Demon-året 2022 går mot sitt omedelbara slut, och då åligger det även den här skribenten att försöka sammanfatta skivåret som gått. Mitt intresse för att ta in och upptäcka nysläppt musik ligger kvar vid samma lågvattenmärke som förr, jag gräver bara djupare och djupare ner i det förgångna, och de flesta nysläppta skivor jag köpt har varit inom industri och noise. Men helt under stenen har jag inte gömt mig, utan här följer fem exempel på musik som både är NY och BRA! (Sedan om klangerna är speciellt samtida eller musikerna det minsta ungdomliga är en helt annan fråga...)
Årets bästa enligt Andreas ödmjuka uppfattning hör ni här!
Utan inbördes ordning:
DARKTHRONE - Astral Fortress. Gammal är äldst? Den norska bitterhetens främsta fanbärare har hittat tillbaka till dunklet och melankolin, och gjort ett av sina bästa album det här århundradet. Här i "Stalagmite Neckless" visar de var skåpet skall stå (ute i skogen, långt borta från samhället och samtiden): partiet drygt en minut in i låten är, och detta skriver jag utan överdrift, något av det bästa Ted och Gylve har skrivit, någonsin. Och det är inte en liten grej. Jag är oändligt tacksam att de sopat under de värsta heavy metal-pastischerna och börjat bruka allvar igen.
NEGATIVE PLANE - The Pact... Att vänta på en skiva i elva år ställer upp vissa orimliga förväntningar. Därför var det med viss bävan och med stor förväntning jag tog mig an New York-djävulsdyrkarna NEGATIVE PLANEs tredje album, och om sanningen ska fram: den klår inte sina föregångare från 2006 och 2011. Trummisens soloprojekt FUNEREAL PRESENCE smäller också lite högre. Men, och det är ett stort men: ett enstaka katedraliskt tapping-riff från Nameless Void, eller en ekande pukrullning från Bestial Devotion, omgärdat av lite orgel och kyrkklockor, smäller högre än samtliga svenska generiska skinnväst-manglares gemensamma produktion. Här i listan hör ni andra spåret, "Poison and the Crucifix".
MAGMA - Kãrtëhl. För de som befinner sig för mycket i min närvaro är det en no-brainer att årets enda MAGMA-släpp per automatik kvalar sig in på topplistan. Det är lagen. Frågan är, vad mäktar den snart sjuttiofemårige Christian Vander med efter att ha styrt sitt skepp från trumpallen ända sedan 1969? Som vi ska se: ganska mycket. För första gången sedan åttiotalet har de gjort ett album som består av flera separata spår, och än mer ovanligt är att fler medlemmar än Vander själv stått för kompositionerna. Här hör vi en live-upptagning av "Walömëhnd Ëm Warrëï", komponerad av nytillkomna klaviaturisten Thierry Eliez, från jazzfestivalen i Montreux tidigare i år. MAGMAs nya line-up, med sex (6!!) sångare och två pianister, lyfter gruppens klassiska sjuttiotalssound till en ny nivå; dova kompakta klanger som driver runt i ett tungt malande tempo, med intensiva körer som är bortom teatraliska. Allt för att den sanna zeuhl-fantasten ska få sitt lystmäte (för MAGMA är ju som bekant en egen genre, bortom allt vad prog, jazz och fusion heter).
SPHYNX / RAT OF SODOM - live i Göteborg/kassetter på Necro Invest. Okej, nu blir det egentligen inte en skiva utan snarare en upplevelse. Kvällen efter att ha sett Maiden på ett fullsatt Ullevi i somras (fantastisk spelning för övrigt) tog jag mig till en liten lokal för en spelning med stockholmska synthpunkarna ISOTOPE SOAP. Förutom lokala noiseprinsen INCIPIENTIUM öppnade SPHYNX och RAT OF SODOM, självutnämnda STREET METAL-krigare. Utan någon förvarning blev jag helt överkörd: primitiv, brusig, trummaskinsdriven metalpunk som var 100% fuck off-attityd och 100% fuck all-energi. Tremannabandet SPHYNX finns inte på tuben men fjolårets mästerliga kassett "Killing For Egypt" kan höras här. I listan hör ni samma frontmans ännu rivigare solokör RAT OF SODOM, som faktiskt släpptes i år (och kommer driva min fellow metallbibliotekarie Martin till vanvett).
AZAXUL - Echoes of Dreariness. Åter igen en veteran: AZAXULs enda medlem frontade MOONBLOOD, under namnet Gaamalzagoth, som under nittiotalet harvade ur sig mängder av rehearsalkassetter som satte skräck i den tyska underjorden. Detta tredje album följer tätt inpå de föregående, och formar som ett stabilt flöde av iskallt, ensligt mörker. Black metal-perfektion rakt igenom, där små juveler till harmonier då och då skiljer sig ur de kompakta isvindarna. Jag citerar min gode kamrat Necrophileas Fogg som på Hatpastorns Likpredikningar uttryckte det såhär:
"Det finns en kyla här som är precis vad jag letar efter för mitt olystmäte. Det är monotont och malande, monokromt och motsträvigt. Det har blivit en trend att black metal skall ge snabb avkastning, vara mycket pang för peng, låta väloljat och närmast innehålla spelglädje. Vad finns då kvar av den suggestiva kylan och mörkret som skapade hela genren?"
Jo, svaret är: AZAXUL. Eftersom skivan bara finns upplagd i sin helhet på tuben låter jag dessa femtio minuternas malström avsluta inte bara denna lista, utan även hela året. Låt se vad 2023 bär i sitt sköte...
GOTT NYTT ÅR FRÅN METALLBIBLIOTEKARIERNA!
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar