Fredagslistan 2019, vecka 9: Bisarra bandnamn

Howdy!

Jag hade för avsikt att följa Martins goda exempel med nytt och noterbart den här veckan och sagt och gjort men det smög sig in ännu ett tema insåg jag när jag färdigställt listan, nämligen bisarra bandnamn. Vi kör!

Först ut är VIMUR som lånat sitt namn från en älv i nordisk mytologi och som släpper en fullängdare i dagarna; "Triumphant Master of Fates". Låten Adversarial Impetus Ignition är en mycket melodisk och taktfast historia med smäktande slingor, riviga riff och kyligt distanserad sång. En blandning som egentligen inte borde funka alldeles klockrent men som på något märkligt sätt ändå gör det. Plus i kanten för det störtsköna omslaget som består av en ensam spjutgubbe på karg klippavsats.

Sedan går vi raskt vidare till bandet med ett av de knäppaste namn jag skådat; BLUE HUMMINGBIRD ON THE LEFT. Varför, tänker man. Svaret går att finna hos våra vänner aztekerna, vars ena gud - Huitzilopochtli - blir just BLUE HUMMINGBIRD ON THE LEFT i direktöversättning. Gudens ansvarsområde var krig och delvis därför har jag valt öppningsspåret Sun/War Club till fredagslistan.

Youtube vill att vi ska lyssna på hela skivan och det är för all del en god idé men vill man begränsa sig slutar Sun/War Club 04:41 in. Jag tänker inte försöka förklara hur det låter annat än "mer bra än knäppt".

Dags att lugna ner sig ett par hekto och säga hej och goddag till sludge! MASTIFF, bandet med dagens minst konstiga namn, står för dessa fioler. Som överkurs kan nämnas att mastiff också är en hundras av molossertyp med ursprung Storbritannien, liksom bandet.

"Plague" är en habil skiva inom det mer långsamma registret och skulle jag få önska mig något vore det att sångaren körde mer elände än stön i rösten i låten Quarantine men man kan som bekant inte få allt här i världen.

Så till låt fyra som får den äran att knyta ihop säcken. Ni förstår ju själva att ett band med namn WITCHGÖAT har en given plats i listan! (Även om det handlar om ett namn som är mer bra än bisarrt.) Black Vomit of Souls charmar denna fröken redan från första anslaget med både sedvanligt buäh!-ljud och yster hopp och studs-takt. Jo, jag tackar jag! Det här påminner mig om TRIBULATION när de var som allra bäst, det vill säga vid första fullängdssläppet, och det är ett gott betyg. Snäppet mer thrash-influenser dock från detta El Salvadoriska gäng. “Egregors of the Black Faith” tänker jag borde vara perfekt som förfestskiva för det går minst sagt undan.

Med detta säger jag god helg och på återseende!

/Susanne

Fredagslistan 2019, vecka 9: Bisarra bandnamn