Gott folk!
Det känns härligt att dra igång med fredagslistor igen, det måste jag säga! Jag vet inte hur ni känner, men bristen på livekonserter har gjort att i alla fall jag för egen del lyssnar mer intensivt på musik. Den betyder liksom mer än tidigare, och min rena girighet efter ny musik att kolla in har bara vuxit. Så att jag kör en lista, likt så många gånger förr, på låtar som jag tycker är värda er tid och uppmärksamhet utgivna under den senaste tiden är ju inte så konstigt.
Vi kör!
Vi inleder med lite härlig finsk dödsig doom av RED MOON ARCHITECT. Finland bevisar gång efter annan vilket magiskt bra bandstall som landet har, och detta gäng är inget undantag. Det episka anslaget, melodislingorna som bölas fram, vemodet - prick allt som jag gillar med band från Finland kavlar RMA ut med finess och grymt innerlig känsla. Chained får mig att längta mycket efter fullängdaren.
Varför krångla till det? BENEDICTION vet vad de är bra på och när jag lyssnar på Rabid Carnality så har jag svårt att inte ryckas med i det frenetiska två-taktandet, bisvärmsriffen och Dave Ingrams sång. Det här är musik som gör att jag vill dricka öl och mosha, och trots att formulan är välkänd så känns bandets musik oerhört fräsch och angelägen. Enda nackdelen är att vi får vänta till oktober till fullängdaren kommer.
Vid 1-minutersstrecket i Flesh And Blood var första gången som jag hajade till på allvar när jag lyssnade på den här låten. DGM är ett magiskt förträffligt powermetalband med progressiva inslag som jag har lyssnat en del på under åren. För mig som var av den bestämda uppfattningen att verkligt bra powermetal kom från Tyskland var det ett nöje att bli uppläxad av detta italienska band som jag upptäckte med deras skiva "Momentum" som kom 2013. Det jag hör här får mig inte att ändra uppfattning - detta är så helvetiskt bra!
Mer old-school death metal från ett av de hetaste banden på uppgång just nu. Stockholmsbördiga LIK kommer att få prick alla som gillar ENTOMBED och DISMEMBER att självantända i rent lyckorus. Hantverket är helt oantastligt och fruktansvärt matigt. Jag uppskattar också det av IRON MAIDEN-minnande gitarrsolot och det fina distinkta slutet!
Om ni vill höra hur sann glädje låter när två gamla vänner återses då har ni ett lysande exempel här. John Petrucci och Mike Portnoy har inte skapat musik tillsammans på väldigt många år sedan Portnoy lämnade DREAM THEATER, och det hörs så tydligt att den magi de skapade i DT inte har försvunnit med åren. De får briljera bägge två, men förstärker samtidigt varandras spel så att Terminal Velocity lyfter till nästa nivå.
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar