Den veckan blir det kontroversiellt! Herr B kommer avslöja de band han upplever är mest överskattade. Eller ja, något så när åtminstone. De riktigt överskattade banden är ju nästan alltid de som är mest lyckade, och det hade blivit en jävligt tråkig lista att bara peka ut gamla storband som man inte kommer överens med (även om de garanterat kommer figurera här i texten). Överskattat är en sådan term som ofta missförstås som förakt eller aktivt ogillande, och så är ju klart inte fallet (eller nja, i de flesta fall åtminstone). Är väl mer en önskan om att slippa höra om de här förbannade banden hela tiden (hela tiden för 14 år sedan vill säga).
Under tidiga tonåren fanns det många olika läger av NU-metal, Industrial och diverse shock rock att basera hela sin personlighet på. Personligen slog jag in på Rammstein och Korn, även om det dessvärre inte blev varken dreads, silverpyjamas eller att lära sig tyska. Mina kamrater lutade åt lite olika håll som Slipknot, Linkin Park eller Lamb of God och vi var alla överens om att System of a Down var riktigt bra och att Meshuggah var lite läskigt. Men ett namn dök upp, igen och igen som en jävla förbannelse och det var Marilyn Manson. Detta enorma drägg till person kunde man inte komma undan om man skulle dejta alternativa brudar runt 2010, det var som att det stod skrivet att man måste gilla Marilyn Manson och Green Day om man skulle klassas som alternative tonårstjej. En musiker vars största låtar består av en rejäl andel covers är alltid tragiskt, men han har också alltid haft en rejält töntig atmosfär kring sig. Det var inte någon speciell talang eller bra musik involverat utan nästan helt och hållet image.
På tal om töntar, kan vi inte tvinga Dave Mustaine att ge sig snart? Ingen har väl gjort en karriär byggd rent på agg mot sitt ex på samma vis som han har, men det är 40 år sen han sparkades ur Metallica och hans utbud sen dess är rätt tragiskt. Det finns några riktigt bra låtar i Megadeths katalog men det är en promille av Metallicas utbud (och då är de själva ett av de solklara alternativen som dömdes för tråkiga för listan). Han har aldrig någonsin varit bra på att sjunga och verkar ju bara allmänt vara en dryg självgod idiot. Jävla skitband.
Nästa band kommer absolut skapa bittra reaktioner och surna förhållanden. C’est la vie.
Hur kan någon orka lyssna på mer än 10min av Iron Maiden i taget? I år på år så har jag stött på människor som dyrkar det här one trick pony-bandet där allt jag hör låter näääästan som ett enda hav av exakt samma grejer om och om igen. Man kan nynna riffen, ja nej det är helt otroligt! Till skillnad från de 2 tidigare banden på listan så respekterar jag åtminstone Iron Maiden även om jag inte orkar lyssna på mer än 2 låtar i halvåret.
Näst har vi något nytt och ironiskt nog sömnigt. Sleep Token, ännu inte hört något med bandet som inte får mig att zona ut och bli sömnig. Inte ens de tunga delarna rycker tag i en som de bör, det är bara något oerhört slött över hela produktionen och kompositionen. Deras image tilltalar mig enormt men snälla gör något ROLIGT för bövelen.
Med Alter Bridge återvänder vi till tonåren och det oändliga antal med gitarrister som tjatat, tjatat och åter tjatat om Mark Tremonti och Alter Bridge. De är en bra grupp och han är en fantastisk gitarrist men för i hela helvete, snälla håll käften.
Volbeat, jag blir trött av bara tanken. Ännu ett band från tonåren som figurerade och alltid lät som ett danskt Nickelback i mina öron. Blä.
Det är sant, det är tungt och häftigt…ibland, ofta är det dock lite trött känner jag. Det är lite gimmickigt gitarrspel komplett med de 4-5 olika lite coola tekniker som Joe Duplantier drillat tills de sitter så hårt att det inte går att skriva låtar utan dem. Jag klarar av några låtar innan jag längtar efter annat.
Det finns lite andra band som jag känner i ryggmärgen är lite överskattade men som jag ändå är för bra för att tycka illa om. RATM och Pantera exempelvis, viljan att vara konträr blir svår när jag väl hör dem spela. SOAD är så oerhört megastora och väcker instinktivt en överskattningsreaktion, men de är ett så jävla konstigt band med ett så eget och kreativt sound.
Sen har man band som gör pop-metal som Disturbed och dylikt, aldrig träffat ett riktigt fan men de har såna sjuka lyssnarsiffror. Mörkertalet måste vara oerhört. Och självklart finns ju band som Metallica som har toppar och dalar. Eller ja, en mesa på 80-talet fram till 91 och sen ett jävligt kulligt landskap efter det. Oavsett så verkar de flesta vara överens om att de är rätt pajiga men med en rejäl låtskatt. Lasse, Hetfield och Whammet har varit en ändlös källa till narr och skämt så pass länge att det nästan känns taskigt att kalla dem överskattade. Nästan…
Disclaimer: Jag tog i lite extra för effekt, de flesta av de här banden (inte Manson eller Volbeat) är faktiskt bra. Megadeth har några av de bästa metallåtarna någonsin, Iron Maiden likaså sitter på några vedertagna metal-standards som format musikhistorien. Detta kan ses mer som ett urvrål från tonåren, terapi för agg som legat och pyrt inombords i dryga 15 år. Smaken är som baken, folks, och låter det bra så är det bra oavsett vad någon annan säger. Förutom Marilyn Manson, jävla skitgubbe.
Alles gut, kameraden!
//Pojkvasker B
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar