Fredagsvänner! Best of the Best är inte bara en karatefilm från 1989, det är även titeln på veckans fredagslista. 2017 är på upphällningen och det börjar bli dags att summera. Utan inbördes rangordning kommer därför här en uppräkning av braighet som inträffat under årets lopp. Håll en vuxen hårt i handen så börjar vi!
TOMB MOLD - "Primordial Malignity".Dödsmetall från Kanada som är skitig såväl som rå. Galopptakten sitter där den ska, 90-talsvibben är ständigt närvarande och om någon vågar påstå att TOMB MOLD är överproducerade har den fel.
Retrokänslan till trots finns det en air av nyskapande här vilket gör att det inte känns som ännu en upprepning. Som helhet bjuder "Primordial Malignity" nämligen på crustkaos med en lite svängig jazzkänsla, en otippad men fenomenal blandning.
ANOMALIE - "Visions".
Det här är en skiva som på ett svårartat sätt borrar sig in i ens själ. ANOMALIE från Österrike sparar sannerligen inte på depressionskrutet i denna tredje fullängdare. Det är ett dystert hopkok av lika delar post-black metalmangel och neofolk vi bjuds på och eländet och de snygga melodislingorna vävs ihop likt en filt av feelgood/feelbad för de dagar då man riktigt vill gå ner sig i känsloträsket. Heja drama!
Jag blev så hjärtans glad när jag hittade den här skivan! SICARIUS kommer från staterna och lirar sanslöst hård black metal som går fort som själve Satan! Rått och engagerat, melodiöst samtidigt som furiöst drivet tempomässigt.
Tremolo - check, liksmink - check, orimligt mycket nitarmband - check. Instant love!
NIGHTBRINGER - "Terra Damnata".Vi dröjer oss kvar vid samma koncept, NIGHTBRINGER serverar en portion mäktig och arg black metal som icke heller den går av för hackor. Tekniskt skickligt utfört och med en göttig egenart som fastnar. Krusidulliga riff, väl motiverade blastbeats, lite experimentlusta på det och överlag texter med tema occultism. Svinsnyggt omslag därtill.
Avslutningsvis en av årets absolut bästa sludgeplattor. "Caustic" är en mastodontuppvisning i långsamhet som jag hela tiden återvänder till. Låtarna liksom värks och ilskas fram ur bandmedlemmarna och det känns verkligen som ett personligt stycke musik. Skitigt, välgjort och fyllt av vrede. Lite rundgång på det och öronen jublar. Det är rent ut sagt ett sånt jävla bröt som PRIMITIVE MAN levererar att man blir alldeles salig!
Das was alles för idag, nu tar vi helg.
/Susanne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar