Ohoj seglarvänner! Idag ska vi ta en kik i backspegeln och besöka mina ungdomsår (tänk 90-talet) som utspelade sig i en liten bruksort i södra Närke, "storstan" Örebro samt då och då på diverse spelställen/klubbar i Stockholm, Göteborg och Uppsala. Det var mycket spelningar, mycket festivaler (främst Arvika, Hultsfred och Roskilde), mycket MTV och ZTV, mycket skivor som skulle köpas, mycket av allt.

När jag började bry mig om musik på riktigt och inte bara spelade in Trackslistan med Kaj Kindvall på kassettband så hade jag tre huvudspår; metal, industri och bittra gubbar med gitarr. Jag hittade dödsmetallen ungefär samtidigt som industrin och de fick gro parallellt och skramla på i bakhuvudet. Numera lyssnar jag inte särskilt aktivt på den genre vi ska kika närmre på idag men icke desto mindre har den betytt mycket och format mig. Mina vänner, jag ger er industrimetal! Eller industrial metal om man hellre använder sig av en helt anglosaxisk vokabulär. Det blir långt idag men det kan inte hjälpas, jag har försökt korta ner det nostalgiska babblet en smula. Listan i youtube-format hittar ni både HÄR och längst ned på sidan. 

Metal har ni redan koll på men det kan vara värt att nämna att termen industrial började användas någon gång runt 1985-snåret och då för att beskriva musiken som gavs ut på bolaget Industrial Records. Bakom skivbolaget stod konst- och musikgruppen THROBBING GRISTLE från Kingston upon Hull i Yorkshire på Englands östkust. TG kan man skriva mycket om men kortfattat experimenterade de hejvilt med ljudmattor och instrument och de lade alltså grunden för vad som kom att kallas industri, genren har förstås utvecklats och krumbuktat iväg åt olika håll sedan dess. Jag har inte med TG i listan utan ni som vill gräva lite djupare i det här kan kolla upp låtar som Hamburger Lady, Discipline och Something came over me om ni är på det humöret. Bandnamnet är för övrigt Yorkshireslang för erektion. Men nåväl, nog med historielektion och dags för listan! Och gudarna ska veta att allt verkligen inte har åldrats med värdighet...

Någonstans runt 1992 åkte jag med mina föräldrar till Örebro för att köpa livets första Dr Martens-kängor i den legendariska (och som jag minns det, enda i trakten) affären för alternativa ungdomar och vuxna som fanns på den här tiden - Entertainment. På vägen hem spelades MINISTRY i bilradion och tillvaron fick någon sorts mening. Jag hänfördes av Thieves som inte lät som något jag tidigare hört. MINISTRY tycker jag fortfarande håller måttet och är en av få grupper i genren som jag fortfarande återkommer till. Jag vill nog gå så långt som att säga att jag älskar MINISTRY. Ja, det gör jag banne mig. Jag var rörd när jag såg dem på Sweden Rock 2008 på vad som sades vara deras avskedsturné. Sen fortsatte de förstås med både turnéer och skivor och i år ska det sista studioalbumet släppas. Kanske? Jag tycker det är kul att de håller på även om de absolut var bättre förr. "The Land Of Rape And Honey" får nog sägas vara den tidigaste skiva av dem som formade industrimetallen. Från den hör vi titelspåret.

Ett annat band som jag fortfarande håller fast vid är GODFLESH som har hängt med ända sedan 1982 men då under namnet OPD (Officially Pronounced Dead) och sedermera FALL OF BECAUSE. Däremot släppte de inget fullständigt material förrän under sent 80-tal i samband med att man köpte in en trummaskin och bytte namn till GODFLESH. Under åren har de rört sig mycket mellan mangel och mer kylig elektronik men alltid fortsatt vara intressanta. "Selfless" kom 1994 och är enligt medlemmarna deras rockskiva men industrin är också tydligt närvarande. Crush my soul har ett nästan SEPULTURA-liknande sväng och är lika delar trallvänlig som tung och den är listans nummer två.

Band tre i listan är PEACE, LOVE AND PITBULLS (även om de kanske egentligen är mer industrirock än -metal). Joakim Thåström känner väl alla till och det här är det av hans band jag håller närmst hjärtat. PLP bildades 1992 under de år Thåström bodde i Amsterdam och inspirationen kommer från början från tyska EINSTÜRZENDE NEUBAUTEN och den svenska dödsmetallscenen och under de senare åren från italienska KIRLIAN CAMERA. Jag och min kompis Glenn brukade byta från JOY DIVISION till PLP ibland på hemmafester i mitten av nittotalet och det sågs inte med blida ögon av alla men de hade förstås fel. Bandet släppte tre fullängdare - en självbetitlad, "Red Sonic Underwear" samt "3". Skivorna låter ganska olika ljudmässigt men med samma grundstomme av skrammel, gitarrer och så förstås Thåströms egensinniga röst. Är det här musik som är daterad? Ja utan tvekan. Är det här musik som är bra? Också ja. Trist att det bara blev tre skivor om ni frågar mig.

Och när vi är inne på både hemmafester och daterad så måste jag passa på att slänga med ett klassiskt Skövdeband med det slagkraftiga namnet SHOTGUN MESSIAH. I begynnelsen lirade SM glamrock för att sedan ta en sväng via rap och pop för att slutligen landa i en punkig form av industrimetal lagom till skivan "Violent New Breed". Oj vad jag har lyssnat mycket på den i min ungdom, kan nästan varje ton utantill. Nu finns det endast nostalgiska skäl till att dra igång en eller annan låt från den skivan även för min del för det här har sannerligen åldrats likt en skål yoghurt i juli. Men den måste med på ett hörn, här på bloggen skyggar vi inte för det pinsamma. Som kuriosa kan nämnas att en av medlemmarna, Tim Sköld, sedan gick vidare till band som KMFDM och Marilyn Manson.

Det går heller inte att nämna den här tiden i mitt liv utan att kasta in lite NINE INCH NAILS. Jag var ett stort fan där och då, det tänker jag inte sticka under stol med. Faktum är att jag fick träffa Trent och resten av bandet i Köpenhamn -99 men det är en helt annan historia och vi kan sannerligen inte sitta här hela dagen. Hela grejen med NIN för mig är väl att det är en annan tid och ett annat liv och jag lyssnar försvinnande sällan på skivorna idag. Icke desto mindre gjorde de intryck när de kom. Jag tror att en stor del av hemligheten med varför Trent Reznors musicerande gifte sig så väl med surmulna tonåringar är att han också hade den där självförbrännande ångestenergin och förmådde uttrycka den. Han var liksom som en snäppet mer vuxen och mer sexualneurotisk version av en själv, argt pustandes och frustandes om lackbrallor och rep. Ingen förstod en, förutom han. Ja herreminje, nu får man luta sig tillbaka med skämskudden och avnjuta Gave Up från 1992. 

Jag kan tydligen mala på om den här genren för evigt men det börjar bli dags att runda av och ta helg. Andra viktiga band som varit med och format industrial metal på olika sätt som inte redan nämnts: 1000 HOMO DJs, SKINNY PUPPY, FOETUS, COIL, KILLING JOKE, PSYCHIC TV, MY LIFE WITH THE THRILL KILL KULT, PITCHSHIFTER, PIGFACE, STRAPPING YOUNG LAD, THE YOUNG GODS, FRONTLINE ASSEMBLY, FILTER och RAMMSTEIN.

Nu. Helg.

/Susanne

Fredagslistan 2024, vecka 8: Industrimetal für alle!

Fredagslistan 2024, vecka 7: Dis utan charge

 

Hej mina fans!

Idag ska vi provsmaka på mitt favoritprefix inom den underbart skräniga genren crust. Ni som kan er lingvistik har redan listat ut att det handlar om dis. Dis är alltså ett avledningsprefix i engelskan som sätts framför ett fullständigt lexem för att bilda ett nytt lexem (ord). Låter det krångligt? Vi tar ett exempel: charge (tråkigt ord) à dis-charge (legendariskt band). Varför är detta kul då? Jo för att efter det engelska bandet dischage knäckte crustkoden 1977 har otaliga band från hela världen anammat ordbildningsreglerna de satt upp.

Vi börjar listan med mitt absoluta favoritband DISTURBED.. Nä jag bara skoja.

Nog tramsat, gräv fram skokartongen med gamla dreads och limma fast på dom i nacken, listan hittar ni HÄR, nu kör vi!

Först ut är DISFEAR från Nyköping, Sweden. Bandet bildades 1989 med namnet Anti-Bofors (punkband som börjar med anti är kanske en framtida lista) med en viss Tompa Lindberg på micken. Har inte han spelat i något annat band? Jodå, både Skitsystem och At the gates. Det jag gillar med DISFEAR är att de är lite rockigare och skickligare än övriga på listan, riffen osar Zeke och Turbonegro och produktionen är jävligt maffig. Låten är hämtad från senaste plattan Live The Storm, från 2008 släppt på Relapse och skulle kanske kunna beskrivas som crust ’n roll, för att kroka i förra veckans lista.

Nästa gäng till rakning är legenderna DISCARD från Stockholm. När jag var i lägre tonåren och började gå på punkspelningar på diverse fritidsgårdar och rivningskåkar i nordvästra Skåne var det mycket vanligt med bandets logga på jackor/magväskor/gitarrer. Som storögd yngling blev man såklart nyfiken och när jag fick brölandet hos en äldre vän måste jag erkänna att jag inte riktigt fattade grejen. Band som Misfits, Exploited och Black flag var en sak men detta var något helt annat. Ställtiden var inte alltför lång och idag är en riktigt skitig produktion bland det bästa jag vet. Låten är hämtad från 7”an Death from above från 1990. Om bandet lyckas jag inte hitta något vettigt förutom att någon av medlemmarna vid någon tidpunkt var med i MOB 47.

 

Nästa stopp på listan är DISSEKERAD som frontas av Poffen från TOTALITÄR. Detta är ett säkert kort som låter precis som det ska.  Låten är hämtad från plattan Inre strid som kom 2022 på Phobia records och jag väntar spänt på nästa släpp.

 

Likt Nisse Holgersson reser vi vidare i Svea rike, denna gång till Uppsala, och hälsar på hjältarna i DISKONTO. Här bjuds det på skränig och skramlig samhällskritik. Bandet bildades 1992 och la ner 2013 efter sångaren Steffe Petterson gick bort. Bandet var tidiga med att dela med sig av sin musik gratis på en egen server över nätet och är en favorit hos folket. Låten är hämtad ur splitten A blaze in the northern sky (höhö) med Massgrav och heter knega suger, perfekt fredagslåt.

Nu skiter vi i Nisse och drar över atlanten och hälsar på hos DISJAWN i Philadelphia. Detta band är nytt för mig och det är uppfriskande med den lite pajiga humorn runt bandet. Produktionen låter förjävlig (a.k.a perfekt) och låtarna svänger.

Sist besöker vi såklart Japan och det LEGENDARISKA bandet DISCLOSE. När jag tidigare skrev om olika patches på olika klädesplagg och accessoarer var det tre dis-band som dominerade. Discharge, Discard och Disclose. Bandet bildades i början av 90-talet och levererade oljud i toppklass fram tills grundaren Kawakamis tragiska bortgång 2007. Influenserna från tidiga Discharge är tydliga och avtrycket stort. Bandet hann med otroligt många eps och split 7”or som är väl värda att kolla upp. HÄR finns ett litet smakprov ni kan pumpa på kontoret för att få upp stämningen innan helgen infinner sig.

 

Hoppas att ni uppskattade musiken och ett tips till er som inte hörde skillnad på låtarna: ljug.

 

Over and out

 

/Oskar S

 

Fredagslistan 2024, vecka 6: Nytt och notervärt!

Gott folk!

Jag har knappt hämtat mig efter 2023 års ganska hyggliga skivskörd, men det verkar inte innevarande år, eller band ta någon hänsyn till. För 2024 har börjat med en sådan kvalitetssalva i promokorgen att jag knappt vet vilket håll jag ska vända mig åt. Ni kommer att upptäcka band i veckans lista som vi har haft med sedan innan, kanske nyligen, eller inte. Oavsett är detta ett gäng låtar från band som jag verkligen tycker att ni ska kolla in. 

Vi kör!

I sex långa år har vi fått vänta på nytt material från HAMFERĐ, och det är alldeles för länge. Jag misstänker att det beror på att bandets sångare Jón Aldará håller igång i fler band än detta. Och undra på det med den rent monolitiska verkshöjden han har i sin stämma. Detta blev ju tydligt på inte bara HAMFERĐs förra skiva, "Támsins Likam" utan även på "A Complex Of Cages" av BARREN EARTH och "Access All Worlds" av IOTUNN. Med nya låten Ábær från kommande "Men Guðs Hond Er Stark" som kommer i mars får bandet mig att salivera i extas, för såklart är detta svinbra. Tyngden och den känslomässiga kopplingen som bandet driver hem med fenomenal ackuratess är bedövande bra. 

Inte bara HAMFERĐ ser till att stiga upp ur dvala. JOB FOR A COWBOY minns ni dem? Jag blev helt uppriktigt riktigt jävla glad när jag fick reda på att ett helt decennium efter förra, avsevärt förträffliga, skivan "Sun Eater" kommer gänget från Arizona med nytt material i form av "Moon Healer". Inte bara är omslaget en feberhallucination parat med psykos, resten är en skön mix av blästrande death metal och skruvade tongångar. Hela bandet tänder på alla cylindrar och levererar en minnesvärd skiva. Beyond The Chemical Doorway är en talande låt för hur hela skivan är om ni vill ha en fingervisning om vart det barkar. 

IRONWITCH från Brisbane - och här åker handskarna av med besked. Artilleriartad svärtad thrash är det här gängets gebit, och de gör det underbart bra. Fullt till hysteriskt ställ i Crushing Faith. Detta är en låt som får mig att längta efter mer från det här bandet. 

THE ANTIKYTHERA MECHANISM kommer inte från Grekland utan Mexico. Om ni tycker att ni känner igen saken som bandet tar sitt namn 

ifrån så har ni förmodligen sett senaste Indiana Jones-filmen. Antikytera mekanismen är en mojäng som hittades nära den grekiska ön Antikythera och som användes för att hålla koll på solen, månen och stjärnornas cykler. Nördigt? You bet! Och det bör inte komma som en överraskning att bandet lirar progressiv och teknisk dödsmetall, eller hur? Nä, tänkte väl det. 

Århus stoltheter och ett av Danmarks allra bästa band - BAEST. Min dyrkan av detta band är ju ganska välbekant vid detta laget, och det kanske inte kommer som en överraskning att jag gillar senaste låten från bandet, Colossus som har ett grymt härligt sväng, och en grov tyngd som det inte är svårt att gå igång på. Och detta säger jag trots att jag gillar bandet liiiite mer när de spelar fort. 

Vi tar helg på detta!

/Martin

Fredagslistan 2024, vecka 6: Nytt och notervärt!

Fredagslistan 2024, vecka 5: Är det Black eller är det Roll?

 Välkomna till veckans underhållning: Är det Black eller är det Roll?

Vi kommer lyssna på 5 olika påstått Black N Roll band och bedöma var på spektrumet mellan de två genrerna som musiken faller.

Kvällens deltagare har minst sagt bristfälliga kunskaper om Black Metal, men hoppet är det sista som överger etc etc.

Först ut är Midnight från USA, snabbt åtföljda av läder, jeansvästar och olika stadier av ansiktsbehåring. Det är väldigt NWOBHM, snabbt går det och det är bara skönt ös på gammalt vis. Som ett ilsknare Motörhead, vilket känns av även i produktionen som siktar på att fånga soundet från sena 70-talet. Dryga 45 minuter av låtar flyger förbi, ingen låt utmärker sig avsevärt men det håller sig roligt. Tankarna förs till hur Lemmy Kilmister inte kallade Motörhead för metal, utan tyckte det var mer av ett Rock n Roll band. Med det i åtanke känns det rätt att dubba dem Black N Roll.

SVAR: Black N Roll

Därpå har vi första av tre norska band (chockerande) och det är Vreid. Det är då absolut Black, det är moll spelat oerhört snabbt med blast-beats och dubbelkaggar. Men ibland bryts det upp med lite mer Rolligt gitarrspel och det gungar på ett oväntat vis. Det finns även väldigt bra akustiska/rena partier som är välkomna som omväxling. Det som håller tillbaka bandet är en rätt burkig produktion, det är svårt att säga om det är ett stilistiskt eller ekonomiskt val. Inser att det är lite av ett signum för genren, smaksak kanske. Charmigt en stund, men jag tappade intresset halvvägs igenom låtarna.

SVAR: Black

Band nummer tre är norska Khold, och ohh boy här har jag inte mycket gott att säga. Alla låtarna är oerhört lika, det enda som ändras är produktionsvärdet. Det börjar på “kommunal replokal”-nivå men blir bättre med tiden tills det låter rätt snyggt inspelat på senaste releasen. Men det är så OERHÖRT tråkigt. Definitivt mer Black än Roll.

SVAR: Black (och rätt dålig därtill)

Band nummer fyra är utan tvekan det största bandet på listan, norska Kvelertak. Det är enda bandet jag lyssnat på tidigare (de har trots allt spelat in en låt med Troy Sanders från Mastodon). De har ett väldigt häftigt sound som absolut är mer Roll än Black. Det enda som egentligen gör dem Black är den skitiga sången, i övrigt är de mer av ett punk eller hårdrocksband med en del melodiska tendenser och Rolligt gung. Produktionsmässigt vinner de alla dagar i veckan för min del, det är ett väldigt rikt ljudlandskap.

SVAR: Roll

Sist har vi ett slovakiskt…ja hur fan ska man beskriva dem, Black N Progressive Folk Roll? Malokarpatan heter de oavsett och de är fan helt fantastiska. Det går fritt från mungiga till ilsnabb dubbelkagge och black metal riff medans någon väldigt dyster tomte mässar ondskefulla saker dränkt i så mycket reverb att det låter som inspelningen är gjord i en enorm grottsal och plötsligt är det ett mellanspel med något akustiskt instrument som spelar slaviska folkmelodier. Allting handlar uppenbarligen om häxor eller något sånt skit, min slovakiska är rätt rostig. Jag blev så tagen att de fick uppta halva listan, de övriga banden var inte nödvändigtvis roliga att lyssna in sig på men Malokarpatan har jag inte kunnat släppa senaste dygnen. 

SVAR: Horčicu ako čert neznášam a Malokarpatan je tiež celkom fajn

Nu är det dags för publiken att ta fram sina mentometerknappar och rösta: 

Är han okunnig eller bara rent korkad?

Resultatet publiceras i nästa nummer av Mordviken Allehanda.

Nu drar vi oss till Karpaterna, offrar några getter till blodtörstiga urgudar och håller helg.

Pán B si poďakuje, dovidenia!

Listan hittar ni här!