fredag, september 29, 2023

Fredagslistan 2023, vecka 39: Berra och de Starka Liveminnena!

 Kamrater, denna fredag tänkte Herr B bara rada upp några oerhört starka liveminnen från åren som gått med en kurerad lista videoklipp som bäst fångar upplevelsen eller känslan. Ett av klippen är från den faktiska konserten i fråga. Innan vi börjar så vill jag kommentera några band som absolut borde varit med på listan men där videoutbudet är horribelt. Det första är All Them Witches, ett stoner/ondskefull blues-band. De hade ett sånt jävla gung och stämningen var så oerhört härlig, hittar ingen video som gör dem rättvisa dessvärre. Det andra är Baroness, det enda bandet jag varit med som låter inte bara drägligt utan helt fantastiskt på KB i Malmö. De var förband till Mastodon senaste vändan (2022) och de är nog det metalband som lät bäst av allt jag sett, och helvete vilket jävla ÖS. Om man får chansen att se dem live SKA man gå, det är inget att prata om. De låter faktiskt rätt dassiga inspelade live, vilket är oerhört förbryllande. Verkligen ett “you had to be there” moment.




Väl igång med listan så börjar vi med Orbit Culture som sågs så sent som i våras. Hade aldrig hört om gossarna innan och de var otroliga. Sinnessjukt sound med en helt otrolig talang för att skriva gripande musik med ebb och flod, dynamik och allt sånt mög. De är brutalt underskattade/okända, de borde vara herrar på metaltäppan redan. Tunga som de tyngsta och tighta som ett skruvstäd kring kronjuvelerna. Checka låtarna Vultures of North och Saw, så fett att man känner sig rent flottig.



Samma kväll sågs då det tyngsta bandet i världen, Undisputed Heavyweight Champion of the World etc: Meshuggah. Inget låter ondare, inget låter mer rubbat. Här är jag så fräck att jag lägger in hela jävla konserten, allting är helt sinnessjukt. Deras ljusshow är perfekt, nog den bästa stämningen jag någonsin varit med om. En illvillig ritual i mitten av Lund med ett helt psykopatiskt soundtrack. Inte ett dugg teatraliskt men ändå så oerhört effektivt.





Nu tar vi ner det på mer primal nivå. Jag har sett Sabaton 3 gånger (2014, 2017 och 2023) och bortsett från den senaste gången så har de varit otroligt underhållande live. Det är lite töntiga vibbar men de har en sjuhelvetes energi och det är alltid en godhjärtad stämning. Såklart kommer de använda en gammal hederlig bit allsång, och jag är stor nog att erkänna att man fällt en tår eller två när den dramatiska “En Livstid i Krig” drar igång (speciellt 2017 när de hade en video av svensk natur, björnar och skit, som visades samtidigt. Otroligt töntigt kul).





Näst är enda klippet från den faktiska konserten jag närvarade vid. Ghost var en enorm favorit under många många år, som setts flera gånger (2014, 2015, 2019 och 2022) och detta var självfallet första gången. Det finns många ögonblick från kvällen som lämnat stort intryck. Infestissumam som öppnade hela affären, publikens HAIL SATAN vrål i Year Zero, covern If You Have Ghosts eller de sista hängande bastonerna i Monstrance Clock (den gamla goda tiden när bandet spelade “tack och adjö” låtar sist). Jag valde dock ut deras melankoliska tagning på Here Comes The Sun, definitivt en av de bästa coverlåtarna någonsin i min mening. Ett magiskt minne.





2016 hade jag turen att se Wardruna på Slagthuset i Malmö. De öppnade proceduren med att döna i två enorma bronslurar vilket ledde in i stycket “Tyr” med en ur-rytmisk skinntrumma och en kör på fornnordiska. Vi gick in i ett sorts transliknande stadie där vi satt vilket pågick i cirka en timme tills en sångerska gav ifrån sig ett SKRIK som jag fortfarande får hjärtklappningar av. Allra sist spelade de sitt mästerverk Helvegen. Det var en livsändrande upplevelse, och jag har önskat se dem igen sen dess.





En än mer livsändrande upplevelse hände en oerhört kall februarikväll i Oslo 2012. Jag är 15 år och jag är med 2 grannar på ausflugt. Vi ska se vårt favoritband för första gången, min allra första riktiga konsertupplevelse. Det är nervigt, läskigt till och med. Förbandet spelar, jävlar vilken känsla! Det är lite kul det här med konserter ändå, men nu blev det väldigt mörkt…och vad det dönar…

De kommande 120min är det som att jag försvinner, upplöst av en lycka jag enbart känt 2 andra tillfällen, också de konserter med samma band. Allt det onda rinner bort och jag är fri.

På något abstrakt vis fångar Rammsteins "Paris" precis hur det kändes att vara där, trots att det är något mitt emellan live- och musikvideo. Det kändes precis så larger than life som filmen framställer det. Det är samma turné och samma setlist, undantag för Fruhling in Paris som blir ett bonusnummer för fransoserna.



Nu tar vi helg, Herr B behöver inhalera alkohol och kolla på danska skulpturer. 
Adios


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar