söndag, december 31, 2023

Nyårslistan 2023: Oskar S lyssnar på ny musik och gör bokslut

 

Hej alla musikintresserade där ute i cyberrymden, idag är er dag!

Eftersom året 2023 snart kastar in handduken kan det vara på sin plats att göra en liten summering. Jag brukar alltid skämta om att ny musik är helt onödig eftersom det finns hardcore från perioden 1981-1995 men nu ska jag, hör och häpna, vara lite aktuell och tipsa om några av mina favoriter från det gångna året.

Jag har ett tight semesterschema och är likt kaninen i Alice redan lite sen så vill ni läsa en rolig text innan det är dags för listan kan jag rekommendera förra veckans intro signerat Hjalmar B. Goode.

Håll för öronen för nu tänder vi stubinen!

 

Listan finner ni HÄR!


DRYAD – The Abyssal Plain

Detta är en debut från ett band från Iowa i det stora landet i väst. Jag sprang på skivan av en slump och fastnade direkt. Hur låter den då? Lite black metal/crust/cirkus-ish, kanske? Vilken känsla får man? Känslan av att bli jagad av några vansinniga varelser som kastar magi efter en i en gammal mörk urskog någonstans för några tusen år sedan.

 

BIG LAUGH – Consume Me

Ännu en debut från ett amerikanskt band, denna gång från Milwaukee. Detta är ”10 låtar på 19 minuter”-bra hardcore. Det går snabbt, det blir tungt och släpigt och produktionen är lite skramlig på sina ställen. Plattan är utgiven på anrika Revelation Records och detta är ett band att hålla ögonen på.

 

PAINT IT BLACK – Famine

Inte direkt en debut då Philadelphiabandet hållit på sedan 2002 men det första släppet på 10 år. Här snackar vi hardcore som åldrats med stil, Dan Yemin låter lika förbannad som tidigare och rockiga partier som doftar Hot Water Music har lagts till på sina ställen. Plattan klockar in på 16 minuter och har 8 låtar men det blir lätt att man ger den ett varv till. Även här ett Revelation släpp.

 

OFF! – FLSD EP

Bandet OFF med Keith Morris I spetsen följer upp förra årets coolaste platta Free LSD med en EP som är, om möjligt, ännu bättre. Tänkt er en korsning av Circle Jerks och Hawkwind så får ni en idé över hur det låter. En riktigt banger!

 

DUCK YOU – Duck Sounds

När jag för någon månad sedan låg sjuk i soffan och scrollade på bandcamp såg ett omslag där någon tagit Pet Sounds layouten och klippt in ett gäng ankor vid en damm. Att plattan hette Duck Sounds och bandet DUCK YOU gjorde bara saken bättre. I första spåret samplas Tony Sopranos när han pratar om ankor och jag var i himlen. Ankor är trots allt ett av mina topp 3 favoritdjur. Detta är dumt, tramsigt och bra, förbannad hardcore från Argentina. In och ge dem lite kärlek nu så vi får mer av detta fantastiska band!

 


CONVERGE – The Dusk In Us

Converge från Boston har släppt nytt. Hur låter det? Ungefär som de senaste plattorna. Gör det något? Njäe, inte direkt, det är fortfarande snabbt, tekniskt och förbannat snyggt producerat.

 

CHILD – Meditations In Filth

Här har vi ett smaskigt paket grind, crust och lite döds signerat svenska CHILD.

 


ROTTEN SOUND – Apocalypse

Grinsmästarna från Finland visar var skåpet ska stå. Som vanligt.

 


KARRAS – We Poison Their Young

Sist kommer årets kanske bästa platta, signerad Franska Karras. Det är döds när den är som bäst uppblandad med doom, grind och crust med en himmelskt (eller kanske helvetiskt är ett bättre ord?) bra produktion. Känner ni igen namnet Karras? Det är ju prällen från Exorcisten, som även samplas friskt på plattan.

 

Med detta önskar jag och redaktionen ett riktigt gott nytt år

 

/Oskar S

måndag, december 25, 2023

Juldagslistan 2023: Micke är tillbaks i Drömteatern!

 Följande är varken verklighetsbaserad eller speciellt relevant. Viewer Discretion Is Advised osv.


Ännu en jul med släkten, gallan försöker sig på ett vulkaniskt utbrott. Jag låser grinden, höjer vindbryggan, kniper igen gapet. Doften av brunkål och andra styggelser utmanar försvaret. Det är en kamp om överlevnad. Plötsligt, doften av tjära och stofil, skärande genom julbordets smog. Långsamt breder den ut sig, nästan kroppsligt intensiv. 


Kurt har för tredje året i rad rymt från tvångsvården.


Stapplande tar han sig till det lediga sätet bredvid mig. “Har du hört att Micke är tillbaka i Drömteatern?” hostar han ur sig med en kvarts lunga. “Han som var så bra.”

Micke, tänker jag, vem i hela helvete är Micke?

“Nej det hade jag inte hört.”

Kurt lägger en blodblandad loska rätt på parketten. “Jo, förstår du, han lirade ju nåt så in i helvete där på nittiotalet. De har ju såklart en stark slaginstrumentstradition där på Färöarna.” Han gör en esoterisk gest, ett trumfill kanske? “Bäst i hela kommunen, och de spelade ju progressiv musik. Nytänkande betyder det ju, tror det kommer från estniskan. Han lirade där med Jan Ponti, Jonny Myrdal, Jörgen Larsson och Kenneth Mogens. Men sen blev det tjafs för Micke va, han ville ju spela lite mer fusion jazz MEN de andra i bandet, de ville ju köra JAZZ FUSION. Det var en riktig skandal.”

Han sörplar i sig en bit gravad lax, tankarna förs till någon obskyr reptil från andra sidan jordklotet.

“De började ju släppa en massa skivor, den ena mer progressiv än den föregående. Bild & Ord, Uppvaknandet, Tanketåget, Scener Ur Ett Äktenskap…”

Ett progalbum baserat på Ingmar Bergman? Vafan är det här för något jävla band egentligen. 

En ljudlig rap låter laxen fly stofilgapet, den seglar i en båge ner på någon avlägsen släktings tallrik. Ett julmirakel.

“Tjafset pågick i sisådär 20 år va, de pryglade varandra för jämnan och kom ut på scen med blåtiror och skrapade knän. Efter ett tag började ett asymmetriskt krig på scen, där kastade trumstockar trumfade plektrum och nästan lämnade Jan blind på ena ögat. Till slut stack Micke en dag, tog bandets kollektiva moppe och drog över Hallandsåsen till Höganäs. Där häckade han i något decennium, ingen vet riktigt vafan han gjorde där. Ryktet är att han sålde korv fram till korvstoppet i fjol. Man får anta att hålrummet lett till snack med grabbarna. Men du grabben, nu måste jag gå vidare. Det är många hushåll man ska hinna med på en dag.”

Kurt reser sig, ger mig en kärleksfylld hurring och flyr fältet. Jag är lika förvirrad som varje år. Vem fan är han? Vart kommer han ifrån (bortsett från tvångsvården)? Var det ett korvstopp förra året, och vafan är ens ett korvstopp?


Hur fan låter den här jävla Drömteatern egentligen?





Skämt åsido så har Herr B lyssnat på precis så mycket Dream Theater som man kan hinna med. 2 skivor visar det sig, Images & Words (1992) och Awake (1994). Jag har haft bättre koll på Mike Portnoy än Dream Theater historiskt. Han spenderade ju något år i Avenged Sevenfold innan de tröttnade på att göra bra musik och sparkade honom (i toppen av råkorkade beslut i musikindustrins räliga historia). 

De skivorna med Dream Theater och de andra enstaka låtarna som hörts från bandets andra eror gör mig väldigt taggad på återföreningen. Så jävla snyggt, varenda jävla tomte kan kasta ihop lite noter och kalla det prog men de lyckas göra det till gedigna låtar. Rush-influensen är väldigt tydlig, framförallt i James (eller Jörgen som vi kallar honom i hushållet) sång. Men jag känner även ett visst släktskap till Toto när de kör på sitt lite mer prog-rock stuk, också de har förmågan att göra allt snyggt. Det kommer absolut konsumeras mer DT i framtiden.




Sist men verkligen inte minst, en av julens enda värdiga ikoner gick tragiskt bort nyligen. I Shane MacGowans punkiga ära drar vi en vända Fairytale of New York (1987) och Body of an American (1985). “Ar dheis Dé go raibh a anam”, som kelterna säger.


Från oss alla, till er alla:

Avskaffa brunkålen och en riktigt god jul

//Herr Tomte B


fredag, december 15, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 50: Oscar K sammanfattar året 2023

Detta år har som vanligt gått ovanligt snabbt och samtidigt olidligt långsamt i min värld. När alla håller på och kollar på sina Spotify Wrapped kan jag lätt konstatera att det inte är mina musikval som har skapat listan. Det är min dotter som har kidnappat min Spotify annars skulle inte Blackpink och Hooja toppa den. Bortser vi från det så har jag ändå hittat en del grejer under året som gått. Inte bara via Spotify utan även Bandcamp och Youtube. Jag inser ganska snart att denna lista inte är någon sorts topplista men kan fungera som ett tidsdokument över låtar och band jag har tyckt om detta år. Nåväl, nu kör vi igång.


Terrestrial Hospice - Caviary to the general (2023, Ancient dead productions)

Terrestrial Hospice är ett polskt tvåmannaband som manglar på i samma genre som svenska Craft. Jag får också lite vibbar av Svartsyn inte minst på sången.

Det är välspelad och hatfull black metal med långsammare partier och det är väl kanske i de partierna bandet mest liknar Craft. 

Tidigare skivor av bandet minns jag som än mer vansinniga men här stannar de lite upp för att rocka till det och jag hör även synthmattor som påminner om grevens sätt att slänga på ljud över låtarna. 

Trots det bistra och ondskefulla omslaget i svartvitt är det överraskande melodiöst men inte på det finska sättet som jag brukar föredra. 

Jag kan starkt rekommendera denna skiva för den som vill ha en dos av modern black metal som varken är raw eller för välpolerad. Melodierna sitter och jag kommer på mig själv med att gnola med i låtarna. Kanske inte den bästa skivan detta år men lite mysigt sådär. 

Låt : Terrestrial hospice - In the streams of Phlegethon

Trivia: Min goda vän Cartan hörde låten och sa till mig att riffet påminner om Lolita Stasi med deras låt ”Katharsis” från skivan "Ruhr" som kom 2005. Efter att ha hört den låten kan jag bara hålla med. Det är kanske så att jag egentligen gillar Lolita Stasi helt enkelt? 


                                                        Omslaget ser väldigt tyskt ut 



Spirit Possession – Of the sign...(2023, Profound Lore Records) 

Spirit Possession är ett tvåmannaband från Portland, Oregon och borde enligt många direkt diskvalificeras då amerikaner inte anses kunna spela black metal alls. Den som tycker så har helt fel. Det är ett gravt misstag om man inte kollar in den kanadensiska black metal scenen som är helt fantastisk. Dessutom vill jag påstå att både Negative Plane och Funereal Presence har släppt skivor som spöar många europeiska black metal band med hästlängder. Nog om det. Jag fick upp ögonen för Spirit Possession i och med deras första fullängdare då jag som vanligt sökte runt efter något som kunde stilla mitt sug efter en ny Katharsis (tyska bandet alltså) skiva. Då såg jag att någon benämnde bandet som ”mini-Katharsis” och jag kan säga att personen hade helt rätt. Speciellt sångaren i Spirit Possession har en stil och ton som är kusligt lik Drakh från Katharsis. Detta förstärks också genom att de använder samma typ av reverb och effekter på sången som tyskarna. Omslaget som ni kan se är också lite fräckt och färgglatt.

Musikaliskt pratar vi om thrashig, febrig, desperat och manglig black metal. Jag minns också att verkligen gillade trummorna och det är ett starkt plus. 

Spola fram tre år och nu kommer nästa giv från Spirit Possession. Jag lyssnade igenom skivan ett par gånger när den kom men den fastnade inte hos mig. Efter ett par månader kom jag tillbaka till skivan och den klickade. Jag skulle påstå att den senaste fullängdaren fortfarande är väldigt influerad av Katharsis men att de numera har utvecklats och gör lite mer minnesvärda låtar. 

Kan starkt rekommendera denna skiva till dig som gillar Nifelheim, Hellhammer och när Darkthrone är på sitt mest Celtic Frostiga humör. Det kan verka ironiskt att låten jag väljer här ska visa på ett eget låtskrivande då jag tycker att vissa partier starkt påminner om Katharsis fantastiska låt ”So Nail the Hearts” men ändå.


Låt: Spirit Possession -Hierarchical Skin

Zëptenvr - Messe pour un mort-né (2023, Demo)

Ingen riktig årslista är komplett utan åtminstone ett ”häx-black metal” släpp. Vi som gillar denna skit är ju en trogen skara. Oavsett om det handlar om polska genier som Cultes Des Ghoules eller uppstickare som Hagzissa (topp tre skivsläpp 2019 om du frågar mig) så finns det något speciellt i detta. Här har vi Zëptenvr som verkar vara ganska anonyma av sig. De har släppt två demos varav ett i år. Bandet ska enligt egen utsago komma från de franska alperna och konceptet bygger på någon lokal legend där bandnamnet ska ha varit en häxa. 

Musikaliskt då? Jo det är ju ganska mycket som franska Darvulia, det är mystiska oklara texter på en habil grund av tunna gitarriff där det också blandas in en massa olika instrument och ljudeffekter. Självklart finns det häxskratt och allmänt vansinne men också lite sorgliga partier med dragspel (?) och annat. Eftersom min förståelse för franska och framförallt olika dialekter är i det närmaste obefintligt kan jag bara konstatera att titeln på demot kan översättas till ”Mässa för en dödfödd” och låter mina lingvistiska kunskaper stanna vid detta. Häx-black metal är en ganska smal och speciell genre och den som skapas i Frankrike och länderna däromkring är också ännu mer smal. Jag däremot gillar allting med detta, kan rekommenderas till dig som diggar de två första Darvulia släppen. 


Låt: Zëptenvr - Obéissance á la nuit (det blir hela demot i en länk)


Korgonthurus – Jumalhaaska (2023, Woodcut Records)

Finska Korgonthurus är tillbaka. Jag visste inte om jag skulle hinna få med bandet på listan då albumet släpptes i slutet av november men smakprovet som släpptes visade sig inte ljuga. Jag hittade en digital kopia av skivan på en tveksam blogg. Detta är på många sätt en blandning av bandets äldre och nyare stil. Det pratades lite om en återgång till det mer långsamma, depressiva och meditativa som fanns på skivan ”Marras” och även på de 7” som kom innan 2009. När jag fick höra delar av första spåret ”Lankeemus” förstår jag den tanken. Det är väldigt långsamt och depressivt. Men låten är också nästan fjorton minuter lång och efter ett par minuter börjar bandet piska på ordentligt i samma stil som på fullängdaren ”Kuolleestasyntynyt” från 2020.  

Vi pratar om  traditionsenlig finsk black metal, melodiöst men ändå rått och kallt. Lägg därtill Corvus röst som är svår att missta ta för någon annan. Jag vet att många ogillar Corvus som sångare i Horna och jag kan till viss del förstå det. Sången kommer mer till sin rätt i Korgonthurus när han också har ett större inflytande över låtskrivandet. Det är en klagande sångstil som vi känner igen från så kallade ”depressive suicidal black metal” band. Korgonthurus befinner sig i trakterna kring DSBM generellt. Texterna verkar handla till stor del om smärta och lidande men det finns också en underliggande djävulsdyrkan. Det som förvånande mig var de episka och atmosfäriska passager som bandet har lagt in i vissa låtar. Det för lite tankarna till Mgla på sitt gladaste humör.  Sen finns det vissa partier som jag vill påstå är lite influerade av både hardcore och dödsmetal. Både loggan och det grafiska har fågeln (kråka?) med så bandet bygger ju vidare på detta koncept också. Corvus är också det latinska namnet på kråksläktet.

Jag brukar ha med ett finskt släpp varje år på mina topplistor och detta år är inget undantag. 


Låt: Korgonthurus -Lankemuus (det blir hela skivan i en länk men det är första låten) 



Heáfodbán -s/t (2023,Northern Doom records)

Listan har plats för ännu ett nordamerikanskt band, Heáfodbán, detta gäng kommer från grungens Mecka, Seattle. 

Hade någon sagt att jag skulle ha med ett amerikanskt folk/ psykadeliskt ambient/ noise black metal band på min topplista skulle jag nog börjat skratta. Men nu är det som det är. Bandet har tydligen haft det lite struligt och den enda kvarvarande medlemmen är sångaren som också piskar trummorna i bandet. Heáfodbán är uttalat anarkister/kommunister vilket också känns ganska uppfriskande. Någonstans på nätet påstods det att sångaren inte sjunger några ord alls utan bara growlar, gläfser och skriker nonsens. Jag vet ärligt talat inte. 

Produktionen är verkligen kakburk. Necro är för snällt.  Trummorna är mixade så att de ligger i förgrunden och dränker det mesta. Ovanpå de elektroniska instrumenten slänger de på olika ljudeffekter och synthar. Bland annat häftiga kyrkklockor och mandolin samt noise element. Dessutom någon sorts flöjt vilket påminner om instrumenten som dyker på Volahns skiva ”Aq'Ab'Al” från 2014. 

Heáfodbán kan vara den mest svårlyssnade skivan jag har hört i år som fastnat hos mig. Även om Akitsa också släppt ett nytt album så finns Heáfodbán som ett värdigt alternativ till ljudterrorism. Jag försökte beskriva bandet för mig själv och jag har kommit fram till att det är lite som att Archgoat träffar Ride for Revenge för en jamsession där också Akitsa och Volahn är med. Tillsammans tar de alla droger som finns i världen och bestämmer sig för att spela in en skiva som skulle göra Wormlust och Skáphe stolta och slänga in lite hc breakdowns. Låter detta spretigt och omöjligt? Ja det är väl det till viss del men det är det närmaste jag kan komma för att försöka förklara hur bandet låter. Ni får prova själva. Omslaget är ju verkligen black metal med huvudet av en svartvit hund eller varg i någon sorts fetisch. 


Låt: Heáfodbán – Scalp altar 



Koldbrann - Den 6. Massedød (Manna fra en annen himmel) (2023, Dark Essence Records)

Här hade jag egentligen tänkt att avsluta min lista men det går inte hoppa över att norska Koldbrann har släppt en ny 7" nu i december. Hittills har jag lyssnat på de två nya låtarna minst tio gånger var. Jag som verkligen avgudar bandet och deras släpp fram till "Vertigo" från 2013 som inte är särskilt kul har väntat på ett livstecken från bandet i flera år.  Koldbrann är ett av de band som gjorde att jag hittade lite tillbaka till black metal i allmänhet och till norsk sådan i synnerhet när de började släppa sina fullängdare. Andra kanske säger att Urgehal och Beastcraft var viktigare för den generationen av norsk black metal men för mig har Koldbrann och Ljå en speciell känsla som gör att jag återkommer till deras tidigare alster. Att Koldbrann senare gick mot en mer tveksam och "rolig" stil med konceptalbum och covers kan jag ha överseende med. 

Mannevond som kanske många känner igen från andra ett antal andra norska band och kanske på senare år främst från Djevel har lyckats spela in två nya låtar med Koldbrann. När jag fick höra att detta skulle ske för ett tag sen blev jag lite orolig att bandet skulle fortsätta i samma anda som deras senaste släpp men detta känns mer som en återgång till skivan "Moribound" från 2006 och även epn "Stigma: på kant med livet" som kom 2008. 

Inte riktigt lika intensivt och argt som de tidigaste släppen men ändå väldigt bra traditionell norsk svart metall. Mannevonds röst tycker jag är fantastisk. Han är en av de "nya" norska vokalisterna som gör att jag kan lyssna igenom lite tveksamma släpp med andra band av den enkla anledningen att han gästar som sångare. De två nya Koldbrann låtarna vi bjuds på fungerar för mig som en ganska bra aptitretare och jag längtar efter en ny fullängdare. Produktionen är naturligtvis lite mer modern och inbjudande men när jag lyssnar tycker jag det känns som trummorna ligger lite väl långt fram i mixen. Det är bara en smaksak och det gör att Koldbrann 2023 låter mer tufft och modernt än papperstunt och necro. Jag måste nog nu gå och lyssna på singeln en gång till. På ett sätt känns det väldigt tryggt och skönt att kunna få med ett norskt band på en lista som handlar om modern black metal.


Låt: Koldbrann -  Den 6. Massedød (Manna fra en annen himmel) 

Det var det hela. Kanske inte någon best of 2023 men en inblick i vad jag har lyssnat på. Två omslag som är i kassettformat och bara det i sig är ju fint. Nästa år hoppas jag på fler finska släpp och ännu mer”häx black” metal för alla. 

Låtarna finns att lyssna på här.

fredag, december 08, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 49: Andreas årsintressantaste

Rötåret 2023 rullar mot sitt slut, och som de janushuven vi är blickar vi ju framåt med ena ögat, och bakåt med andra. För en gångs skull har jag stött på förhållandevis många bra nya skivor som väntar här under - mitt engagemang att hålla mig a jour med ny hård rock har varit fantastiskt lågt de senaste åren, så den här listan är ett smärre mirakel.

Har jag hunnit lyssna in mig på djupet på de här plattorna? Såklart inte. Vem har tid med sånt? Se det här hellre som en lista med skivtips som både ni och jag själv borde lyssna mer på. Skivtitlarna leder er till lyssning. Varsågod!



DÖDHEIMSGARD - Black Medium Current

Varje gång Yusaf "Vicotnik" Parvez utsöndrar en ny DHG-skiva vet man att en hejdundrande åktur väntar. Vart åttonde år släpps en ny inkarnation av Vicotniks hejdlösa kreativitet ut i kosmos, och man vet aldrig riktigt vad som väntar. DHG för 2020-talet: de elektroniska elementen är kvar, med en filmisk, synthwaveig atmosfär - mer rensång än någonsin - ylande gitarrsolon. Känslorna är mer direkta än tidigare: det är stora gester. Jag har knappt hunnit bli vän med föregångaren A Umbra Omega från 2015 än, men Black Medium Current kommer nog sätta sig bättre, när dammet väl lagt sig. En åktur, som sagt.




HEXVESSEL - Polar Veil

Hexvessels huvudman Mat "Kvohst" McNerney frontade DHG under sena 00-talet, men hans huvudsakliga projekt sedan dess är Hexvessel. De har i sådär 13 år utforskat de mer ockulta utmarkerna kring gammal psykedelisk folkrock, och ärligt talat tröttnade jag ganska snabbt på den retrogrejen. Döm om min förvåning när en god vän beskriver deras nya album som "en mix av Burzum och Suede". Det är en liknelse som inte är helt off faktiskt: istället för akustiska gitarrer är det karga kalla svartmetallgitarrer, med lika delar ömsint psykedelia och dyster doomig folkrock. En oväntad, och väldigt välkommen, vändning!





VOID - Jadjow

Vad betyder begrepp som "avantgarde" och "post black metal" för dig? För mig tappade såna termer sin lyster i mitten av 10-talet, men jag är glad att ett band som VOID - på pappret britter, men utspridda över hela nordvästra Europa - håller på och gör precis vad fan de vill. Jadjow skulle kunna ses som en lillasyster till Black Medium Current: albumet blev till efter fransosen Camille Giraudeau och Voids grundare Matt Jarman båda spelade live med DHG strax innan pandemin. (Hexvessel-Mat frontade Void innan han drog till Norge och gick med i DHG, och det är DHGs nuvarande basist som spelar här, med den äran.) Detta är inget för den konservativa lyssnaren: albumet kränger och kärvar, musikerna nästan brottas med varandra, sinnerna är fria och vildsinta. En helt orimlig åktur.


UNBINARIZE - Nameless I Stand

Jaha, mer band-incest! Camille och trummisen Tariq från Void släppte även en EP med det här projektet i våras. Abstrakt, kaotisk dödsmetall: lika mycket grottmonster som tentakel-astrolog. Med texter inspirerade av rollspelet Planescape: Torment. Tunga grejer, som jag hoppas kommer släppas fysiskt någon gång.


CENTURY - The Conquest Of Time

Efter en massa avantgarde och flum behöver även jag lite klassisk, episk heavy metal. Den här duon från Stockholm har lyckats fånga DET som gjorde vissa band så magiska där för 40 år sen. Exakt vad vet jag inte - the riddle of steel, typ - men det här låter precis som man önskar, om namn som Satan, Heavy Load, Cirith Ungol och dylikt får det att rycka i svärdsvingarmusklerna. True Heavy Metal, varken mer eller mindre.


MALOKARPATAN - Vertumnus Caesar

Där ett band som Century tydligt plockar en specifik era och genre, och imiterar den till perfektion, blandar de slovakiska (och delvis svenska) kufarna i Malokarpatan sina influenser mer huller om buller. Konceptalbumet svänger fram och tillbaks hejvilt: ena stunden Goblin med varma mellotronmattor, andra stunden hurtig Iron Maiden-dyrkan, och däremellan väldigt mycket tidig öststats-black metal (och visst dyker åtminstone från medlemmar från Master's Hammer upp på albumet). Jag förstår inte hälften, men jag gillar det! (Jag kan även rekommendera huvudmannen Adams sidoprojekt STANGARIGEL, vars EP Metafyzika Barbarstva inte är alls dum atmosfärisk black metal, typ)


INFERNAL BLOODSHED - Demo
 

Man vill ju vara lokalpatriotisk, och som hårdrocksentusiast har Skåne de senaste åren visat att vi nog ändå kan littagrann ändå. Infernal Bloodshed är det senaste tillskottet, och jag har haft förmånen att se dem åtminstone tre gånger i år - från debutgig i Köpenhamn i februari, till Malmö Massacre i augusti - och höra dem bli tightare och bättre för varje gång. Det är black/speed metal, det är snabbt som satan, det är väldigt många toner, det är väldigt bra. Med medlemmar från Nigrum, Maligner, och ett par punkband i byn. Kassetten är toppen, men se ännu hellre till att se dem live!


SEKTERIST - Flesh Into Fire

Total jäv på grund av gammal kamrat som ligger bakom bandet men skit samma. En till ny dödsmetall-EP värd att spana in. God mix av primitivism och progressivitet!


GAM - Alt hans væsen

I alla årsbästalistor finns det plats för helt vanlig, högkvalitativ, rå svartmetall. Och den här gången besynnerligt nog från Danmark! Aggressivt och kargt, väldigt anonymt band, det finns hopp även för våra syskon i sydväst.


LEDA - Neuter

Ännu mer total jävma på grund av god vän OCH bandkamrat, men skit samma. Det här är inte ens rock-adjacent, men alla som uppskattar stram, sträv, svårtillgänglig musik bör lyssna. Gitarrbaserade loopar och röster, det behövs inget mer.


Sådär, nu får musikåret 2023 vara slut. Lyssna hårt, lyssna djupt!

fredag, december 01, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 48: Texas represent!

Texas, denna delstat som är 1.5 gånger större än Sverige, har kanske inte den mest prominenta ställningen när det kommer till metal. Så trodde jag i alla fall när jag påbörjade arbetet med veckans fredagslista. I min skalle dök tre saker vad gäller Texas upp: min gamla lärare Michael Davies som undervisade i engelsk litteratur på den dåvarande Högskolan i Karlskrona/Ronneby (idag Blekinge Tekniska Högskola). Han var från Austin, och det gick rykten om att han hade kört igenom hela Saharaöknen på motorcykel innan han påbörjade sin doktorsavhandling. Ted Cruz - detta härke till senator som representerar Texas och som har gjort sig känd som en typisk republikansk politiker: ett rövhål av episka dimensioner, och - såklart - Texas Chainsaw Massacre - en av filmerna som utlöste moralpaniken vad gällde videovåldet på 1980-talet. 

Musikaliskt kom jag på rak arm på ett band som väldigt tydligt har sin hemvist i Texas: OCEANS OF SLUMBER. Men det bandet har jag kört i hemskt många listor genom åren - idag blir det idel nya band - för även om jag på förhand dömde ut delstaten som kanske inte det bästa stället för metal så har jag blivit tvungen att kraftigt revidera denna ståndpunkt. 

Gott folk, vi kör!

Från Austin kommer HINAYANA som har varit aktiva sedan 2014, och fram till förra veckan var på turné i Europa inför utsålda hus. Jag minns inte hur jag snubblade över detta band, men jag kommer ihåg hur svårt jag föll för detta melodiskt dödsiga med inslag av doom gäng som med senaste skivan från i år, "Shatter And Fall" får saliven att rinna till i inte ringa omfattning. Om ni tycker att bandets musik låter välbekant så är det inte så konstigt - man kan välja att betrakta bandet som ett prima exempel på hur skandinavisk, främst finsk, melodisk döds har förfört fler lyssnare än man kan tro. Jag har valt magiskt mäktiga Spirit And Matter men i ärlighetens namn hade jag kunnat välja nästan vilken låt som helst från plattan, den är nämligen svinaktigt bra. 

ALPDRUCK från Houston säkrar med råge upp att det inte bara blir finstämt och melodiskt i veckans lista. Bandets namn kommer från tyskan och betyder - bokstavligt talat - elfoppression - men i mer allmänt tal mardröm. Bandet har bara släppt en sjävbetitlad EP från 2019 och en singel från 2021. Jag går mest igång på den massiva produktionen som är så svulstig att hade jag lyssnat på en hel skiva av bandet hade det, kanske, blivit för mycket av det goda? Ni får Dragged upon Putrid Ground som är en soniskt njutbar golgatavandring i svärtad döds. 

Från DALLAS kommer ASKA som jag inte exakt vet hur jag ska förhålla mig till. Det är så fruktansvärt tydligt att bandet älskar NWOBHM - det är den stora charmen med detta band som startade redan 1990 och som i hela 8 år fick lön av det amerikanska försvarsdepartementet för att underhålla amerikanska trupper över hela världen. I vilket fall så kan vi konstatera att sångaren George Call i sina bästa stunder låter som en blandning mellan Geoff Tate och Bruce Dickinson. Ni får Everyone Dies från bandet senaste platta. 

BRICKHAVEN står för den mest vrickade låten i veckans lista. Med sin tekniska och progressiva dödsmetall har denna duo från Houston släppt i rasande takt - en EP "Picante Gigante" från 2020, en fullängdare från 2022 "Plus Ultra Instrumental" och två singlar, varav ni får den ena. Den heter, och jag skojar inte, Ancient Psychic Tandem War Elephant. Denna dänga är ursinnigt rolig att lyssna på, mycket för att den spretar från legit rens a la NECROPHAGIST men också totala ystra krumsprång från helvetet. Det jönsiga partiet vid 2:35 är helt fantastiskt!

Ytterligare ett band som tar sig ett svenskt namn är KRIGSGRAV från Keller i delstatens nordvästra delar. Bandet, som är en trio, har inte legat på latsidan sedan starten 2004. När man väl började ge ut skivor så var det en en utgivningstakt med skivor 2010, 2011, 2014, 2016, 2018, 2021 och så den senaste plattan som kom 2023 "Fires In The Fall". Jag har oerhört svårt att inte gilla detta. Den svärtade och svårt melankoliska ton som finns på detta album gör att jag har lyssnat hårresande mycket på skivan under veckan. 


Vi tar helg på detta gott folk!
/Martin