De senaste veckorna har señor B lyssnat på 5 album (i runda svängar) av powertrion King’s X. Doug Pinnick, Ty Tabor och Jerry Gaskill (på 12-strängad bas, gitarr respektive trummor) har lirat i nästan 45 år tillsammans, imponerande i sig. De få låtarna jag hört tidigare lät lite som de hade visst släktskap till Faith No More och Living Color från sent 80-tal och tidigt 90-tal. De kanske bär på en veritabel låtskatt…? Eller kanske inte…vi får la se.
Vi börjar med Out of the Silent Planet från 1988. Bandets allra första skiva, väldigt inspirerad av tidens hårdrock, komplett med powerballader med sliskig chorus-gitarr och feta riff och väldigt snygga gitarrsolon. Det är ingen speciell låt som sticker ut om jag är helt ärlig, hela alltet är snyggt gjort om än lite enformigt.
Näst kommer Gretchen Goes to Nebraska (1989), och i första halvan av skivan känns det som att bandet har utvecklat sig i rätt riktning från föregående skiva för att mer utmärka sig från andra band i samma era. De har gått in hårt på körsång och Dougs soul/gospelsång, och jävlar vad karln kan sjunga. Men sen kommer andra halvan och kör på med låtar som låter som…tja, alla andra låtar. Vi stöter på ett symtom som dessvärre kommer att visa sig kroniskt. Bättre än såhär blir det dessvärre inte av de plattor som provats.
Tredje skivan, Faith Hope Love (1990), är när bandet hittar sin grej: släpp skivor med 1-2 bra låtar och sen en drös utfyllnad. Välspelad utfyllnad, men ändå inget som speciellt lockar tillbaka. Dogman (1994) följer samma mönster och inte ens den (som jag förstått det) väldigt kontroversiella Please Come Home… Mr Bulbous (2000) lyckas bryta förtrollningen. Sistnämnda är definitivt skummare än de andra skivorna och det blir liiiite fräschare att lyssna på. Typ en tesked, det räcker inte speciellt långt.
Men vad fan är det som går fel? De kan ju lira och på pappret är allting rätt coolt, Tabor och Pinnick sjunger väldigt bra och hela grejen har definitivt ett eget sound. Och kanske är det ett av de stora problemen, de har liksom SITT sound musikaliskt. Visst skiftar produktionen rejält, nästan till ett NU-metal sound på Mr Bulbous från det hårdrockiga 80-talet på de två första skivorna. Men det står still kreativt. Precis raka motsatsen till Faith No More, som skiftar och provar och låter fräscha från skiva till skiva, låt till låt.
Känner att jag upplevt liknande tidigare med en del trios. Det är fantastiskt att tre musiker kan bli så tighta och känna en riktigt koppling, men om inget skakas om på allvar blir det lätt enformigt. Eller om någon i trion nu är hejvilt excentrisk och tvingar fram lite experimenterande. De provar ju för fan knappt något utan kör på med sitt. År ut och år in. Riff som liknar riff, samma gamla rytmer och melodier. Det är aldrig dåligt, bara långtråkigt.
Signore B håller därmed helg, adjö gott folk!
Ja jäklar vad sugen man blir nu. :-D
SvaraRadera