Fredagslistan 2026, vecka 40: Året är fortfarande 2006 del 3

Den där tidsmaskinen är tydligen igång igen. 
Nådens år 2006 bodde jag i Malmö. 
Antingen på Värnhem eller Östra Sorgenfri jag minns inte riktigt. 
Jag höll på en del med Djande med mitt soundsystem och var väldigt inne på Grime och Dubstep. 
Mitt intresse för Black metal och annan metal gick lite på sparlåga. 

Men tack vare en gammal vän tändes satans eld igen och jag hade börjat närma mig mer modern black metal och även det som skulle bli min stora kärlek, black/thrash metal. Jag hade garanterat baggy pants och t-shirts med oversized prints med tveksamma motiv. Det är vad det är. Det var inte en tripp till modet efter nollnolltalet utan musiken vi ska fokusera på det. Listan ni här och längst ner. 

Antaeus - "Words as Weapons" (Blood Libels, Norma Evangelium Diaboli, 2006).

Vi drar väl av plåstret direkt. MkM och de andra fransmännen i Antaeus har på många sätt varit standarden för hur black metal på 2000-talet låter. Istället för de isiga nordiska bergen får vi istället "skära sig i armarna och offra sitt blod till Satan i någon ruffig förortslägenhet i Paris"- black metal. Jag håller denna skiva som en av de bästa jag har hört i black metal genren. Att det vilar något djupt osunt och tragiskt över bandet förstärker bara känslan av äkthet. Både missbruk, diabetes och hädangångna medlemmar med självskadebeteende ger mig vatten på min kvarn. Jag kommer nog aldrig sluta tjata om denna skiva. Nu går vi vidare. 

Urgehal - "Dødsmarsj til Helvete" (Goatcraft Torment, Agonia Records, 2006).

2006 var också ett år då jag insåg att det går att lyssna på black metal och inte ta allting på blodigt allvar även om utövarna själva förmodligen inte håller med mig. Här har vi norska Urgehal med medlemmar från Beastcraft och Angst Skvadron och många andra. Trondr Nefas sjunger och skriver låtar och är allmän motor i bandet. Trondr avslutade sitt liv år 2012. Det är övertygande norsk black metal av klassiskt snitt. Fans av Gorgoroth och Darkthrone bör inte missa detta band. Just Trondrs sång är verkligen något över det vanliga. 

Koldbrann - "Djevelens treskeverk" (Moribound, Twilight, 2006).

2006 var märkligt nog ett bra år även för norsk black metal.

Vi kan inte gå förbi Koldbrann och deras i mitt tycke absolut bästa skiva. Även om skivan innan har äkta true norsk nekroproduktion och presenterar norsk svartmetall på det där unika sättet är det med Moribound från 2006 som de verkligen briljerar. Mannevond sjunger och rockar som en annan Nocturno Culto och det är ett svängigt Darkthrone/Celtic Frost riffande som blandas med trummor som är helt underbara. Sen texterna! Ah vilken njutning. Vad sägs om:

"Mer bensin på bålet

Mer 96 % - Absolutt Nekro

Vekk fra bevissthet

Ned i glemselens kjeller". 

Det blir inte bättre än så. Den som inte hört denna skiva har verkligen missat något. Jag är också glad över att Koldbranns senaste skiva som kom för något år sen också var ett rejält uppsving från skivan inna. 

Svårt att avgöra om det är Koldbrann eller nästa skiva som är den bästa som kom år 2006 men jag tror det är nästa här i listan. 

Katharsis - "Kross Fyre [...]" (VVorldVVithoutEnd, Norma Evangelium Diaboli, 2006).

Då är vi framme hos det band som kanske betytt mest för mig de senaste 20 åren. Tyska Katharsis. 

Totalt kompromisslöst vansinne från start till mål. Lyssna bara på hur låten börjar. Låten går sönder innan den ens börjar. Strax efter 2 minuter och 30 sekunder hittar de tillbaka till någon sorts ordning. Det skriks, det slamras och det är sataniskt så in i helvete. Nästan varje gång jag hör ett nytt black metal band så jämför jag bandet med Katharsis. Hittills har jag inte hittat något som är lika bra. Det är synd på många sätt men också väldigt fint att det fanns ett band som var på detta sätt. Det gör mig glad. Bandet upplöstes sen det kom fram att en av medlemmarna var någon sorts pluggig professor i genus eller liknande i Tyskland. Det gick ju inte att vara cool och ond på samma gång som man håller på med något sånt. Därför slutade dom spela. Eller så säger internetloren i alla fall. Jag är definitivt inte någon som låter sanningen stå i vägen för en bra story. 

Än idag har jag inte hört en dålig låt med bandet och då har jag nog hört de flesta unkna demoinspelningar som kopierats och sålts som bootlegs. Rekommenderas för alla som gillar vansinne och fart. Susanne har skrivit om bandet på bloggen och kan bara hålla med henne om att det är väldigt häxig black metal. Nu är det dags att avsluta listan med dagens sista låt. 

Vulcano - "Evil Always Returns" (Thunder metal split with Nifelheim , I Hate Records, 2006).

Nu har vi varit allvarliga för länge i detta inlägg. Nu får vi avsluta med något roligare och lite mer bastungt. Vi snackar om de brasilianska legendarerna i Vulcano som bildas 1981 men fortfarande håller på än idag. 

Bandet spelar något som ibland kallas jungle metal, det är ju kanske ett litet problematiskt namn på en genre som framförallt handlar om ganska tidig sydamerikansk extremmetal. Det vill säga band som Sepultura, Sarcofago mfl. Det är band som befinner sig någonstans mellan thrash, black och dödsmetall. Här är Vulcano anno 2026 som ger ut en split med det bästa band som någonsin kommit från Dals Långed, Nifelheim. Resultatet är en mycket imponerande uppvisning i att kunna vara gamla men ändå kunna piska och göra låtar som perfekt balanserar mellan thrash och black metal med lite inslag av mer traditionell haavy metal. Basen ligger också ganska fram i mixen vilket gör att det blir väldigt annorlunda jämfört med andra band i genren. Trummisen piskar också på något otroligt. Ett fantastiskt band som jag är glad över att ha fått se live tillsammans med Nifelheim. 

Det var dagens tidsresa. Vet inte om det är någon sorts best of lista men det är i alla fall ett par skivor som jag förknippar starkt med mitt liv år 2026. Listan hittar ni här. //Oscar K.   

Fredagslistan 2026, vecka 39: Året var fortfarande 2006...

 

Förra veckan besökte vi året 2006 tillsammans med Martin och nu är det tyvärr så att redaktionens tidsmaskin har gått sönder. Så vi håller oss kvar. Trist. Men! Tur för er har jag och Martin ganska olik musiksmak så jag tänkte bjuda på mitt årsbästa 2006! Både saker som gick varma då och saker jag upptäck i efterhand.

2006 var jag 17 år, bodde i Höganäs i nordvästra Skåne och spelade gitarr i banden Harassed (punk) och En värld i ruiner (grind). Jag blev vegetarian, åkte skateboard och pallrade mig dagligen iväg till teknikprogrammet på kullagymnasiet där jag hade en kool lärare i dataämnena som också gillade Danzig lite för mycket. Rock against Bush-plattorna som Fat Wreck släppte gick fortfarande varma, jag prenumererade på Close-up och förhandsbeställde Refused are fucking dead DVDn på birdnest.

Men skit i det nu, jag hittar ingen bild på mig själv från den tiden men vill ni sno stilen kan ni testa baggy Carharttbyxor, Vans och en oversize tisha med logga från valfri skateboardleverantör på. Nu kör vi!

Listan hittar ni HÄR.

Jag minns inte om vi hade börjat dela replokal med helsingborgsbandet ACAPULCO än eller om det kom lite senare. Däremot minns jag att vi var på efterfest hemma hos deras polare biffen efter en av alla spelningar vi gjorde ihop och där drog gitarristen och sångaren Peter på History Stranglers av THE BRONX. Sedan dess har låten varit med på diverse spellistor som pumpas när jag utövar diverse former av fysisk aktivitet. The Bronx har varit uppe på tidigare listor och är ett guldband av rang. Jag sprang på sångaren Matt på en Black Lips spelning på Plan B för några år sedan, Bronx spelade dagen efter i Malmö, och han var otroligt trevlig.

Jag har alltid varit intresserad av ljuddesign och produktion och det är en illa dold hemlighet att jag gillar skrammel. Det få vet är att jag också gillar maffiga, köttiga produktioner och en sådan som gjorde ett stort intryck på mig var No Heroes av CONVERGE. Jag hade hört dem tidigare men det känns som att de tog en ny riktning med denna platta. Den är fortfarande meckigt och kaotiskt men herregud vad bra det låter och de senaste 20 åren känns lite som olika varianter av den. Och jag klagar inte. Produktionen står bandets gitarrist Kurt Ballou för och nu när jag tänker efter kan det bli så att vi kommer djupdyka i hans produktionskatalog i en kommande lista.

På tal om produktion. Vi snabbspolar lite (vi glömmer det där med tidsmaskinen, de finns trots allt inte på riktigt) och flyttar oss till ett parkeringsgarage på Värnhem i Malmö. Oj, nu blir det mörkt tänker ni men nä, vi hade en jättefin replokal där med ett litet pentry och allt. Där hade vi en studiodator med referensskivor som vi lyssnade på när vi spelade in. En av dem var The suffer and the witness av RISE AGAINST från 2006. Det är en skitskiva så den struntar vi i. En annan var Our darkest days av IGNITE och det är en banger som håller än. Jag vet faktiskt inte varför vi hade den som referensskiva för produktionen är det inget märkvärdigt med. Sången är lite av en vattendelare men jag är ett fan. Musikaliskt drar det lite åt skatepunk fast tyngre.

En debutant som gick varm är CEREMONY som levererade snabb, skränig HC innan det blev mer experimentellt och intressant. Men en käftsmäll är aldrig fel låten Living Hell från plattan Violence Violence lämnar ett fint avtryck. 13 låtar på lika många minuter. En polare har vinylen och både A och B-sidan är identiska med plattan i sin helhet. Det tycker jag är kul.

RAISED FIST släppte Sound of the republic som gick varm hemma i pojkrummet, SKITSYSTEM upptäcktes genom Stigmata och GOVERNMENT WARNING släppte världens bästa platta NO MODERATION som går varm hela tiden men det är en annan klassiker som får avsluta listan.

The things we carry av Bostons HAVE HEART är en upplevelse på 26 minuter, fördelad på 11 låtar som alla borde få ta del av minst en gång i livet. Producerad av Bill Stevenson (Descendents, Black Flag m.fl.) har den otroligt mycket punch. Kanske inte riktigt lika bra som uppföljaren Songs to scream at the sun (producerad av Kurt Ballou, känd från några stycken ovan) men jävlar vilken skiva. Om det faller i smaken kan jag rekommendera sångaren Pat Flynns nya band FIDDLEHEAD som drar mer åt post-punk hållet. Om krig och regn känns 90-tal skriker detta omslaget mitten av 00-talet.

På återseende och vi hoppas att näste skribent får ordning på tidsmaskinen (för den finns visst igen nu).

 

/Oskar S

Fredagslistan 2026, vecka 37: Året var 2006...

 Gott folk!

Det nalkas något sorts jubileum för mig och mina skribentkompanjoner på WeRock.nu. I november har denna lilla avkrok av scenen varit igång i tjugo år. Vi har, såklart, tänkt oss ett vansinnigt projekt för att fira detta. Det involverar en helvetisk urvalsprocess av vilka skivor som var bäst under vissa perioder. 

Av denna anledning så fick jag anledning att gräva ner mig i vilka skivor som var extra viktiga - i alla fall för mig personligen - från 2006. Det var ett bra skivår. I vissa hänseenden mycket bra år till och med. Med detta i åtanke så får ni idag en lista med fem skivor från 2006 som låg mig väldigt varmt om hjärtat. Ni hittar listan här. 

Vi kör!

"Come Clarity" av IN FLAMES

När den här skivan kom så var det som att återknyta en varm och väldigt angenäm bekantskap med bandet från Göteborg. Jag var gravt imponerad av "Come Clarity" när den kom, och det var faktiskt helt underbart att lyssna på den igen. Den utgör för ganska många, skulle jag tro, den skiva då bandet nådde sin andra verkliga peak. Nästan varenda låt ligger på en fruktansvärt bra verkshöjd - om man gillar den typen av melodisk göteborgsdöds bandet lirade då. Magiskt gitarrspel från Gelotte och Strömblad. Fantastiskt trumspel av Daniel Svensson. Jag har tappat räkningen på hur många gånger jag hänförts av hans spel i Pacing Death's Trail som verkligen är snyggt i samspel med gitarrerna. För en power ballad-nörd av pinsamma dimensioner så är det också tillfredsställande att höra att titellåten fortfarande är så knäckande bra. Jag vet inte när bandet slutade spela den, men det hade inte gjort ont att höra den igen. Produktionen kanske inte är så kul längre. Trummorna ligger lite konstigt i mixen, tycker jag nu, men den kan ändå inte hålla tillbaka de låtar bandet mäktade med att göra för 20 år sedan. 

"The Dead Eye" av THE HAUNTED

För 10 år sedan gjorde jag ett inlägg om "The Dead Eye" här på bloggen. Då skrev jag så här: Om jag kommer lyssna på skivan om 10 år igen? Jo, det kan jag i det närmaste garantera. 

Fan ta er THE HAUNTED, ni överbevisar mig än en gång om er förmåga att ha gjort en skiva som jag återkommer till, trots att den skaver. 

"The Dead Eye" är, kan jag konstatera, en skiva som åldras som ett fint vin. Jag undrar om inte bandet också tycker det, för den här skivans underbara smältdegel av Dolvings otålighet, Björlers skaviga riff och Möller Jensens fantastiska trumspel - är närmast oöverträffad i bandets diskografi. Den ligger mellan det klassiska tvåtaktandet och de utflippade eskapader bandet ägnade sig åt så länge Dolving var kvar i bandet sin andra vända. Uppenbarligen är "The Dead Eye" fortfarande den skiva i bandets diskografi som jag återkommer till. 

"Blood Mountain" av MASTODON

MASTODON har gjort skivor som jag tycker mycket mer om än "Blood Mountain" men jag tycker ändå att denna är deras klart mest intressanta. Kanske lite att detta är bandets "The Dead Eye" för mig? 

Bandet flippar ut mest hela tiden på den här plattan, ofta med en finess som det går att avundas bandet, ibland med grepp som får mig att undra om bandet har tänt på extra mycket. Vem minns inte det episka "fuck off" som bandet levererar i sista låten med en evighetslång tystnad? Eller det rent vidriga filtret på sången i Circle Of Cysquatch? 

Men ofta får bandet till det med sådan feeling att det inte är svårt att uppskatta "Blood Mountain". 

"For Life. 'Til Death. To Hell. With Love." av ENTER THE HUNT 

Jag kommer dragandes med denna högoddsare, kanske man kan utnämna EtH:s enda fullängdare till. 

En fullständigt känslomässigt drabbande skiva. Det tyckte jag när den kom, och banne mig om den inte står sig väl med 20 år på nacken. Krister Lindes sång är såklart en bidragande faktor till detta. Jag gillar verkligen hans insats här. 

Lyssna bara på One - den är ett bra exempel på vad som gör den här skivan så bra som den är. Total känslomässig inlevelse, malande gitarrer och fint trumspel. 

"Christ Illusion" av SLAYER

Jag har skrivit en hel massa om den här skivan på bloggen - jag var så jävla till mig över den när den kom att det nästan är läge att ta fram skämskudden, haha!

Produktionen på "Christ Illustion" är inte den bästa SLAYER har styrt upp. Men den kan inte dölja det faktum att Lombardos insats - efter en 16 år lång frånvaro - är helt fantastisk. Kreativitet, speed - ingen klår honom när han är på spelhumör. Och det var han här. Resten av bandet såg till att matcha frenesin till stora delar. "Christ Illusion" är en skiva som fortfarande står sig som en entusiastisk skiva i SLAYERs diskografi. Det var mycket roligt att lyssna på den igen i alla fall!

Vi tar helg på detta kamrater!

/Martin

Fredaglistan 2026, vecka 36: Rockkorrespondens med Benmärg och Spöken

 Tro det eller ej men idag blir det NYHETER med Rockkorrespondent Horton Botelius, som kanske eller kanske inte syns nedan på rockmusikens livsfarliga frontlinjer, redo för kontrovers (skriva om samma jävla band varje gång, med andra ord).

Fredagen 28/8 släppte Mastodon sin första skiva utan den framlidne Brent Hinds, Marrows Deep. Bandet har rekryterat den evigt pisstråkige fusionshreddaren Nick Johnston på gitarr och João Nogueira på keyboard och synth. Jag har lyssnat igenom hela skivan 3 gånger sedan dess, det är ungefär vad jag orkar. Det är syrefattigt, okryddat, tradigt i ordets sannaste bemärkelse. Med enbart några få undantag finner jag mig mest uttråkad av vad jag hör. Den enda låten som känns någorlunda fräsch och nytt för bandet är Moth And Bone, Golden Spires är helt ok och tung som fan och The Vanishing med ett rådistat intro av ingen mindre än Geezer Butler är lite kul pseudo-Sabbath tribut med Brann som kör “Planet Caravan” sång genom en Leslie-högtalare.

Om man ser dokumentären bandet släppte för någon månad sedan så blir det väldigt uppenbart att ingen var lycklig på väldigt, väldigt länge i bandet. Brent var svår, som de mest kreativa oftast är, och att låta en person sänka stämningen i gruppen är ingenting som är hållbart. Detaljerna kring det hela får ni se själva i dokumentären, det är lite för mycket för att skriva om här, men Brent lämnade gruppen på fläcken under ett bandmöte, snudd på en intervention där de andra ville ge ett sista försök till att fixa dynamiken i gruppen. Brent var en så kallad free spirit, en vildpojke som levde livet precis som han ville fullt ut. Jag har inte fått intrycket av att det handlade om riktigt missbruk, mer att de andra 3 “växte upp”, skaffade familjer och ville ta bandet på större allvar och Brent lämnade aldrig de där tidiga åren med fester hela natten och att bara göra vafan man vill. Det är ett rent under att det höll så länge som det gjorde.

Med allt det sagt så klandrar jag inte grabbarna för att de gör vad de tycker känns rätt just nu, stämningen i bandet verkar väldigt god. Jag finner bara musiken oerhört oinspirerande och snudd på generisk. Jag lägger de Brent-tunga låtarna Aqua Dementia, Divinations och The Beast som kontrast så får ni själva bilda en uppfattning.

Onsdagen 26/8 hade Ghost: 2 Big to Rig premiär på bio. Inspelningen är från 2 kvällar i Mexico City förra året på samma turné som jag såg i Malmö. Tobias Forges senaste vansinnesprojekt till film, Rite Here Rite Now, var en sån fruktansvärd upplevelse med ett försök till att ha ett riktigt manus och sketcher, den allra värsta mitt när de återupplivar en zombie-påve som spelar ett saxofonsolo. OFÖRLÅTLIGT, fruktansvärd smörja. Och det verkar Forge själv ha insett, för det här var en alldeles utomordentligt normal konsertfilm. Välinspelad, det enda att påpeka var ljudet som var lite ojämnt. Men vilket spektakel det är.

Min relation till bandet har varit komplicerad i snart 10 år, från att vara ett superfan till vagt optimistisk till renodlad bittert medlem av det äldre gardet som bara fnyser åt allt nytt. 2014 stod jag på Liseberg och såg dem första gången och drömde om vad dessa mysteriska myssatanister skulle hitta på om 10 år. Svaret blev besvikelse, en långsam nedgång till något mer likt en folkfest än satanistisk ritual. 

Men hur bitter jag än blir så är jag en sucker för en bra show, och folkfesten värmer mig inombords ändå. Jag ser dem alla chanser jag får, oavsett om jag hatar alla de nya låtarna så har jag alltid roligt och filmen erbjuder mig en mindre dos dopamin så jag står mig till nästa gång. Tobias Forge har utlovat ett sabbatsår eller två så att han kan spendera tid med sina barn och skaka fram lite ny kreativitet. Inte oväntat, karlen har slitit hårt i 15 år för att ta Ghost till den nivå de är på nu. Hoppet lever om att denna paus kanske kan skaka loss lite av det som gjorde de tidiga skivorna så speciella.

Slutrapporterat,

Horton Botelius