Ohoj seglarvänner! Idag ska vi ta en kik i backspegeln och besöka mina ungdomsår (tänk 90-talet) som utspelade sig i en liten bruksort i södra Närke, "storstan" Örebro samt då och då på diverse spelställen/klubbar i Stockholm, Göteborg och Uppsala. Det var mycket spelningar, mycket festivaler (främst Arvika, Hultsfred och Roskilde), mycket MTV och ZTV, mycket skivor som skulle köpas, mycket av allt.

När jag började bry mig om musik på riktigt och inte bara spelade in Trackslistan med Kaj Kindvall på kassettband så hade jag tre huvudspår; metal, industri och bittra gubbar med gitarr. Jag hittade dödsmetallen ungefär samtidigt som industrin och de fick gro parallellt och skramla på i bakhuvudet. Numera lyssnar jag inte särskilt aktivt på den genre vi ska kika närmre på idag men icke desto mindre har den betytt mycket och format mig. Mina vänner, jag ger er industrimetal! Eller industrial metal om man hellre använder sig av en helt anglosaxisk vokabulär. Det blir långt idag men det kan inte hjälpas, jag har försökt korta ner det nostalgiska babblet en smula. Listan i youtube-format hittar ni både HÄR och längst ned på sidan. 

Metal har ni redan koll på men det kan vara värt att nämna att termen industrial började användas någon gång runt 1985-snåret och då för att beskriva musiken som gavs ut på bolaget Industrial Records. Bakom skivbolaget stod konst- och musikgruppen THROBBING GRISTLE från Kingston upon Hull i Yorkshire på Englands östkust. TG kan man skriva mycket om men kortfattat experimenterade de hejvilt med ljudmattor och instrument och de lade alltså grunden för vad som kom att kallas industri, genren har förstås utvecklats och krumbuktat iväg åt olika håll sedan dess. Jag har inte med TG i listan utan ni som vill gräva lite djupare i det här kan kolla upp låtar som Hamburger Lady, Discipline och Something came over me om ni är på det humöret. Bandnamnet är för övrigt Yorkshireslang för erektion. Men nåväl, nog med historielektion och dags för listan! Och gudarna ska veta att allt verkligen inte har åldrats med värdighet...

Någonstans runt 1992 åkte jag med mina föräldrar till Örebro för att köpa livets första Dr Martens-kängor i den legendariska (och som jag minns det, enda i trakten) affären för alternativa ungdomar och vuxna som fanns på den här tiden - Entertainment. På vägen hem spelades MINISTRY i bilradion och tillvaron fick någon sorts mening. Jag hänfördes av Thieves som inte lät som något jag tidigare hört. MINISTRY tycker jag fortfarande håller måttet och är en av få grupper i genren som jag fortfarande återkommer till. Jag vill nog gå så långt som att säga att jag älskar MINISTRY. Ja, det gör jag banne mig. Jag var rörd när jag såg dem på Sweden Rock 2008 på vad som sades vara deras avskedsturné. Sen fortsatte de förstås med både turnéer och skivor och i år ska det sista studioalbumet släppas. Kanske? Jag tycker det är kul att de håller på även om de absolut var bättre förr. "The Land Of Rape And Honey" får nog sägas vara den tidigaste skiva av dem som formade industrimetallen. Från den hör vi titelspåret.

Ett annat band som jag fortfarande håller fast vid är GODFLESH som har hängt med ända sedan 1982 men då under namnet OPD (Officially Pronounced Dead) och sedermera FALL OF BECAUSE. Däremot släppte de inget fullständigt material förrän under sent 80-tal i samband med att man köpte in en trummaskin och bytte namn till GODFLESH. Under åren har de rört sig mycket mellan mangel och mer kylig elektronik men alltid fortsatt vara intressanta. "Selfless" kom 1994 och är enligt medlemmarna deras rockskiva men industrin är också tydligt närvarande. Crush my soul har ett nästan SEPULTURA-liknande sväng och är lika delar trallvänlig som tung och den är listans nummer två.

Band tre i listan är PEACE, LOVE AND PITBULLS (även om de kanske egentligen är mer industrirock än -metal). Joakim Thåström känner väl alla till och det här är det av hans band jag håller närmst hjärtat. PLP bildades 1992 under de år Thåström bodde i Amsterdam och inspirationen kommer från början från tyska EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN och den svenska dödsmetallscenen och under de senare åren från italienska KIRLIAN CAMERA. Jag och min kompis Glenn brukade byta från JOY DIVISION till PLP ibland på hemmafester i mitten av nittotalet och det sågs inte med blida ögon av alla men de hade förstås fel. Bandet släppte tre fullängdare - en självbetitlad, "Red Sonic Underwear" samt "3". Skivorna låter ganska olika ljudmässigt men med samma grundstomme av skrammel, gitarrer och så förstås Thåströms egensinniga röst. Är det här musik som är daterad? Ja utan tvekan. Är det här musik som är bra? Också ja. Trist att det bara blev tre skivor om ni frågar mig.

Och när vi är inne på både hemmafester och daterad så måste jag passa på att slänga med ett klassiskt Skövdeband med det slagkraftiga namnet SHOTGUN MESSIAH. I begynnelsen lirade SM glamrock för att sedan ta en sväng via rap och pop för att slutligen landa i en punkig form av industrimetal lagom till skivan "Violent New Breed". Oj vad jag har lyssnat mycket på den i min ungdom, kan nästan varje ton utantill. Nu finns det endast nostalgiska skäl till att dra igång en eller annan låt från den skivan även för min del för det här har sannerligen åldrats likt en skål yoghurt i juli. Men den måste med på ett hörn, här på bloggen skyggar vi inte för det pinsamma. Som kuriosa kan nämnas att en av medlemmarna, Tim Sköld, sedan gick vidare till band som KMFDM och Marilyn Manson.

Det går heller inte att nämna den här tiden i mitt liv utan att kasta in lite NINE INCH NAILS. Jag var ett stort fan där och då, det tänker jag inte sticka under stol med. Faktum är att jag fick träffa Trent och resten av bandet i Köpenhamn -99 men det är en helt annan historia och vi kan sannerligen inte sitta här hela dagen. Hela grejen med NIN för mig är väl att det är en annan tid och ett annat liv och jag lyssnar försvinnande sällan på skivorna idag. Icke desto mindre gjorde de intryck när de kom. Jag tror att en stor del av hemligheten med varför Trent Reznors musicerande gifte sig så väl med surmulna tonåringar är att han också hade den där självförbrännande ångestenergin och förmådde uttrycka den. Han var liksom som en snäppet mer vuxen och mer sexualneurotisk version av en själv, argt pustandes och frustandes om lackbrallor och rep. Ingen förstod en, förutom han. Ja herreminje, nu får man luta sig tillbaka med skämskudden och avnjuta Gave Up från 1992. 

Jag kan tydligen mala på om den här genren för evigt men det börjar bli dags att runda av och ta helg. Andra viktiga band som varit med och format industrial metal på olika sätt som inte redan nämnts: 1000 HOMO DJs, SKINNY PUPPY, FOETUS, COIL, KILLING JOKE, PSYCHIC TV, MY LIFE WITH THE THRILL KILL KULT, PITCHSHIFTER, PIGFACE, STRAPPING YOUNG LAD, THE YOUNG GODS, FRONTLINE ASSEMBLY, FILTER och RAMMSTEIN.

Nu. Helg.

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 8: Industrimetal für alle!