Få kan ha missat sensommarens största tv-händelse, SVTs Hård Rock på Export, vars fyra timmars djupdyk i de mest framgångsrika svenska metalbandens musik och historia verkar ha vunnit samtliga tittares hjärta, hårdrockare eller ej. Själv avslutade jag semestern med att sträckglo hela serien långt in på söndag natt, och det var det värt. Även band jag till vardags skyr som pesten framstod som sympatiska snubbar!
Hur som helst, det var inte svårt att välja listtema efter en sån dos patriotisk nostalgi. Så utan omsvep får ni här en lista på fem gamla nittiotalsfavoriter som jag haft på stereon i snart tjugo års tid. Kanske inte bandens bästa stunder, men de som varit med mig längst.
Vi börjar i Göteborg, en stad jag har djupgående personliga band till (mvh nordhallänning). Jag är dock inget vidare fan av "the Gothenburg sound", men AT THE GATES debut "The Red In The Sky Is Ours" från 1991 är något helt annat. Tunn, rivig produktion, progressiva influenser från originalgitarristen Alf Svensson ("känd" från OXIPLEGATZ och BINNIKE BENGT & ROY RÖVMUNS ORKESTER), och kärv folkmusiksfiol. Tveklöst bästa metalskivan från västkusten någonsin, tycker ni annorlunda kan vi ta det på gräsmattan. Här hör ni Through Gardens of Grief.
THERION är av förklarliga skäl mest kända för sin symfoniska operametal som de harvat på med i över ett kvartssekel nu, och det var de tidiga skivorna i den stilen som jag upptäckte och förälskade mig i någon gång på högstadiet. En stil som kanske inte åldrats så väl, om man ska vara diplomatisk. Man bör dock inte glömma bort att bandet inledde sin bana som ett habilt dödsmetallband på det tidiga nittiotalet! På låten Cthulhu från "Beyond Sanctorum" (1992) kommer bandets tidiga bredd fram: grottlik dödsdoom med disharmoniska riff i bästa Voivod-möter-Incantation-stuk, ett par stenkast ifrån Sunlight-banden. Så bra att det nästan ursäktar coverskivan med fransk pop...
Ett annat band som började i dödsdoom men snabbt tog breda kliv därifrån är TIAMAT. Jag upptäckte dem själv genom "A Deeper Kind of Slumber" och "Skeleton Skeletron" på Varbergs bibliotek (!), men tredje fullängdaren "Clouds" från 1992 var första skivan jag köpte. Mitt första intryck av skivan var att omslaget i en Ginzakatalog både skrämde och lockade, med sina mystiska färger och den korsfästa kråkan. Kunde det här vara satanistisk musik, på riktigt...? Klart fjortonåriga jag inte kunde motstå. Och än idag är det en av mina absoluta doom metal-favoriter. Oerhört bra trumspel, inte minst.
Min vana trogen upptäckte jag CANDLEMASS i helt fel ände: 1999 års "From the 13th Sun". Leif Edling och gänget stod här som allra längst ifrån den episka doom de skapade på åttiotalet, och har istället djupdykt i de fem första BLACK SABBATH-skivorna. Även om det ibland handlar om rena riffstölder är albumet inte en klon, utan har definitivt en egenhet. De många psykedeliska synthutflykterna och kryptiska låttitlarna bidrar definitivt . Det är ingen Bewitched eller Solitude, men Arx/NG 891 (döpt efter en skulptur av Lars Vilks och en galax) är bara en av flera riktigt tunga hits på "From the 13th Sun".
Såklart, ingen lista utan black metal. Jag ska vara ärlig att jag hörde DAWNs "Slaughtersun (Crown of the Triarchy)" i sin helhet relativt sent, men avslutande elvaminuterssymfonin Malediction Murder var med på en samlingsskiva (Necropolis/Elegy, only true heads will remember this) som jag spelade sönder och samman. "Slaughtersun" tillförde kanske ingenting unikt till den stora svärm av melodisk black metal som dominerade i Sverige under sent nittiotal, men i de utdragna arrangemangen - förutom ett mellanspel är den kortaste låten 8 minuter - ryms både en pampig melankoli och stolthet jag inte riktigt hittar någon annanstans.
Nähä, dags för helg! Listan hittar du här!
/Andreas
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar