Fredagslistan 2020, vecka 35: Belarus!

 Gott folk!

Jag tror att alla som är med i band någon gång har känt att det är lite kämpigt. Skriva material, repa och kanske, möjligtvis få skivkontrakt, mer arbete med turnerande och ja, ni fattar. Men i vissa länder är det nog än svårare. Hur krångligt måste det inte vara att lira metal i exempelvis Iran eller Turkiet? Eller landet, som i veckans tema, Belarus? Att följa vad som händer i Belarus är både fascinerande och skrämmande, och då jag följer ett av banden i veckans fredagslista och ser hur medlemmarna kanaliserar bidrag från fans direkt in i handfast demokratisk politisk handling, ja då föll sig temat för veckans lista väldigt självklar. 

Vi kör! 

Ett rejält sympatiskt band som lirar death metal med grindcoreinfluenser. Jag uppskattar det mesta med det här bandet som har hunnit med att släppa två stycken demos och en split med AWFUL NOISE från Australien och MENDACITY från Kanada. GRIMENTITYs musik är mycket köttig utan att sakna nyanser. Jag vill höra mer från det här gänget som gör så mycket rätt att det inte är svårt att ryckas med och headbanga ordentligt. 

NEMDIS lirar melodisk döds, och då denna subgenre har sin beskärda del av ska vi säga band som inte riktigt håller måttet, blir kanske ni avskräckta? Det blir inte jag. NEMDIS klarar sig med bravur för de har ett gitarrsolo i The Unconscious som är svinbra! Resten av låten är inte så tokig den heller. De klart förväntade elementen finns - skriksång i verserna, rensång i refrängen. Men jag är beredd att köpa det, för hantverket finns här för att jag ska bli nyfiken på att höra mer. 

Ni fattar på loggan att nu blir det jobbigt, eller hur? RELICS OF HUMANITY lirar brutal dödsmetall, och de gör det bra, så pass starkt att de har kontrakt med Willowtip. Det här är ju en typ av death metal som man antingen gillar som fan, eller inte alls. För egen del räcker det med att jag hör trummisen Vladislavs virveltrumljud för att jag ska gå igång rejält på den häxbrygd av brutalitet som det här bandet kokar upp i Legion Of The Unbowed. 

VIETAH lirar atmosfärisk black metal. Bandnamnet betyder gammal måne på belarusiska. Bandet, eller det är kanske att ta i då VIETAH består av en enda person, räknar regionen Gomel som hemvis, en region som drabbades mycket hårt när kärnkraftverket i Tjernobyl imploderade, och ligger i det sydöstra hörnet av Belarus. Jag gillar VIETAHs musik. Den är bräddfylld med känsla, och känns trots den obligatoriska kyliga produktionen, djupt innerlig. 

IRREVERSIBLE MECHANISM var det enda bandet som jag visste kom från Belarus innan jag började med veckans lista. Det här bandet tillhör eliten inte bara inom landet, utan håller fortet nog så väl utomlands också. Bandets progressiva death metal är smart, snygg, väl utförd och välskriven. Det är inte konstigt att jag föll som en fura för bandets första skiva som kom 2015 och heter "Infinite Fields". Den skivan går inte av för hackor gott folk. 

IRREVERSIBLE MECHANISM är bandet som, med tanke på att det är en del som gillar bandet utanför Belarus gränser, ber om bidrag till kampen för att störta president Lukasjenko. 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 35: Belarus!

Fredagslistan 2020, vecka 34: Entombed tribute

 Gomorrn! 

Idag kommer fredagslistan i sin helhet att tillfalla ENTOMBED eftersom jag helt enkelt tycker att det är på sin plats att hylla dessa gamla legendarer. Vissa musikaliska akter sätter sig i hjärtat mer än andra och för egen del är det en handfull band som klängt sig fast i blodpumpens rottrådar och liksom förändrat min musiksmak i grunden. Och mig själv som människa, för den delen. 

Min tonårsperiod var sanslöst mörk, det är inget att sticka under stol med. Egentligen var det först efter 25 som det började kännas halvhyfsat att finnas till och vore det inte för dödsmetallen och kraften den gav när jag behövde den som mest hade jag med största sannolikhet inte suttit här idag. 

Därför gjorde det mig riktigt ledsen och bedrövad att nås av budskapet att LG Petrov tragiskt nog har fått en svårartad cancer. Nu tänker inte jag vara den som målar fan på väggen utan jag hoppas och tror att det finns många goa år kvar för den mannen och att sjukdomsförloppet kan bromsas och saktas in. Men det är inte utan att man blir nostalgisk och därav kör vi igång utan inbördes rangordning. 

Jag kunde inte välja ut vilka låtar som är bäst, det är omöjligt, så därför valde jag fem favoritskivor istället. "Wolverine Blues" och "Clandestine" var de första plattorna jag hörde, jag vill minnas att jag lånade dem på bibblan i Hallsberg i samma veva som jag även lade rabarber på DISMEMBERs "Like an Ever Flowing Stream". 

"Left Hand Path" letade jag förstås också upp men då var jag så att säga redan fast och hade några veckor tidigare förmått mina föräldrar att skjutsa mig till Köping så att jag kunde knata in på Birdnests affär och införskaffa mig en Entombed-tischa med en gigantisk text i form av MISANTHROPIC på bröstet. Jotack, då mådde man! 

Sedan dess har jag sett ENTOMBED live ett otal gånger. I Örebro, i Malmö, i Stockholm, inomlands och utomlands, på festivaler lite överallt, högt och lågt. Ibland önskar jag att jag hade kära bloggkollegan Alex nitiska passion för att dokumentera för jag minns knappt ett enda när/var/hur så årtal och platser är en sorts virrvarr. Men de har alltid hållit hög kvalitet, alltid gett järnet och spelat så svetten sprutat som ett moln runt scenen. Det älskar jag dem för. 

Även om de tidiga skivorna ligger mig närmst om hjärtat vill jag också lyfta "To Ride, Shoot straight and Speak the Truth" från -97 som jag förknippar med mitt livs andra egna boende och kompisgänget som fanns runt mig då. 

Och sist men inte minst "Morning Star" som jag egentligen fick upp ögonen för på riktigt när jag började jobba på bibblan i Helsingborg och snackade med Martin om ENTOMBEDs storhet, varpå han påminde mig om att "det här, Suss, det är ju en totalt svinbra skiva som du borde lyssna mer på". Det hade han ju förstås helt djävla rätt i. 

Men nog med ordande nu, jag låter er avnjuta listan och tillönskar en fabulös helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 34: Entombed tribute

Fredagslistan 2020, vecka 33: Nytt och noterbart!

 Gott folk!

Det känns härligt att dra igång med fredagslistor igen, det måste jag säga! Jag vet inte hur ni känner, men bristen på livekonserter har gjort att i alla fall jag för egen del lyssnar mer intensivt på musik. Den betyder liksom mer än tidigare, och min rena girighet efter ny musik att kolla in har bara vuxit. Så att jag kör en lista, likt så många gånger förr, på låtar som jag tycker är värda er tid och uppmärksamhet utgivna under den senaste tiden är ju inte så konstigt. 

Vi kör!

Vi inleder med lite härlig finsk dödsig doom av RED MOON ARCHITECT. Finland bevisar gång efter annan vilket magiskt bra bandstall som landet har, och detta gäng är inget undantag. Det episka anslaget, melodislingorna som bölas fram, vemodet - prick allt som jag gillar med band från Finland kavlar RMA ut med finess och grymt innerlig känsla. Chained får mig att längta mycket efter fullängdaren. 

Varför krångla till det? BENEDICTION vet vad de är bra på och när jag lyssnar på Rabid Carnality så har jag svårt att inte ryckas med i det frenetiska två-taktandet, bisvärmsriffen och Dave Ingrams sång. Det här är musik som gör att jag vill dricka öl och mosha, och trots att formulan är välkänd så känns bandets musik oerhört fräsch och angelägen. Enda nackdelen är att vi får vänta till oktober till fullängdaren kommer. 

Vid 1-minutersstrecket i Flesh And Blood var första gången som jag hajade till på allvar när jag lyssnade på den här låten. DGM är ett magiskt förträffligt powermetalband med progressiva inslag som jag har lyssnat en del på under åren. För mig som var av den bestämda uppfattningen att verkligt bra powermetal kom från Tyskland var det ett nöje att bli uppläxad av detta italienska band som jag upptäckte med deras skiva "Momentum" som kom 2013. Det jag hör här får mig inte att ändra uppfattning - detta är så helvetiskt bra!

Mer old-school death metal från ett av de hetaste banden på uppgång just nu. Stockholmsbördiga LIK kommer att få prick alla som gillar ENTOMBED och DISMEMBER att självantända i rent lyckorus. Hantverket är helt oantastligt och fruktansvärt matigt. Jag uppskattar också det av IRON MAIDEN-minnande gitarrsolot och det fina distinkta slutet! 

Om ni vill höra hur sann glädje låter när två gamla vänner återses då har ni ett lysande exempel här. John Petrucci och Mike Portnoy har inte skapat musik tillsammans på väldigt många år sedan Portnoy lämnade DREAM THEATER, och det hörs så tydligt att den magi de skapade i DT inte har försvunnit med åren. De får briljera bägge två, men förstärker samtidigt varandras spel så att Terminal Velocity lyfter till nästa nivå. 

/Martin

Fredagslistan 2020, vecka 33: Nytt och noterbart!

Fredagslistan 2020, vecka 32: Fullt ställ

Jahupp, då var det fredag i detta som skulle komma att bli min första arbetsvecka efter fem makalöst sköna veckors semester. Men ingen lycka varar för evigt och det är lika bra att vi kör igång hårt och skoningslöst på en gång med ekorrhjulet så att vi inte riktigt hinner fatta vad som händer. Således bjuder jag härmed eder på första fredagslistan ut i augusti med temat fullt ställ. 

Den andra oktober släpper ANAAL NATHRAKH sitt nya album "Endarkenment" men redan nu kommer en teaser, nämligen själva titelspåret, som förärats med en delvis animerad video signerad Tim Kellen, David Brodsky och Laura Johnson. Orwellianskt epos är bara förnamnet och här målas det med stora penseldrag i en dystopisk framtidsvärld befolkad av lydiga grisar som uppmanas dricka blekmedel av sin ledare. Om de gör det? You bet. 

ANAAL NATHRAKH har hittat fram till ännu en ny toppform, det står färdigt när man lyssnat på det här episka mörkret till käftsmäll. Vissa är vi som jobbar bäst i motgång och ska jag vara helt ärlig tror jag pandemin har gjort dessa gossar gott för så här bra har de inte låtit på länge. Det är ett renodlat och mer fokuserat kaos än vi fått från detta gäng på länge och det ger en föraning om att vi på det nya skivsläppet kommer att få smaka på ett rejält old school AN-sound den andra oktober. Jag kan fan knappt bärga mig tills dess för detta låter så bra att man blir tårögd.

Ett annat band som också står i startgroparna för att släppa nytt är franska NOVAE MILITIAE. Besök gärna deras bandcamp för smakprov från "Topheth" som släpps den femtonde september. Inget av de kommande alstren finns dock på youtube och därför har jag valt en låt från förra skivan, "Gash'khalah", som kom 2017.

Det här är så bra black metal att man tar sig för pannan av ren förundran och svettighet får jag säga. Härligt kaosartat och med en fin balans mellan råhet och bra produktion. Tekniskt skickligt men utan att tappa manglet och bli tråkigt, samt slutligen seriöst utan att bli för pretentiöst. Fem av fem svarta solar från mig.

En smula mer (i sammanhanget) finstämda tongångar härnäst med italienska satanisterna FIDES INVERSA och A Wanderer's Call And Orison som återfinns på "Historia Nocturna" som släpptes för ett par veckor sedan på World Terror Committee. Det är en ödesmättad och på sina ställen folkigt melodisk black metal vi bjuds på här men som har en underliggande och enveten nedåtgående spiral-känsla liggandes som en tjock slöja över hela anrättningen. Genialt, kort sagt. 

Så tar vi istället ett stort kliv rakt ned i murkigheten! Från VASSAFOR vankas det nämligen demokänsla deluxe i Eyrie från "To The Death". Det som står ut mest här är de vokala insatserna samt gitarrarbetet och övriga instrument bildar en tät fondvägg mot vilken det hela utspelar sig. Ett smart drag för att få till en tvättäkta retrokänsla och detta grepp tillsammans med det faktum att de listat "galactic entropy" som ett av sina ämnen då det kommer till texttematik på Encyclopedia Metallum gör att mina tolv poäng går till Nya Zeeland. 

Sist ut denna fredag är ANGEL MORGUE som framför en alldeles utmärkt dödsmetall i låten The Various Stages of Decomposition med stora delar cymbaler och kylig sång. Till merparten är det här midtempo men det bjussas ändå på lite sköna tempoväxlingar här och där som förhöjer känslan. Stoisk och hyfsat avskalad skulle jag kalla denna väl utförda döds-doom, vilket minner om svunna tider då dödsmetallen var som bäst (och det vet vi ju alla när det var; på 90-talet).   

Med detta, mina vänner, tager vi helg. På återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2020, vecka 32: Fullt ställ