Fredagslistan 2023, vecka 39: Berra och de Starka Liveminnena!

 Kamrater, denna fredag tänkte Herr B bara rada upp några oerhört starka liveminnen från åren som gått med en kurerad lista videoklipp som bäst fångar upplevelsen eller känslan. Ett av klippen är från den faktiska konserten i fråga. Innan vi börjar så vill jag kommentera några band som absolut borde varit med på listan men där videoutbudet är horribelt. Det första är All Them Witches, ett stoner/ondskefull blues-band. De hade ett sånt jävla gung och stämningen var så oerhört härlig, hittar ingen video som gör dem rättvisa dessvärre. Det andra är Baroness, det enda bandet jag varit med som låter inte bara drägligt utan helt fantastiskt på KB i Malmö. De var förband till Mastodon senaste vändan (2022) och de är nog det metalband som lät bäst av allt jag sett, och helvete vilket jävla ÖS. Om man får chansen att se dem live SKA man gå, det är inget att prata om. De låter faktiskt rätt dassiga inspelade live, vilket är oerhört förbryllande. Verkligen ett “you had to be there” moment.

Väl igång med listan så börjar vi med Orbit Culture som sågs så sent som i våras. Hade aldrig hört om gossarna innan och de var otroliga. Sinnessjukt sound med en helt otrolig talang för att skriva gripande musik med ebb och flod, dynamik och allt sånt mög. De är brutalt underskattade/okända, de borde vara herrar på metaltäppan redan. Tunga som de tyngsta och tighta som ett skruvstäd kring kronjuvelerna. Checka låtarna Vultures of North och Saw, så fett att man känner sig rent flottig.

Samma kväll sågs då det tyngsta bandet i världen, Undisputed Heavyweight Champion of the World etc: Meshuggah. Inget låter ondare, inget låter mer rubbat. Här är jag så fräck att jag lägger in hela jävla konserten, allting är helt sinnessjukt. Deras ljusshow är perfekt, nog den bästa stämningen jag någonsin varit med om. En illvillig ritual i mitten av Lund med ett helt psykopatiskt soundtrack. Inte ett dugg teatraliskt men ändå så oerhört effektivt.

Nu tar vi ner det på mer primal nivå. Jag har sett Sabaton 3 gånger (2014, 2017 och 2023) och bortsett från den senaste gången så har de varit otroligt underhållande live. Det är lite töntiga vibbar men de har en sjuhelvetes energi och det är alltid en godhjärtad stämning. Såklart kommer de använda en gammal hederlig bit allsång, och jag är stor nog att erkänna att man fällt en tår eller två när den dramatiska “En Livstid i Krig” drar igång (speciellt 2017 när de hade en video av svensk natur, björnar och skit, som visades samtidigt. Otroligt töntigt kul).

Näst är enda klippet från den faktiska konserten jag närvarade vid. Ghost var en enorm favorit under många många år, som setts flera gånger (2014, 2015, 2019 och 2022) och detta var självfallet första gången. Det finns många ögonblick från kvällen som lämnat stort intryck. Infestissumam som öppnade hela affären, publikens HAIL SATAN vrål i Year Zero, covern If You Have Ghosts eller de sista hängande bastonerna i Monstrance Clock (den gamla goda tiden när bandet spelade “tack och adjö” låtar sist). Jag valde dock ut deras melankoliska tagning på Here Comes The Sun, definitivt en av de bästa coverlåtarna någonsin i min mening. Ett magiskt minne.

2016 hade jag turen att se Wardruna på Slagthuset i Malmö. De öppnade proceduren med att döna i två enorma bronslurar vilket ledde in i stycket “Tyr” med en ur-rytmisk skinntrumma och en kör på fornnordiska. Vi gick in i ett sorts transliknande stadie där vi satt vilket pågick i cirka en timme tills en sångerska gav ifrån sig ett SKRIK som jag fortfarande får hjärtklappningar av. Allra sist spelade de sitt mästerverk Helvegen. Det var en livsändrande upplevelse, och jag har önskat se dem igen sen dess.

En än mer livsändrande upplevelse hände en oerhört kall februarikväll i Oslo 2012. Jag är 15 år och jag är med 2 grannar på ausflugt. Vi ska se vårt favoritband för första gången, min allra första riktiga konsertupplevelse. Det är nervigt, läskigt till och med. Förbandet spelar, jävlar vilken känsla! Det är lite kul det här med konserter ändå, men nu blev det väldigt mörkt…och vad det dönar…

De kommande 120min är det som att jag försvinner, upplöst av en lycka jag enbart känt 2 andra tillfällen, också de konserter med samma band. Allt det onda rinner bort och jag är fri.

På något abstrakt vis fångar Rammsteins "Paris" precis hur det kändes att vara där, trots att det är något mitt emellan live- och musikvideo. Det kändes precis så larger than life som filmen framställer det. Det är samma turné och samma setlist, undantag för Fruhling in Paris som blir ett bonusnummer för fransoserna.

Nu tar vi helg, Herr B behöver inhalera alkohol och kolla på danska skulpturer. 

Adios

Här finns en spellista med samtliga klipp, man vet ju aldrig med tekniken nu för tiden.

Fredagslistan 2023, vecka 38: New wave of Norwegian old school black thrash metal (TNWONOSBTM) Del 1

Det finns en lite speciell subgenre jag gillar och det är "modernare" band som spelar black/ thrash metal. 

Av någon oklar anledning verkar det vara så att just norrmännen lyckas med att skapa den sorts musik jag tycker mest om.  Nåväl. Detta är bara ett axplock av de akter som finns och jag rekommenderar alla att utforska vidare själva. Ni som njöt av förra veckans lista med Birdmetal kommer också få stöta på en fågel i denna veckas lista.

Först ut är Aura Noir med låten "Condor" från skivan "The Merciless" som släpptes 2004. Aura Noir är ju rent tekniskt inte den nya vågen då bandet bildades redan 1993 men jag tänker ändå ha med dom som en sorts startpunkt för det som senare kom från Norge.

Första gången jag hörde Aura Noir var på en så kallad Iron Maiden fest. En Iron Maiden fest för den som inte vet vad det är, går kortfattat ut på att man lyssnar på hela Iron Maidens diskografi i kronologisk ordning och dricker folköl. Jag som inte är ett die hard fan av Maiden eller folköl för den delen heller var glad när någon bytte musik och satte på en cd med Nifelheim och lite senare även Aura Noir.

Det var någonstans där jag insåg att den oheliga blandningen av black metal och thrash metal var spännande och något för mig.

Spola fram ett par år och jag ser Aura Noir live i Gävle på en festival. Detta var efter att Aggressor, trummis i bandet, hade haft sin olycka där han föll ner från fyra våningar och fick sådana skador att han helt enkelt började spela gitarr i bandet. Det kan man kalla dedikation.

Musiken då? Det är riktigt bra black/ thrash med aggressiv sång och mäktiga riff. Det piskas inte på supermycket men det är hela tiden på rätt sida om gränsen mellan black metal och thrash metal. Sen att bandet döper skivan till "The Merciless" och har låttitlar som "Upon the dark throne" skvallrar också om hur djupt rotade bandet är i sin lokala musikhistoria. Bandet var också signade till "Tyrant Syndicate" som var en underetikett till Peaceville Records som Nocturo Culto från Darkthrone skötte.

(Om man vill se Nocturno Culto glida runt och vara sur och hänga med gubbarna i Aurs Noir kan man med fördel kolla in dokumentären "The misanthrope").

Fantastiskt band och jag rekommenderar starkt det mesta ur deras diskografi även om jag tycker att "The Merciless" är deras bästa skiva.

Aura Noir - Condor (Från "The Merciless" utgiven 2004)

Nästa band har inte hållt på riktigt lika länge men Condor startade någonstans kring 2009 och har nu splittrats. Bandet ingick i den så kallade Kolbotn Thrashers Union tillsammans med Darkthrone och  Nekromantheon samt flera andra.

Låten jag har valt är öppningspåret "Embraced by the evil" från skivan "Unstoppable Power" som släpptes 2017.

Skivan har ett magiskt omslag gjort av Rok från Sadistik Exekution vilket känns igen på mils avstånd.

Jag hoppas att Condor tagit namnet från Aura Noir låten ovan men även om det inte är fallet så rör vi oss ganska mycket i samma trakter. Titeln på låten osar Sodom och musiken känns tysk ondskefull men med aggressiviteten upphöjd ännu ett snäpp. Vi får också lite Slayer inspirerade vrål och bra trumpisk. Inte alls dumt måste jag säga. Debutalbumet "Condor" är också bra och har ett sound som låter ännu äldre.

Condor - Embraced by the evil (Från "Unstoppable Power" utgiven 2017)

Vi var inne och snokade på Kolbotn Thrashers Union och då måste ju Nekromantheon nämnas.

Här med låten "Coven of the Minotaur" från skivan "Rise, Vulcan Spectre" som släpptes 2012.

Det verkar vara ganska poppis bland black/ thrash band att använda sig av historiska teman. Nekromantheon baserar mycket av sina texter på grekisk mytologi.

Musikaliskt är det riktigt manglig black och thrash med mer modern touch och produktion vilket gör att det känns fläskigt och intensivt. Det passar väldigt bra in på bandets låtar. Sången är något mer dödsig än på de två tidigare banden.  Bandet släppte även en skiva 2021 som är ännu mer vansinnig när det kommer till tempo och aggressivitet vilket är bra men jag har inte lyssnat in mig helt på den skivan.

Som jag förstått det är även två av medlemmarna i Nekromantheon även med i Obliteration men Obliteration är mer dödsmetall istället för black. Obliteration kan jag också rekommendera starkt. Ganska skev dödsmetall med luriga melodier. Jag tycker att det märks att banden delar medlemmar men jag föredrar Nekromantheon.

Nekromantheon- Coven of the Minotaur (Från "Rise, Vulcan Spectre" utgiven 2012)

Vad har Norge mer att erbjuda då?

Vad sägs om Infant Death, ett band som bildades 2012, släppte tre fullängdare men som nu har lagt ner sin verksamhet.

Här snackar vi död, blod och ondskefulla texter i hiskeliga tempon. Låten "Total Hell" från deras andra fullängdare med samma namn som kom ut i slutet av 2014 får representera detta.

Jag tycker att skivan är ett steg framåt om man jämför med deras första skiva "War" som kom ut 2012.

"Total Hell" bjuder på låttitlar som "Deathrush", "Buried in blood" och "Demonic Perversion" vilket är en ganska stark indikation på vad det är för texter lyssnaren bjuds på.  Det finns en lätt vansinnig nerv i låtarna som gör att jag fastnar och gärna lyssnar vidare. Vissa slingor och partier skulle nog också klassas som speed metal av folk som är experter. Extrapoäng för sången som är riktigt sluskig på det där goa sättet.

Infant Death- Total Hell (Från "Total Hell" utgiven 2014)

På tal om sluskig sång, skev musik, underbara omslag och en rejäl dos med alkohol så avslutar vi denna lista med det band som jag tycker brinner klarast när det kommer till "The New Wave of Norwegian old school black thrash metal" (TNWONOSBTM som det så smidigt kan förkortas), Deathhammer!

Kolla bara in några av de tuffa omslagen och grymma namn på alster som "Savage poser Hunt" vilket ett av deras första släpp heter från 2006. Detta är ju så klart helt fantastisk musik. Två någorlunda kompetenta män som piskar på i hastigheter som de definitivt inte klarar live under alkoholpåverkan (i alla fall inte när jag såg dom i Malmö) kan liksom inte bli dåligt. Falsettsång, coola texter och allmänt fräck attityd. Kan ju tyckas vara barnsligt men det struntar jag fullständigt i. Detta är helt underbart på alla sätt

Låten jag har valt är "Fullmoon Sorcery" från skivan "Onwards to the Pits" som kom ut 2012. Detta är riktigt go black /thrash med inslag av speed och heavy metal. Det känns också någonstans som att medlemmarna kan spela mer tekniskt men medvetet väljer att köra lite halvrötet.

Den som har hört "Fullmoon Sorcery" och inte gillar låten kan nog göra bäst i att skippa resten av Deathhammers diskografi. Senaste skivan "Electric Warfare" som kom ut 2022 håller även den måttet och jag föredrar den över "Chained to Hell" som kom ut 2018. Sergeant Salsten och Sadomancer håller fanan högt och förvaltar arvet från den norska black/thrash scenen. Hoppas de fortsätter jaga posers i flera år till.

Deathhammer- Fullmoon Sorcery (Från "Onward to the pits " utgiven 2012)

Det var allt för denna vecka som kan anses fungera som en introduktion och jag kommer garanterat återkomma med fler låtar inom denna smala subgenre. Veckans spellista hittar du här
/Oscar K.

Fredagslistan 2023, vecka 37: Birdmetal

 

Cock-a-doodle-doo gott folk säger jag som välkomst till denna Fredagslista som enkom kommer ägnas åt metal som på något sätt berör fjäderfän. Jag kan lugnt säga att detta har varit en av de märkligaste listorna att jobba med - och en av de roligaste. Först trodde jag att detta kommer att bli en utmaning av albatrossliknande proportioner. Och jag har verkligen, i bildlig mening, vadat fram bland pippikråkor under ungefär en veckas tid. Den största utmaningen var att hitta en bra källa till vad fåglarna heter på engelska - med begränsat med tid blev jag helt till mig av lycka när jag hittade en uppsats om bird biodiversity in heavy metal. Jag skojar inte, vilken guldgruva på fler än ett sätt. 

Här fanns det rikligt med både fåglar och metal, men börjar jag skriva om uppsatsen kommer det att bli en av de längsta blogginläggen någonsin, så det struntar jag i. Jag har ansträngt mig, lite, i att inte välja typiska fåglar som dyker upp i metallåtar. Ja, ni kommer hitta både örnar och asgamar, men också helt andra flygfän. 

Vi flyger!

KATATONIA med sin Birds från senaste plattan. Jag tänkte att vi får börja allmänt med ett ganska känt band, och ingen specifik fågel. 

VULTURE från Tyskland. Jag vet inte hur det är med er, men när tyskar får till sin speed/thrash metal då brukar det bli asbra. Jag har stött på VULTURE i något annat sammanhang, men minnet undslipper mig. Dealin' Death är en magiskt bra och retroartad dänga där prick allt signalerar en djupt liggande kärlek till 1980-talet. Kedjebudgeten måste ha spräckt Tysklands BNP, trummisens cymbalhöjd ger mig nackspärr och det är omöjligt att inte gilla gitarristen med kalt huvud men med polisonger. 

Where Eagles Dare. Tycker ni att det är ett trött låtval? Kanske lite, men det är inget trött över den liveversion av låten som bandet brände av på Ullevi 2005 som SVT sände. En av bandets allra bästa spelningar i Sverige och varenda bandmedlem lirar bra som bara den!

Pausfåglar

ROTTEN MONARCH från USA och Portugal. Bandet har gjort en övergång från metalcore till atmosfärisk black med förkärlek för långsamt spel. När jag upptäckte att bandet hade gjort en EP med titeln "Albatross" började jag spontant tänka på John Cleese med Monty Pythons "Live at the Hollywood Bowl" när han går runt i publiken och försöker sälja just en albatross. ROTTEN MONARCH låter oss inte ha lika kul, faktum är att detta är lite av en tempo- och humörsänkare. Tänkte att det behövdes också. 

Nu kommer kråkan! Och då pratar jag inte om kråkan från Mamma Mu, utan den från Irland. Svårt att undvika kråkan, men jag valde en - för mig - ovanlig låt. CRUACHAN lirar nämligen folklig celtisk black metal. Inte min go-togenre alls. Jag kan inte säga att The Crow har fått mig att ändra ståndpunkt, men jag kräktes inte i munnen av irländarnas låt. Alltid nåt. 

Strutsen, denna så bespottade fågel. Inte bara är den oförmögen att flyga, den gömmer sig dessutom från problemen. Å andra sidan kan den springa snabbt som satan, och kan sparkas utav helvete. Om det var dessa förmågor som GRIEF tänkte på när de skrev Ostrich kan jag inte svara på. Ont gör det i alla fall, på rätt sätt. Här finns en fullständigt ljuvlig desperation som jag gillar. 

Jag avslutar med Nightingale av HAKEN. En låt som kommenterades med orden this might be the most Haken has ever Hakened. Det kan vara så, det finns det säkert andra som kan bedöma, haha! I vilket fall är det en fantastisk låt om näktergalen vi får här. 

Vi tar helg på det!

/Martin

Fredagslistan 2023, vecka 37: Birdmetal

Fredagslistan 2023, vecka 36: Karga toner mot höst

Sensomrig förlängning av rötmånaden till trots, i kalendern har vi lämnat de ljusa månaderna bakom oss och rör oss mot kyla, mörker och bistra vindar. Som Satyr sa: "autumn in the air / the smell of black metal 90-95". Men istället för norska kyrkbrännare tänker jag idag lyfta fram några norröna svenskars karga klangvärldar - långt ifrån de krig och svavelvisioner som kännetecknar de mer festivalanpassade och populära svenska banden i genren. Allt släppt under 2010-talet, allt skapat ifrån egna visioner utan hänsyn till rådande trender. Som det ska vara.

Jag låter musiken tala för sig själv.

SAIVA - En förliden tid (från EPn "Finnmarkens folk", 2013, Nordvis Produktion). 

WULKANAZ - Stiärnvärv (från albumet "Wulkanaz", 2018, Brugmanziah).

PANPHAGE - Utlagr (från albumet "Drengskapr", 2016, Nordvis Produktion).

JOTUN - Ett förbannat liv (från albumet "Askvinter", 2019, Nykta Records).

NACHT UND GNOSIS - Reverse Time (från albumet "Det warder sådt i skröplighet och skal upstå ur kraft", 2018, Solstice Rex).

SORGELDOM - I kloaken lättar vi ankar (från albumet "Inner Receivings", 2010, Nordvis Produktion).

Listan hör ni här!

/Andreas

Gomorron! Idag ska vi ta ett stadigt grepp om en genre jag egentligen inte alls är hemma i eller kan särskilt mycket om, nämligen power metal. Gillar jag genren? Nja, njä, alltså jag vill nog svara både ja och nej på den frågan! I grund nej, jag tycker att det är pajigt och tramsigt men på samma gång går det också rakt in i hjärtat och charmar mig på ett alldeles outgrundligt vis. Det blir mycket text idag så jag rekommenderar att ni gräver fram den där oöppnade påsen dillchips som ligger och skramlar i skafferiet så ni inte får blodsockerfall. Men viktigast av allt: dra fram höftskynkena och slipa dubbelyxorna nu för guds skull för här ska vinnas krig och dräpas drakar!

Men vi börjar med att gå tillbaka i tiden till någon gång i slutet på -90-talet och kliver in på en hemmafest i en sjavig men charmig tvårumslägenhet i Örebro, stadsdelen Varberga, gård ett. Det är sent på natten eller kanske tidigt på morgontimmarna, kajalen och nitarmbanden är välanvända och bandtröjorna är urtvättade, luften är fuktig och varm men den har precis börjat klarna upp efter att sommaren så sakteliga släppt sitt kvalmiga famntag om världen. 

Gissningsvis befinner vi oss alldeles i början av september och en del av sällskapet som vistas i lägenheten har börjat prata i lyriska ordalag om hur bra Medeltidsveckan i Visby var i år igen och varför är det så långt kvar till nästa gång? Andra himlar med liksminksögonen eftersom de anser sig vara för råa och true för att sitta och knyppla med hosor och mantlar och leka gycklare. Det är ett brokigt gäng rollspelare, datornördar, svartrockare, synthare, hårdrockare och punkare som samlats och klientelet befinner sig i åldersspannet äldre tonår och uppåt mot 25, samtliga svartklädda och med idel genomarbetade och färgade frisyrer. 

Trots blandningen av stilar och smak så finns en viss konsensus när det kommer till val av vilken musik som spelas på tillställningen. Underförstått består basen i spellistan av akter så som Sisters Of Mercy, Joy Division, Ramones, Black Sabbath, Nick Cave, The Cure, Nasum, Fields Of The Nephilim samt ALLA bandkonstellationer som innefattar Joakim Thåström. Ibland slinker lite Entombed med, ibland lite Toy Dolls, inte sällan Tom Waits. Den här kvällen hände dock något smått ovanligt, en tapper lajvare närmade sig målmedvetet cdväxlaren och drämde in en skiva med... 

BLIND GUARDIAN! Som också är första låten i listan. Eftersom det trots allt är runt 25 år sedan den här händelsen finns det en viss felmarginal men jag tror att det kan ha rört sig om låten Mirror Mirror från "Nightfall In Middle Earth". Det är nära nog så vi kör den! Ögonbryn lyftes där och då vill jag minnas och det var många med mig som värjde sig med emfas mot detta märkliga påfund.

Vi hoppar fram några år till strax efter millennieskiftet. Jag har hunnit flytta till Malmö men befinner mig kvällen till ära i Lund tillsammans med dåvarande partner och vi är på fest hos en gemensam vän. Det kan vara efter en spelning på Smålands nation, det kan också vara ett födelsedagskalas men detaljerna är oviktiga, det primära är återigen musiken. Spellistan för det här sällskapet (bestående av konstnärer, akademiker och allmänt alternativfolk) utgörs av D.A.F. (Deutsch Amerikanische Freundschaft), Einstürzende Neubauten, Marilyn Manson, Crass, Ministry, Whitehouse och så plötsligt och helt oväntat en kurvboll...

DREAM EVIL! Och närmare bestämt den oförglömliga låten Hail To The King. Jag minns inte vem som drog igång den men jag minns däremot klart och tydligt att jag inte visste om jag skulle skratta eller gråta och ville liksom göra både och på samma gång. Sneglade över rummet på min partner som verkade uppleva precis samma emotionella glädje/skam-resa inombords som jag själv. Men när refrängen kom hade vi kapitulerat! Det var ju inte bra musik direkt, faktiskt inte alls när jag tänker efter, men samtidigt helt igenom briljant både till sound och tematik! Omöjligt att inte charmas och golvas. Så här i retrospekt kan jag rekommendera hela plattan med det episka namnet "Dragonslayer", även om jag håller just Hail To The King högst.

Vi spolar fram bandet ytterligare och gör ett nedslag vid stora scenen på Stortorget i Malmö anno 2007. HAMMERFALL spelar på Malmöfestivalen i strålande solsken och längst framme vid scenen står en hel hoper stjärnögda barn, till längden cirka tre äpplen höga, med tillhörande föräldrar. Bakom dem en armé av dubbelmerchande power metal-fans i den första fasen av medelåldern. Lite längre bak i publikhavet står jag - lite ironiskt och lite icke-ironiskt ska jag nu tydligen ta mig an en första spelning inom genren. Förtjusningen var skräckblandad och förväntningarna infriades, allt var precis lagom medryckande från början till slut och samtidigt en liten gnutta pinsamt. Som det ska vara! Men som det heter, the heart wants what the heart wants och när The Dragon Lies Bleeding går igång så kan man inte bli annat än... förvånat glad?

Ett år senare har jag packat en kappsäck och begett mig till staden som Gud glömde - Borlänge! Där ska jag dels hälsa på en gammal vän och dels bevista stadsfestivalen Peace & Love. 2008 hade den festivalen hållit igång i tio år (ja inte i ett streck då tack och lov) och hade en rätt brokig line-up, bland annat gjorde Johnny Rotten en sorts SEX PISTOLS-uppträdande som var undermåligt på många olika nivåer (vilket väl i och för sig var väntat). Sedan var det lite blandade småstjärnor som jag har glömt namnet på och så då höftskynkenas okrönta kungar MANOWAR! Jag tyckte inte att den spelningen var så värst himlastormande får jag erkänna men de hade snygga boots med päls minns jag och man måste ändå gilla Hand Of Doom. Därför hamnar den låten på listans fjärde plats.

Till sist gör vi ett stort lappkast och förflyttar oss tio år framåt till sommaren 2018. Martin och jag har fått pressackreditering till festivalen i vårt södra grannland, Copenhell, och beger oss dit med oömma kläder och solsken i blick. Med oss tar vi kameror, anteckningsblock samt min pojkvän Hugo. Vi ser lite blandade band, frotterar oss med danskar och intar en och annan pilsner. Plötsligt är det dags för tyska HELLOWEEN och hela sällskapet (men främst min bättre hälft) spricker upp i våldsamt yster ringdans! Onda pumpor, kan det verkligen vara något? Ja, det visar sig att det kan det och därav seglar Murderer in på listans femteplats.

Men vi ska ha en bonuslåt också! När jag fick för mig att göra den här listan tog jag hjälp av en genrens livlina och fellow metallbibliotekariekollega: Hjalmar. Han kan nämligen power metal på riktigt! Tanken var först att bara köra en renodlat skandinavisk lista och vi spånade på band som kunde passa. RHAPSODY OF FIRE? sa jag och då sa han "men nej det går inte, de är ju från Italien!". Och det stämmer ju men alltså, man har inte hört power metal förrän man satt tänderna i Emerald Sword. Jag tycker den har något väldigt Robert Wellskt över sig och då pratar jag inte bara om den rent frisyrmässiga biten. Omslaget till plattan är dessutom perfektion!

Med detta, mina vänner och vapendragare, säger vi hail to the king och tar en välförtjänt helg. 

/Susanne

Fredagslistan 2023, vecka 35: Hail to the King!