De Japanska öarna lider sedan tidigt 2000-tal av ett kraftigt hormonöverskott. Forskare är kluvna kring anledningen, men en ledande teori är att funkhardcore-gruppen MAXIMUM THE HORMONE åtminstone bidragit till detta fenomen. (vi skippar källhänvisning, varför skulle undertecknat ljuga om något sådant).
Herr B. upptäckte själv bandet på italienska MTV ca 2010 när den avsevärt sämre andra säsongen av Death Note hade dessa energiknippen både på ledmotiv och tack-&-adjö melodi. Sämre säsongen åsido gjorde de ett våldsamt intryck. Kvartetten kännetecknas av en allmän tramsighet blandat med oerhörda energireserver. Det går undan i rasande jävla fart med slap-bas, punkiga trummor, tjocka riff och väldigt mycket gung. Gitarrist Ryo Kawakita står för den måttliga rena sången medans hans trumslagande syster Nao Kawakita står för rena sången med grovsång från Daisuke Tsuda. Futoshi Uehara bidrar med bakgrundssång mellan sina vilda basslingor.
Vi börjar med “BOURIKI” från EP:n KUSOBAN (2004), och vilken jävla kickoff. Lite burkig produktion men vid det här laget var bandet ännu inte helt etablerade. Jag tänker här, som basist, ta upp att basen lyckas med konststycket att låta som bas utan att tappa intensitet eller falla för att bara distas och bli en nerstämd gitarr. Det är relativt sällsynt i mina ögon, speciellt med slap. Det är lite som att lyssna på Flea eller Larry Graham om de varit ilsknare.
Vi följer upp med låtarna ROLLING1000tOON och ReReReReReReReReMaMaMaMaMaMaMaMa från skivan Rock-Impo Goroshi (2005) Catchy och tramsigt med ReRe…(etc) parerat med barnsligt tungt breakdown. ROLLING1000tOON är en jävla tight funkpunk dänga som visar hur bandet börjar variera sig mer i sitt låtskrivande, med plötsliga skiften i dynamik.
Från Bu-Ikikaesu (2008), vad jag skulle kalla deras genombrott, har vi titellåten “Bu-ikikaesu!!” och barnsligt tunga “Shimi” (och jag menar barnsligt). För en Herr B var introriffet här det absolut häftigaste man kunde spela på en gitarr som ung tonåring, gungigt och lite sludgy. Från skivan är även låtarna som var med i Death Note, “What’s Up, People?!” och “Zetsubou Billy”.
Vi kommer till femte alstret, Yoshu Fukushu (2013), vilket jag skulle dubba deras starkaste. Produktionen är fet, det låter enormt och punchy och ett redan tight band har blivit ännu tightare. Låten “Benjo Sandal Dance” (vi kan väl löst översätta det till Toalettsandalsdansen) är catchy och så lättgungad. “A-L-I-E-N” däremot, här är det en halva ren kakofoni och kaos med ett LÖJLIGT breakdown som sen går in i…ja, vafan ska man kalla det, någon typ av poprock-crescendo om att man borde sluta ladda upp musik och videor olagligt. Bandet har vid den här punkten helt vigt sig till att ha alla möjliga olika delar och små breaks och helt bara flip the script.
Efter Yoshu Fukushu har bandet varit lite sporadiska. De släppte en nyinspelning av en gammal EP som heter Mimikajiru Shinuchi (2015) och släpper diverse singlar och videos här och där. Den sista låten som vi har med oss är “拝啓VAP殿” (“Haikei VAP-dono”) en typ rockabilly-punk fusion där bandet tackar farväl av sitt gamla skivbolag VAP och välkomnar sitt nya, Warner. Låten släpptes på en EP dubbad Korekara no Menkata Cottelee no Hanashi wo Shiyou (2018) vilket verkar översättas till Låt oss prata om hur man gör nudlar från och med nu. Som jag förstår det är EP:n någon typ av kommentar på att Ryo tappat massvis med vikt, vilket även speglas i omslaget där bandet (inklusive en smal Ryo) vinkar adjö till en väldigt överviktig Ryo som walks off into the sunset. Inget summerar bandet bättre tänker jag, så jävla tramsigt. Och jag älskar det.
Smaklig spis,
Odugling, Andra klass (demoterad för dåligt beteende), Hjalmar B.
Fredagslistan 2023, vecka 12: Japanskt Hormonellt Överskott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar