Årsslutet nalkas, och med det följer den uråldriga traditionen att lista årets bästa skivor och låtar. När jag själv började fundera på vilka musikaliska fullpottare 2021 gett mig insåg jag snabbt att jag inte hade den blekaste aning. Förutom släpp jag själv spelat på, som såklart är svinbra, kommer jag bara på ett nytt album jag köpt, och det var ganska tråkigt*.
Så istället firar jag ut mitt första år på den här bloggen med att, som vanligt, blicka bakåt: om inte skivor från 2021 lockat, kanske tidigare år 1 har mer att bjuda på? Så varsågod, här är fem riktigt bra låtar och album från föregående årtionden!
1971. THIN LIZZYs storhet är en sentida upptäckt för min del, och utan att ha grävt särskilt djupt i irländarnas diskografi har några favoritlåtar urskiljt sig. Bland dem finns Look what the wind blew in: en småproggig bluesrökare från 1971 års självbetitlade debut som satte sig på hjärnan direkt. En pigg femtioåring! Och även om Thin Lizzy är kända för sina gitarrstämmor klarade de sig uppenbarligen utmärkt som en trio. (Visst, bland 1971 års hårdrock kanske Sabbath och Purple väger tyngre, men tidiga Lizzy är i alla fall nästan en nyhet för min del.)
1981. Svårt år, med många klassiska och epokgörande skivsläpp: Iron Maiden, Discharge och Venom, för att nämna några. Men dem och deras arvtagare har alla såklart hört, och som de bibliotekarier vi på bloggen är är vår främsta mission att främja och sprida det ni kanske inte hört. Som exempelvis brittiska NWOBHM-bandet HOLOCAUST, och deras Death or Glory från debuten "The Nightcomers". De är kanske mest bekanta för den breda allmänheten tack vare Metallicas cover på The Small Hours, där jag själv stötte på dem. Men Death or Glory var mitt första möte med Holocaust i original, från en obskyr mp3-sida för drygt tjugo år sen när sånt fortfarande fanns. Och vilken låt! Med vad som kan vara den tuffaste textraden någonsin: "Don't need no girl to hold me... I only love my knife" - man bara ryser.
1991. En snabb kik på metallarkivet visar vilket vansinnigt år 1991 var. Death metal fullkomligt exploderade, med debuter eller uppföljare från i princip alla band: "Blessed are the sick", "War Master", "Butchered at Birth", "Mental Funeral", "Dawn of Possession", "Considered Dead", "Clandestine", "Effigy of the Forgotten", "Soulside Journey", "The Rack", "Where no Life Dwells", "Like an Everflowing Stream", "Dreaming with the Dead", "Testimony of the Ancients", "Necroticism", "Human"... ni fattar. Därför vill jag lyfta fram VOIVODs lite åsidosatta, alternativrockiga möte med nittiotalet, "Angel Rat". Ett av ytterst få thrashband från åttiotalet som mötte den nya tiden med integritet och smak. Här exemplifierat med The Prow, där thrashens ursinne är som bortblåst men ersatt av poppig melankoli. Voivod-känslan är helt intakt, och Snake är faktiskt bättre på att sjunga rent än att vråla.
2001. Ett ödesår, där både black och death metal tappat sin udd, stagnerat och förlorat sig i matrixvirus och deathnroll-dimmor. Men med lite grävande insåg jag hur många band som rörde sig utanför mittfårorna som släppte skivor det året jag dyrkat sedan dess: Ulvers "Silence teaches you how to sing", Bal-Sagoths "Atlantis Ascendant", Lux Occultas "The Mother and the Enemy", Absus "Tara", KorovaKills "WaterHells"... Det var ärligt talat svårt att välja en favorit, men valet föll rätt slumpartat på norska SOLEFALD, och deras "Pills against the ageless ills". En konceptskiva om två bröder, filosofen Fuck och pornografen Cain, den senare som vi får stifta närmare bekantskap med i låten jag valt, Pornographer Cain.
2011. Alldeles nyss säger ena halvan av hjärnan, en mindre evighet sen säger andra. Om jag lyckades gräva fram en årsbästa från det året är frågan: hur många skivor återvänder jag fortfarande till, och hur många har jag glömt bort? En skiva, och ett band, jag fortfarande återkommer till, och som jag håller högst inom "modern" black metal (post 2001), är NEGATIVE PLANE. Även om jag håller debuten från 2007 något högre, är uppföljaren "Stained Glass Revelations" inget annat än ett mästerverk: gotiskt och spöklikt i ordens sannaste bemärkelse, labyrintiska katedraler i musikalisk form. Låten jag valde är "hitten"
Angel of Veiled Bones, men hela skivan är lika bra.
* Däremot har jag en lång lista på album jag inte hunnit få hem eller lyssna på än, av band som exempelvis (om vi avgränsar oss till rockmusik): FURZE, CONTAMINAZIONE, FUNERAL MIST, REVEAL!, CONCRETE WINDS, CULTES DES GHOULES, DEMON HEAD, PROSCRIPTOR MCGOVERN'S APZÛ... och säkert ett dussin till jag kommer upptäcka lagom till 2024.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar