fredag, juni 18, 2021

Fredagslistan, vecka 24: Blue Öyster Cult - Hidden Hits vol 2


 (tryck på bilden för att lyssna)

För två månader sedan postade jag en lista med fem riktigt bra låtar av BLUE ÖYSTER CULT, som kanske inte fått den uppmärksamheten de förtjänar. Idag fortsätter vi, nu med fem skivor från det svåra åttiotalet. Vän av ordning märker att jag hoppat över 1979 års AOR-poppiga "Mirrors", och det är medvetet. Den har några få stunder det glimmar till, men som helhet är den svår att inte behandla styvmoderligt.

För de band som var djupt rotade i sjuttiotalets mix av psykedelia och arena var övergången till det syntetiska åttiotalet ofta svår. Rockhjältar med egon uppblåsta av framgång och kokain föll in i trettioårskriser och tappade bort sig i den nya estetiken som gällde. BÖC hade kunnat gå samma väg, och i viss mån gjorde de nog det, men de äntrade åttiotalet på ett oerhört snyggt sätt, ledsagade av den nyligen bortgångna Martin Birch - idag väl mest känd för att ha producerat alla IRON MAIDENs klassiska plattor och skivorna av RAINBOW och BLACK SABBATH som Dio sjöng på. En gubbe som kunde sin hårdrock alltså. 


1980, "Cultösaurus Erectus". En förvånansvärt energisk upptempoplatta, men som slutar i klassiskt BÖC-maner med en dunkel bit. Unknown Tongue beskriver en tonårstjej som vaknar mitt i natten i sitt flickrum. Ppådriven av en röst inifrån eller utifrån skär hon sig djupt med ett rakblad och smakar sitt eget blod. Ett mystiskt eller sexuellt uppvaknande, en gryende vampyrism, eller något annat? Vem vet, morgonen efter ger hon sin mor en puss innan hon tar bussen till skolan. BÖC när deras textsmide är som bäst. Fin låt, med.


Året efter släpptes "Fire of Unknown Origin", även den proddad av Martin Birch (den fyllde 40 år bara härom veckan!). Här fortsatte de sitt samarbete med både Patti Smith, och med fantasyförfattaren Michael Moorcock, som även skrivit några texter till Cultösaurus. Utöver radiohitten Burning for you är Veteran of the Psychic Wars skivans mest kända (och världens bästa) låt, när den var med i den tecknade filmen Heavy Metal. Vengeance (The Pact) skrevs för den filmen men kom inte med - texten är baserad på en av filmens sekvenser, rakt av (videon här är ihopklippt från just den delen av filmen, missa inte den). En ordentlig fantasymetal-rökare! Blir inte så mycket bättre än så här va?


Åttiotalet börjar ta ut sin rätt sen, och gör sig starkt påmint på 1983 års "Revölution By Night". För första gången sedan innan debuten har bandets line-up ändrats, med en ny trummis. Produktionen är betydligt glättigare och AOR-igt, med programmerade synthar och digitala trummor - MTV-hitten Shooting Shark låter mer som dåtidens GENESIS ärligt talat. Men BLUE ÖYSTER CULTs känsla för snygga låtar med gåtfull och dunkel atmosfär är oförändrad, vilket det nerviga psykos-morddramat Veins tydligt visar. 


1985 och 40-årskriserna nalkas. Nu är även orginalkeyboardisten Allan Lanier väck, och BÖC börjar tappa styrfart ordentligt. Men "Club Ninja" är, liksom sin titel, både urtöntig och asball på samma gång. Plats 41 på svenska albumlistan, märkligt nog. Inte mycket att tillägga, lyssna på Shadow Warrior: det doomiga breaket två minuter in, riktigt tuffa grejer. Synd att nya trummisen är halvkass, men det är som det är. 


Allting har ett slut, och så även BLUE ÖYSTER CULTs åttiotal. Men vilket slut sedan! "Imaginos" från 1988 är ett konceptalbum vars tillkomst är lika invecklad som dess handling. Egentligen skulle det bli bandets originaltrummis soloalbum, med texter av deras ursprungliga producent/manager/chefsideolog Sandy Pearlman. Skivbolaget gillade inte första versionen, tvingade fram en nyinspelning som släpptes som BÖC, även om det är fler gästmusiker (inklusive en ung Joe Satriani) än bandmedlemmar. Rörigt är bara förnamnet. Vad är resultatet? Gotisk och storvulen progressiv heavy metal. Ett par nyinspelningar av gamla låtar (Subhuman och Astronomy). De är båda fantastiska, men jag väljer att avsluta den här listan med The Siege and Investiture of Baron von Frankenstein's Castle at Weisseria. En låt lika mäktig som sin titel. Joe Cerisanos gästsång är gudomlig. 


Så, det var allt. En dag ska jag ge skivorna från 1998-2000 och comebacken från ifjol en chans, men det är inte idag. In och lyssna!




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar