Hej vänner och ovänner, nu är det dags för skrammel!
Nästa vecka anordnas Helsingborgs Marathon och undertecknad
står givetvis på startlinjen. Som experten jag är, jag fick faktiskt
en medalj sist (som nu ligger i en skokartong någonstans), vill jag gärna dela
med mig av mina hemliga tips och måla upp en bild av hur händelseförloppet kan
se ut. Så snöra på dojjorna och i med hörlurarna för nu springer vi!
Listan hittar ni HÄR
Klockan är 10:45, en kvart innan starten. Omkring dig ser du förväntansfulla människor i färgglada funktionskläder som skuttar till någon
modern houselåt. Du känner dig plötsligt lite felplacerad i dom avklippta
svarta jeansen och västen med Napalm Death patchen på ryggen. Bostonbandet JERRYS
KIDS beskriver känslan i låten I don’t belong från klassikern Is this
my world? från 1983. Det är snabb och skränig hardcore när den är som bäst
och i vanlig ordning släpptes bara ett fåtal (två) plattor och medlemmarna hoppade
runt i andra band i området, som exempelvis Gang Green.
Startskottet går och vi börjar springa. Ett vanligt tips man kan få är att ta det lugnt i början, 42.2km är långt och det kan vara en idé att spara på krafterna. Fegt tycker jag och rekommenderar istället Spring fra livet från KVELERTAKs andra platta Meir, som också är min favorit. Den börjar lite lunkande, fintar och slår av i en poppig brygga innan det blir grind. Nu är det bara att armbåga sig fram. Tveksamt om det behövs bakgrundsinfo om KVELERTAK, i så fall kan man söka upp det på internet. Besök gärna närmsta bibliotek ifall du har frågor om hur du ska gå till väga med själva sökandet.
Vi har kommit en bit nu och lungorna tvingar oss att slå av på takten. Bakifrån kommer någon tjomme som fjäderlätt susar förbi och lämnar några vänliga motivationsord på vägen. Du tar givetvis illa upp och tolkar det som att ödet gett dig en nemesis. Hen måste springas om. Turligt nog har New York-bandet CRO-MAGS gjort en bra låt om hämnd som heter Show you no mercy från den L-E-G-E-N-D-A-R-I…, ja ni fattar, plattan Age of the quarrel från 1986. Idag känns det overkligt av sångaren John JJ Joseph och bassisten Harley Flanagan kunde vara i samma rum utan att klösa ögonen ur varandra. Nuförtiden finns bandet i dubbla uppsättningar och jag orkar inte hålla koll på vem av herrarna som vann rättigheterna till namnet och vem som var tvungen att lägga till några bokstäver.
Jakten på fienden fortsätter men du misstänker att personen som bli mindre och mindre har ägnat sig åt förberedelser och träning och inte glassätning och Mats Strandbergläsning (värt det dock). En vänlig funktionär ser att du börjar få det kämpigt och tar ett steg ut i banan för att erbjuda dig vatten. Givetvis missar du detta, krockar, och glider på asfalten. Det blöder från knän, armbågar och i ansiktet. Dags att bryta? Knappast. Nästa låt på listan heter We must bleed av GERMS från bandets enda platta, GI från 1979. Tragiskt nog gick sångaren Darby Crash bort året efter.
Framför dig ser du en lång uppförsbacke och tempot går ner. Du rör dig långsamt framåt. Färgerna runtom dig börjar skifta och långsamt dyker en drake upp. Marken börjar skaka och du fattar inte vad som händer. Det vet däremot grabbarna i SLEEP. Låten heter Dragonaut och får vilken gitarrnörd som helst att tycka att det där med bas är rätt fett ändå. En klassiker.
Äntligen tar backen slut och nu är det dags att ha ihjäl draken som börjar bli lite störig. Det finns mycket bra musik att jaga drakar till, men få band är lika episka som italienska RHAPSODY. Låten heter Dawn of victory från plattan med samma namn.
Under milen kvar nu och du kommer på att du har ju inte druckit något under loppet. Likt BLACK FLAGs bästa sångare Keith Morris skriker du GIMMIE GIMMIE GIMMIE och vatten, sportdryck, banan och saltgruka blandar sig i den tomma magen. Givetvis kommer det upp lika snabbt igen och nu börjar du likna en standardbesökare på en tjeckisk grindcorefestival.
För er som inte känner till bansträckningen av maran avslutas den med en lång nedförsbacke och sedan någon kilometer längst vattnet. Att springa snabbt i nedförsbacke när man är helt färdig känns lite som Jim Fear av DILLINGER ESCAPE PLAN från debutplattan med det fyndiga namnet calculating infinity. I vanlig ordning är detta min favorit av deras plattor och är ibland lite dold bakom senare skivor (vissa helt ok, andra sisådär) som var mer framgångsrika. Det här är spattig musik man blir nervös av men om du sluter ögonen och tar ett djupt andetag kan du nog se en crustare fara fram som en trana med viftande armar och oregelbundet löpsteg. En otroligt vacker syn.
Nu är vi i mål och pumpar karate kid-låten.
Tack för visat intresse och lycka till
/Oskar S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar