För er läsare som följer den svenska metalblogosfären bortom oss bibliotekarier, bör Medelpads finest Hatpastorns Likpredikningar inte vara ett nytt namn. Denna outtröttliga blåslampa i den norröna himlen har dissekerat bandfotokatastrofer och dyrkat Ancient sedan Watain var ett undergroundband, och en av höjdpunkterna och tillika lågvattenmärkena i bloggen/vloggen/podden/instagramflödet, åtminstone för undertecknad, är genomgångarna av gamla promoskivor. Den ena skivan mer hopplös än den andra: man häpnar inför mängden konstnärliga tvivelaktigheter hårdrocksgenren hostat upp, i synnerhet de gudsförgätna åren mellan 1998-2008 när de flesta bolag verkade släppa exakt alla med en Ibanez runt halsen.
För oss som har "turen" att vara lite tjenis med Pastorsexpeditionen resulterar det ibland i paket med sadistiskt eller slumpmässigt utvalda promos. Ett sånt tillfälle var den här blåsiga semesterveckan, då jag intet ont anade tog emot vad som närmast kan beskrivas som en kudde skivor i brevlådan. Eftersom delad olycka är dubbel olycka tänkte jag sålunda bjuda på en skånsk promoroulette idag, där magasinet är laddat med sex lika dödliga metallkulor.
Som någon slags CD-Joe Labero drog jag sex skivor på måfå ur högen, och detta är vad jag fick fram. I listan ligger en på måfå utvald låt från varje skiva. Mycket nöje!
1. LOST SOUL: "Chaostream" (2005). Polen var under tidigt 2000-tal en pålitlig källa till mastig och hurtig dödsmetall: VADER, HATE, DECAPITATED, BEHEMOTH, alla kompetenta gäng. LOST SOUL lirade i samma skola men satt i baksätet: maken till MORBID ANGEL-derivat var det längesedan jag hörde. Alltså, visst kan grabbarna lira, och en del kul idéer har de odlat fram, men grabbar... Trey Azagthoth har redan skrivit hälften av era riff, och gjort det tiofalt bättre.
2. SCALPLOCK - "Spread the germs... Over the human worms" (2002). Det där var också ett omslag. Gråtande flyktingbarn från diverse konfliktområden, och ovanför det: George Bush inför en blodbefläckad israelisk flagga. Jag tror det här gänget vill göra en politisk poäng? Med lite efterforskning: de är britter, och någon i bandet lirade i bland annat UNSEEN FORCE, som gav Shane Embury till NAPALM DEATH någon gång i tidernas gryning. Förutom omslaget är det mest uppseendeväckande att den här skivan släppts på Cacophonous, bolaget som gjorde sig en hacka på att släppa CRADLE OF FILTH och ett dussin mindre nogräknade vampyrgäng på nittiotalet. Hur låter det då? Som soppig crust/HC-influerad dödsgrind. Om du inte har hört talas om SCALPLOCK innan är du förlåten, det här var inte mycket att hänga i granen.
3. SYRINX - "Crystal Cliffs" (2000). Promotexten säljer in det här franska gängets enda album som det nya svarta inom heavy metal: "technically advanced and yet melodic, progressive and yet catchy". Vad hade Season of Mist sniffat egentligen? Obstinat nasal falsettsång, riffsallad som i bästa fall låter som en mix av Andy LaRoqcues ratade riff från sent nittiotal och DREAM THEATREs tröttaste grooves, med en produktion plattare och torrare än en obehandlad Hornbachbräda. Mot slutet av skivans andra spår (av tio...) är vi nog uppe i riff nummer 30. Om man släpper lös ett franskt progmetallband med obefintlig konstnärlig förmåga i en evighet kommer de till slut skriva ett par tre bra riff, men vem kan ha tålamod till det...?
4. CRIMSON GLORY - "Astronomica" (1999). Äntligen ett band jag åtminstone kände till namnet på! Amerikansk prog-heavy metal som gjorde några plattor på åttiotalet. De måste ju vara bra. Frågan är hur de levererar med sitt återföreningsalbum, som dessutom är deras sista album till dags dato? Layouten skriker "bortglömt rymdstrategispel till PC 1996". Plattan verkar ha någon slags Y2K-undergångstema, med texterna flankerade av medeltida undergångsprofetior, Nostradamus och sånt. Något av det värsta som hände med hårdrock på nittiotalet var funkiga rytmer. Ni får dra era egna slutsatser. Med detta sagt ska jag lyssna in mig på de gamla skivorna, för att förstå vilken besvikelse Astronomica var.
5. DEATHLESS - "The time to be immortal" (2000). Spansk melodisk death metal - odödligt? Nja! Grabbarna fick nog inte PMet om att det var Göteborg och Fredman som gällde för den här musiken, och inte Sunlight och Skogsberg, där de förevigade det här ... ehm, storverket, i oriffets år 1997. Halvdana Maiden-riff med thrashtrummor och ansträngd gruffsång. Bandnamnet är dock passande för det är inte mycket jag förknippar med death metal här. Kom tillbaka LOST SOUL, allt är förlåtet!
6. ANGRA - "Fireworks" (1998). Efter föregående pentavirat av skräp ser jag faktiskt fram emot en solid dos brasiliansk kristen power/prog metal. (Jag förstår inte hur Hatpastorn hanterar promogenomgångarna, jag börjar tappa det redan nu, men det är väl så livet är i Sundsvall.) Denna tredje fullängdare är den sista med Angras originalsångare. Det låter... precis som förväntat. De är inte lika mastiga och tunga som sina tyska motsvarigheter, eller lika flinka som italienarna, men för den som gillar svulstig men fjäderlätt och hoppfull hårdrock finns det helt klart något att hämta. (Inser att låten Lisbon som jag valt ut här är det enda jag hört med Angra innan, från någon mp3-sida runt millenieskiftet. Ett minimalt glimmer av nostalgi fick jag åtminstone ur denna musikaliska skärseld!)
Jaha, om någon fortfarande läser får vi lov att önska god helg. Nu måste den här skribenten ha en öl och musik som faktiskt är kul att lyssna på.
/AndreasListan igen, om du missade innan!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar