. Men allra helst till New York.

Nu är det alldeles tomt i min kalender till september tjugoåtta då jag äntligen ska få se WALTER TROUT igen. Och sen jävlar tar det fart, det blir en hård höst.

Tills dess,

/Al