Nådens år 2006 bodde jag i Malmö.
Antingen på Värnhem eller Östra Sorgenfri jag minns inte riktigt.
Jag höll på en del med Djande med mitt soundsystem och var väldigt inne på Grime och Dubstep.
Mitt intresse för Black metal och annan metal gick lite på sparlåga.
Men tack vare en gammal vän tändes satans eld igen och jag hade börjat närma mig mer modern black metal och även det som skulle bli min stora kärlek, black/thrash metal. Jag hade garanterat baggy pants och t-shirts med oversized prints med tveksamma motiv. Det är vad det är. Det var inte en tripp till modet efter nollnolltalet utan musiken vi ska fokusera på det. Listan ni här och längst ner.
Antaeus - "Words as Weapons" (Blood Libels, Norma Evangelium Diaboli, 2006).
Vi drar väl av plåstret direkt. MkM och de andra fransmännen i Antaeus har på många sätt varit standarden för hur black metal på 2000-talet låter. Istället för de isiga nordiska bergen får vi istället "skära sig i armarna och offra sitt blod till Satan i någon ruffig förortslägenhet i Paris"- black metal. Jag håller denna skiva som en av de bästa jag har hört i black metal genren. Att det vilar något djupt osunt och tragiskt över bandet förstärker bara känslan av äkthet. Både missbruk, diabetes och hädangångna medlemmar med självskadebeteende ger mig vatten på min kvarn. Jag kommer nog aldrig sluta tjata om denna skiva. Nu går vi vidare.
Urgehal - "Dødsmarsj til Helvete" (Goatcraft Torment, Agonia Records, 2006).
2006 var också ett år då jag insåg att det går att lyssna på black metal och inte ta allting på blodigt allvar även om utövarna själva förmodligen inte håller med mig. Här har vi norska Urgehal med medlemmar från Beastcraft och Angst Skvadron och många andra. Trondr Nefas sjunger och skriver låtar och är allmän motor i bandet. Trondr avslutade sitt liv år 2012. Det är övertygande norsk black metal av klassiskt snitt. Fans av Gorgoroth och Darkthrone bör inte missa detta band. Just Trondrs sång är verkligen något över det vanliga.
2006 var märkligt nog ett bra år även för norsk black metal.
Vi kan inte gå förbi Koldbrann och deras i mitt tycke absolut bästa skiva. Även om skivan innan har äkta true norsk nekroproduktion och presenterar norsk svartmetall på det där unika sättet är det med Moribound från 2006 som de verkligen briljerar. Mannevond sjunger och rockar som en annan Nocturno Culto och det är ett svängigt Darkthrone/Celtic Frost riffande som blandas med trummor som är helt underbara. Sen texterna! Ah vilken njutning. Vad sägs om:
"Mer bensin på bålet
Mer 96 % - Absolutt Nekro
Vekk fra bevissthet
Ned i glemselens kjeller".
Det blir inte bättre än så. Den som inte hört denna skiva har verkligen missat något. Jag är också glad över att Koldbranns senaste skiva som kom för något år sen också var ett rejält uppsving från skivan inna.
Svårt att avgöra om det är Koldbrann eller nästa skiva som är den bästa som kom år 2006 men jag tror det är nästa här i listan.
Katharsis - "Kross Fyre [...]" (VVorldVVithoutEnd, Norma Evangelium Diaboli, 2006).
Då är vi framme hos det band som kanske betytt mest för mig de senaste 20 åren. Tyska Katharsis.
Totalt kompromisslöst vansinne från start till mål. Lyssna bara på hur låten börjar. Låten går sönder innan den ens börjar. Strax efter 2 minuter och 30 sekunder hittar de tillbaka till någon sorts ordning. Det skriks, det slamras och det är sataniskt så in i helvete. Nästan varje gång jag hör ett nytt black metal band så jämför jag bandet med Katharsis. Hittills har jag inte hittat något som är lika bra. Det är synd på många sätt men också väldigt fint att det fanns ett band som var på detta sätt. Det gör mig glad. Bandet upplöstes sen det kom fram att en av medlemmarna var någon sorts pluggig professor i genus eller liknande i Tyskland. Det gick ju inte att vara cool och ond på samma gång som man håller på med något sånt. Därför slutade dom spela. Eller så säger internetloren i alla fall. Jag är definitivt inte någon som låter sanningen stå i vägen för en bra story.
Än idag har jag inte hört en dålig låt med bandet och då har jag nog hört de flesta unkna demoinspelningar som kopierats och sålts som bootlegs. Rekommenderas för alla som gillar vansinne och fart. Susanne har skrivit om bandet på bloggen och kan bara hålla med henne om att det är väldigt häxig black metal. Nu är det dags att avsluta listan med dagens sista låt.
Vulcano - "Evil Always Returns" (Thunder metal split with Nifelheim , I Hate Records, 2006).
Nu har vi varit allvarliga för länge i detta inlägg. Nu får vi avsluta med något roligare och lite mer bastungt. Vi snackar om de brasilianska legendarerna i Vulcano som bildas 1981 men fortfarande håller på än idag.
Bandet spelar något som ibland kallas jungle metal, det är ju kanske ett litet problematiskt namn på en genre som framförallt handlar om ganska tidig sydamerikansk extremmetal. Det vill säga band som Sepultura, Sarcofago mfl. Det är band som befinner sig någonstans mellan thrash, black och dödsmetall. Här är Vulcano anno 2026 som ger ut en split med det bästa band som någonsin kommit från Dals Långed, Nifelheim. Resultatet är en mycket imponerande uppvisning i att kunna vara gamla men ändå kunna piska och göra låtar som perfekt balanserar mellan thrash och black metal med lite inslag av mer traditionell haavy metal. Basen ligger också ganska fram i mixen vilket gör att det blir väldigt annorlunda jämfört med andra band i genren. Trummisen piskar också på något otroligt. Ett fantastiskt band som jag är glad över att ha fått se live tillsammans med Nifelheim.
Det var dagens tidsresa. Vet inte om det är någon sorts best of lista men det är i alla fall ett par skivor som jag förknippar starkt med mitt liv år 2026. Listan hittar ni här. //Oscar K.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar