Fredagslistan 2026, vecka 16: Tre snabba och spretiga recensioner

 Idag kör vi rakfram, traditionell recension av 3 album av 3 olika band som jag varit nyfiken på: Leftoverture (1976) av Kansas, Rum Sodomy & The Lash (1985) av the Pogues och The Downward Spiral (1994)av Nine Inch Nails. Här har ni mina favoriter från skivorna på Youtube! Los geht's! 

Vi kan snabbt bränna igenom Leftoverture, det visade sig relativt snabbt att alla låtarna var likadana och av dem var Carry On Wayward Son den bästa. Antiklimaktiskt, jag vet. Jag spelade den låten under min korta professionella karriär som sommarjobbsbasist och tänkte…men fan, den är ju riktigt härlig att spela. De har säkert fler såna låtar. Jadå, och ingen av dem var speciellt bra. En massa pratsång om kristna och sen något vilt orgelsolo och lite riff. På en skala från Möjligtvis till Sisådär får den ett Njae. Livevideon för Carry On är dock guld, coola killen Steve Walsh i sina gula shorts (absolut inte coked out of his mind) med ett bongo-fill. Sick.

Rum Sodomy & The Lash var betydligt roligare, inte särskilt oväntat. Dock sköt jag mig lite i foten då jag valde en Expanded Super Deluxe Megapundare Tandläksrfri utgåva som var hela 65 min lång. Folkpunk går alltid hem även om det blev snäppet långdraget, men givet min stora kärlek för The Wire kunde jag inte motstå när jag såg The Body of an American bland bonuslåtarna tillsammans med Sally MacLennane. Det finns en abstrakt tanke om den “autentiska” musiken, det dyker oftast upp för musik som handlar om någon som kämpat, någon som gått igenom livets hårda skola och all sån skit. Från de gamla bluesgubbarna till punkarna, det gällde att talk the talk och walk the walk. Och finns det då något mer autentiskt än en packad Shane MacGowan sjungandes Dirty Old Town i en pub 1986. Cait O’Riordan är lika fantastisk på I'm a Man You Don't Meet Every Day och Wildcats of Kilkenny med sin mäktiga distade bas inspirerar nästan till en pint Guinness och ett parti slagsmål ute på gatan. På en skala från “munhygien” till “dricka Guinness för att kunna somna vid 5 års ålder” ger jag skivan ett “Ar dheis Dé go raibh a anam, Shane MacGowan!” 

Whiplash är bland det minsta kan vänta sig när man går från dessa två till The Downward Spire. Nine Inch Nails och Trent Reznor har alltid varit något jag ämnat att undersöka och jag ångrar att det tog så här lång tid. Influensen på mycket av min favoritmusik är fundamental. Jag vet att första gången jag medvetet la märke till dem var när jag hörde The Hand That Feeds i Sopranos, åtminstone är det så jag vill minnas det. Den är ändå lite mer poppig än materialet på The Downward Spiral som sträcker sig från nihilistiskt till...erotisk och kåt? Någon, jag minns inte vem, beskrev NIN som “stripper music” och det är väl lite reduktivt men jo, ja. Tankarna går väl lite till en dunkel strippklubb i en David Fincher-film. Lite groteskt och obehagligt men ändå inbjudande. Det är ju klart mer nihilism och depression än det är horny, och en satans massa oväsen. Vackert, ljuvt oväsen. Jag är frälst, på en skala från “Depression och isolering” till “Inspelade där Mansonmorden skedde” ger jag den ett “Glöm inte ta era happy-pills, kids”.

Det lär bli fler av denna typen av listor framöver, även om det säkert blir en och annan djup katalogdykning här och där. Jag har fortfarande ont i mjälten från Rush och får desto grövre hälsoproblem för varje nyhet jag ser om att de funderar på att släppa ny musik.

Adios, amigos,

El senor B (som absolut kan spanska, hombre)