Gott folk!
Powerballader, ett lika älskat som hatat ämne? Som ni förstår så sällar jag mig idag med eftertryck till camp powerballad, och det kanske kommer som en överraskning, eller inte. Min kärlek till melodier har i alla fall inte blivit mindre med åren och i just powerballader kommer dessa ofta fram med stor styrka. Nu kanske ni tror att det bara blir låtar om kärlek? Jo, någon blir det ju, men powerballader är fyllda med ämnen som sorg, ensamhet, döden, att göra slut och en hel massa andra mer eller mindre mörkare ämnen. Att välja ut fem låtar var lättare sagt än gjort, för satan vad det har balladerats under åren inom metal. Det fanns en del låtar som jag känner har gjort sitt i alla fall i fråga om att ramla in på listan. November Rain, Cemetary Gates, Is This Love?, Fade To Black och Mama, I'm Coming Home är alla rungande låtar som vi har hört till leda, och som med lätthet brukar kvala in på listor över de 100 bästa powerballaderna inom den hårdare musiken.
Vi kör!
Såklart måste jag inleda veckans lista med ytterligare en krossande cover från kanske världens bästa coverband, AT THE MOVIES. Här går bandet loss med den äran på
When You Say Nothing At All och lyfter den till den övre stratosfären. Speciellt uppskattar jag att Pontus Norgren smyger in ett stycke av Kee Marcellos solo från
Superstitious. Överlag så vet ni ju att jag inte kan få nog av det här bandet. Prick allt de gjort har varit så jävla nöjsamt att lyssna på, och får jag önska en enda grej som ska hända efter pandemihelvetet är över så är det att AT THE MOVIES anlitas till ett gig på The Tivoli i Helsingborg. Det hade blivit en klassisk fest om något.
Ytterligare ett band med rötterna från Helsingborg, och ytterligare en cover.
The End Of Heartache görs från början av KILLSWITCH ENGAGE, men deras version har jag inte lyssnat på. För jag tror helt ärligt att SINS IN VAIN gör den så mycket bättre. Jag älskar prick allt med den här versionen. Produktionens fantastiska gitarrljud, Linneas sång, och det fantastiska tempot i låten.
Silent Lucidity från "Empire", skivan som följde upp "Operation: Mindcrime". En fin, ömsint låt från en skiva som jag oftare väljer idag framför den extremt framgångsrika konceptplattan från 1988.
Dags att uppa anten tycker ni kanske? Och vad passar då bättre än att kötta på med det SKID ROW som Sebastian Bach frontade? Jag köpte "Slave To The Grind", och tycker fortfarande att det är en väldigt bra skiva.
In A Darkened Room är en fet, svulstig och väldigt traditionell powerballad som det är vansinnigt svårt att inte tycka om.
När WASP var som mest i ropet och sågades/hyllades i massmedia i Sverige, då lyssnade jag på annat. Men jag tyckte att bandet verkligen var värt att kolla in 1992 då de släppte "The Crimson Idol", för jag gillade verkligen låten
The Idol så otroligt mycket. Och det har jag fortsatt att göra. Den är ett episkt mästerstycke med så mycket känslomässigt löd att jag baxnar. Att vi i videon dessutom får se Frank Banalis (han dog för övrigt förra året) rent orimligt separerade bastrummor är bara en bonus.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar