Fredagslistan 2021: Vecka 11: USBM del 1!

Solen skiner, våren står för dörren! Så varför inte dyka ner i det svartaste bråddjupet hårdrocken har att erbjuda? 

Förenta staterna sågs länge med oblida ögon av black metal-entusiaster här i Nordeuropa, som ett gäng clowner eller i bästa fall ripoffs på överlägsna europeiska original. Det var inte alltid en osanning, men att överföra sin bild av USA som en kristen-konservativ kulturindustriell stormakt på landets flora och fauna av extrem musik är orättvist både mot konstnärerna och en själv som lyssnare. Jag skulle egentligen behöva minst tio, tjugo listplatser för att ens komma igång, så det kanske blir en uppföljare. Ingen McBlackMetal här så långt örat kan nå.

VON - Lamb ("Satanic Blood", 1992)

Det finns kult, sen så finns det kult. VON: monoton, esoterisk djävulskult från Hawaii (!), som lade grunden för många, många band. Case in point: de myntade namnet WATAIN. Deras hit Satanic Blood, gjord känd för generationer tack vare DARK FUNERALs cover, är söndertjatad, men i deras glimrande djup finns en stor del av svartmetallens renaste essens. Primitivt, poetiskt, becksvart, med underbart grisigt ljud.
(Vilken tur att de bara gjorde en demo, och inte försökte sig på en comeback med nya medlemmar och nya projekt för tio år sedan!)

 

WEAKLING - Cut their grain and place fire therein ("Dead as Dreams", 2000)

Innan någon pratade om "atmospheric post-black metal", "blackgaze" och dylikt, innan DEAFHEAVEN och WOLVES IN THE THRONEROOM, fanns WEAKLING under en kort stund, på västkusten under nittiotalets skälvande sista år. Alla medlemmarna är djupt involverade i San Fransiscos hårdrocksscen, ett rent spindelväv av band för den nördige att gräva ner sig i. Ett album blev det, men vilket album. Den totala musikaliska motsatsen till VON, men lika beckmörkt och på sitt sätt också ett uttryck för vad svartmetall är för mig. Monstruöst långa låtar, bara fem stycken med total speltid på 76 minuter. Svepande vemodiga harmonier, karg atmosfär, gastkramande gallskrik, kosmiska synthmattor, svepande gitarrsolon (som är bra!) - ett drama som aldrig blir teatraliskt. Helt enastående.

BLACK WITCHERY - Destruction of the Holy Kingdom which spawned the Cursed Trinity of God / Summoning of Infernal Legions ("Summoning of Infernal Legions", 1998)

Okej, det verkar som att allt på den här listan förkroppsligar vad black metal är och bör vara, IMHO. BLACK WITCHERY tog den bestialiska fanan från kanadensiska legenderna BLASPHEMY, och skapade det, tja, mest blasfemiska manglet någonsin. Jag är en late bloomer vad gäller den här sub-subgenren, med CONQUEROR och REVENGE och PROCLAMATION och allt vad de heter, men det är BLACK WITCHERY som gripit hårdast tag om min förlorade stackars själ. Nunnor och änglar får se upp när Tregenda (RIP!) et al. drar svärd och laddar maskingevären i Hin Håles namn. För er som lyssnar på BLACK WITCHERY för första gången kan nämnas att den här debut-EPn brukar anses lite ovanlig i deras diskografi för att den är "melodisk", mitt i mullret. Ni fattar nivån på den svavelosande barbarism som skulle komma.

ABSU - "In the Eyes of Ioldanach" (EP, 1998)

Black thrash metal? Snarare Occult Mythological Metal om ni frågar Texasborna i ABSU själva. Det har varit lite drama kring bandet de senaste åren, då bandledaren/trummis-sångaren/chefsmystagogen Proscriptor McGovern satte krokben för sig själv genom att transfob-mobba bort sin gitarrist Vis Crom, som utöver att ha kommit ut som kvinna även stod för merparten av låtskrivandet de senaste 10-12 åren. Varpå de såklart förlorade rätten att använda hennes riff till det kommande albumet. Ibland gör man det svårt för sig själv. 

Men oavsett bigotri så vräkte Absu ur sig en rad ohyggligt bra album på nittiotalet, där det är svårt att peka ut en formtopp.  Exkursioner i keltisk och sumerisk mytologi och magi, påpiskade av Prosciptors ihärdiga trumspel (bäst i genren!) och dåvarande strängmarodörerna Shaftiels och Equitants frenetiska thrash-riff. Denna fyrspårs-EP* är en utmärkt introduktion och sammanfattning av Absus magi, en esoterisk virvelvind på dryga kvarten som sliter med lyssnaren i ett halsbrytande tempo. Det keltiska temat de arbetade med under de här åren passar ju bra kring St Paddy's Day, men vi är många svärdslängder från irländska helgon och tjo och tjim här! 

(*i spellistan ligger en nyutgåva av EPn med dubbel speltid, men originalet är de fyra första låtarna)


FUNEREAL PRESENCE - Wherein Achatius Is Awakened and Called Upon ("Achatius", 2020)

Vi får ju ha något nytt med, även om det låter uråldrigt. FUNEREAL PRESENCE är trummisen Bestial Devotions soloprojekt - ursprungligen från NEGATIVE PLANE, som man måste dyrka. Där NEGATIVE PLANE mer framkallade känslan av en ödslig gotisk katedral, med orglar och evighets-reverb, rör sig FUNEREAL PRESENCE mer i en folklig medeltida riktning i atmosfären (tänk snarare CULTES DES GHOULES och MALOKARPATANs tjärdoftande häxrock än munter folkmetal). 

Djävulen och alla hans onda andar lurar precis runt farstukvisten, kyrkklockorna har nyss slutat ringa för de pestdöda som väntar på att begravas medan deras själar vandrar runt i skymningen. Livet är för jävligt men kanske kan förbättras genom en deal med Hornpelle. (Spoiler alert: det gör det inte.) Det här är första spåret från mästerliga "Achiatus", lyssna om ni vågar. 

Hela listan hittar ni HÄR!