Fredagslistan 2017, vecka 47: Best of the Best 1

Fredagsvänner! Best of the Best är inte bara en karatefilm från 1989, det är även titeln på veckans fredagslista. 2017 är på upphällningen och det börjar bli dags att summera. Utan inbördes rangordning kommer därför här en uppräkning av braighet som inträffat under årets lopp. Håll en vuxen hårt i handen så börjar vi!


TOMB MOLD - "Primordial Malignity".

Dödsmetall från Kanada som är skitig såväl som rå. Galopptakten sitter där den ska, 90-talsvibben är ständigt närvarande och om någon vågar påstå att TOMB MOLD är överproducerade har den fel.

Retrokänslan till trots finns det en air av nyskapande här vilket gör att det inte känns som ännu en upprepning. Som helhet bjuder "Primordial Malignity" nämligen på crustkaos med en lite svängig jazzkänsla, en otippad men fenomenal blandning.


ANOMALIE - "Visions".

Det här är en skiva som på ett svårartat sätt borrar sig in i ens själ. ANOMALIE från Österrike sparar sannerligen inte på depressionskrutet i denna tredje fullängdare. Det är ett dystert hopkok av lika delar post-black metalmangel och neofolk vi bjuds på och eländet och de snygga melodislingorna vävs ihop likt en filt av feelgood/feelbad för de dagar då man riktigt vill gå ner sig i känsloträsket. Heja drama!

SICARIUS - "Serenade Of Slitting Throats".

Jag blev så hjärtans glad när jag hittade den här skivan! SICARIUS kommer från staterna och lirar sanslöst hård black metal som går fort som själve Satan! Rått och engagerat, melodiöst samtidigt som furiöst drivet tempomässigt.

Tremolo - check, liksmink - check, orimligt mycket nitarmband - check. Instant love!


NIGHTBRINGER - "Terra Damnata".

Vi dröjer oss kvar vid samma koncept, NIGHTBRINGER serverar en portion mäktig och arg black metal som icke heller den går av för hackor. Tekniskt skickligt utfört och med en göttig egenart som fastnar. Krusidulliga riff, väl motiverade blastbeats, lite experimentlusta på det och överlag texter med tema occultism. Svinsnyggt omslag därtill.

PRIMITIVE MAN - "Caustic".

Avslutningsvis en av årets absolut bästa sludgeplattor. "Caustic" är en mastodontuppvisning i långsamhet som jag hela tiden återvänder till. Låtarna liksom värks och ilskas fram ur bandmedlemmarna och det känns verkligen som ett personligt stycke musik. Skitigt, välgjort och fyllt av vrede. Lite rundgång på det och öronen jublar. Det är rent ut sagt ett sånt jävla bröt som PRIMITIVE MAN levererar att man blir alldeles salig!

Das was alles för idag, nu tar vi helg.

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 47: Best of the Best 1

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Gott folk!

I somras körde jag en fredagslista baserad på 5 skivor som kan komma ifråga till min personliga årsbästalista över 2017. Nu är det dags att ta fram de stora kanonerna och ösa på ännu mer - så pass att det nog kommer att bli en försvarlig mängd listor och/eller inlägg om vilka skivor som sannerligen har en rimlig chans att komma med på en topp 10! Jag tycker personligen att 2017 har känts mer svårgripbart än tidigare år. Normalt sett så har jag vid denna tid på året en hyfsad koll på vilka skivor som utkristalliserar sig som toppkandidater. Så är det inte i år - det har kommit så mycket bra, och spretande, musik att jag i det närmaste känner mig belägrad! I vilket fall,

Vi kör!

"Adversary Omnipotent" - ENFOLD DARKNESS

En verklig pärla till teknisk dödsplatta! Om ni blir avskräckta av just genretillhörigheten - bli inte det. Det här är en väldigt mångsidig och melodiskt utmanande skiva som jag lyssnat försvarliga mängder på den senaste tiden. ENFOLD DARKNESS är ett band som härstammar från countrytrakter - Nashville i Tennessee - och detta märks, hör och häpna, inte ett skit! Det är snarare så att graden av episk mäktighet som den här skivan vräker över lyssnaren, det är det inte många countryskivor som har ambitionen att göra, haha!

"Immortals" - FIREWIND

Jag byter spår radikalt. Från teknisk döds till power metal! Detta är Gus Gs band - och då vet ni kanske med er att det kommer att bli vilda löprundor på gitarrens greppbräda. Är det det enda som FIREWIND har att bjuda på undrar kanske vän av ordning? Nä! Detta är så fantastiskt medryckande (all bra power metal bör vara detta, med måtta) musik att ni förstår att jag verkligen, verkligen gillar det jag hör på "Immortals".

"Olm" - HADAL MAW

Jag har tipsat om det här australiensiska bandet i ett av mina tekniska tisdagstips för ganska så länge sedan. "Olm" är en skiva som har verkligt hemsökande gitarrarbete och rikligt med atmosfär. Jag tycker alltid att det är intressant att höra band från just Australien eller Nya Zeeland som lirar musik med ordentligt med tuggmotstånd (se ULCERATE), som ser till att belöningen blir desto större när polletten trillar ner! Detta lyckas sannerligen HADAL MAW med på "Olm".

"IV" - SPIDERGAWD

Både jag och Susanne har fallit för det här brutalsvängiga norska band som visserligen inte är det hårdaste ni kommer att höra någonsin, men dra åt helvete vilket galet driv det finns i det här bandet! Klassiskt rockhantverk med mycket självförtroende och verkligt fint gitarrarbete finns det gott om på den här skivan som har fått mig att stampa takten så till den milda grad att jag trillat ur stolen här på jobbet!

"Aathma" - PERSEFONE

Den här skivan var den mest efterlängtade skivan för mig personligen. Har ni följt bloggen ett tag, eller mina skriverier på WeRock, så vet ni att jag verkligen älskar det här bandet från Andorra. Att kunna konstatera att "Aathma" är en riktigt stark skiva är väldigt befriande - efter den mästerliga uppvisning som "Spiritual Migration" stod för var jag rejält nervös för om "Aathma" skulle hålla måttet. Det gör den, med råge!



/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 46: Nominerade till årsbästalistan 2017 - mark II?

Fredagslistan 2017, vecka 45: Utvärderingssamtal för oktober 2017

Gomorrn fredagsentusiaster! Hösten swishar förbi oss och snart läggs även metall-år 2017 till handlingarna men vad har egentligen hunnit hända nu under oktober/tidig november? Jo det ska jag tala om för er. Det har släppts en djävulusisk massa bra musik! Den ska vi utan pardon sätta tänderna i nu med detsamma.

Som först ut hittar vi ALL PIGS MUST DIE som är lika delar rutinerade som moshvänliga. Låten Cruelty Incarnate börjar lugnt och försiktigt men byggs snart upp till ett vevande creshendo av furiös desperation. Förutom att de har ett av världens hårdaste bandnamn spelar denna konstellation från Massachusetts brallorna av vem som helst i genren synnerligen crustig metalcore/grind/snabbt, det är ett som är säkert. Plus för otroligt tjusigt omslag till plattan "Hostage Animal" - grå råttkung på vit botten! 

 Från en moshpit till en annan, NAZGHOR från Uppsala återfinner vi längst inne i svartmetallens rensavdelning. Bandnamnet NAZGHOR är taget från benämningen på en av soldatlegionerna i själve Satans armé, närmare bestämt den strax under Tartaros. Frågor på det? Nej, tänkte väl det. Malignant Possession är en charmig dänga med en melankolisk och catchy melodislinga som snabbt sätter sig fast och känns hemtrevlig för oss som har en nostalgisk förkärlek för 90-talsvågen. Tumme upp!

Och på tal om 90-talet lyssnade jag härom dagen igenom DISSECTIONs gamla klassiker "Reinkaos" som ju var något av en vattendelare när den släpptes. Vissa fans hatade den rakt av, vissa älskade den och andra lärde sig uppskatta den med tiden. Jag var obönhörligen fast från första början, kärlek vid första ögonkastet uppstod helt enkelt. Några dagar efter den här genomlyssningen såg jag en kompis (Ja, jag tittar på dig nu Jonatan) nämna skivan ifråga i sociala medier och ytterligare någon dag efter detta hittade jag bandet CLOAK.

CLOAK släppte ett album vid namn "Forever Burned" ganska nyss och ta mig tusan om det inte ändå är rätt likt just "Reinkaos" om man ser till det svärtade svängets karaktär! Låt nummer tre i listan är titelspåret till "Forever Burned" och lycka till med att inte gilla den, ety den är löjligt bra.

Fjärde låten heter Echelon och den bjuder ZAIUS på. ZAIUS lirar lugn, tjusig och mångbottnad metal som jag gärna sätter epitetet post- framför. Ni vet hur det är, ibland hittar man album som gör något med en, som liksom låter ens själ trava runt i en tätbevuxen havreåker och bara svepas med dit dagen tar en. "Of Adoration" är just en sådan skiva. Bandet kör genomgående instrumentalt men det känns inte som att det saknas något för det utan allt glider på som ett väloljat maskineri.

Det här är perfekt musik att lyssna på i hörlurar när det regnar och man är sugen på lite softare tongångar att dagdrömma till.

Som avslutning på den här musikaliska menyn klipper jag till med BLAZE OF PERDITION, en polsk black metal-akt som ligger på Agonia Records. A Glimpse of God från albumet "Conscious Darkness" bjussar på såväl dubbelkaggar med skönt tuggmotstånd som lite sjyssta tempoväxlingar. En skum men fantastisk melodislinga på det och sedan en droppe BEHEMOTH-känsla och vi är i hamn. Guldstjärna i kanten för samplingen i början som sätter en mysigt ödesdiger ton: Gud står enbart att finna i lidandet.

Och med detta säger jag tack för idag, slut för idag och önskar en fin helg!

/Susanne

Fredagslistan 2017, vecka 45: Utvärderingssamtal för oktober 2017

Fredagslistan 2017, vecka 44: Of coughing and misery

Gott folk!

Det har varit en vecka fylld av hosta och elände hos mig. En segdragen hosta gjorde sitt intåg i måndags, i all tydlighet ackompanjerad av feber och snorig näsa, och tvingade mig att ligga nerbäddad i tre dagar. I ärlighetens namn var jag inte säker på om det skulle bli en fredagslista för den här veckan, men ta mig attan om det inte blev det ändå!

Det blir en ganska spretig lista, som det brukar bli, och utan något vidare sammanhållande tema - men det tror jag att ni kan leva med.

Vi kör!

Min kärlek till det här doombandet från Arizona har inte minskat under det år som har gått sedan SPIRIT ADRIFT släppte sitt debutalbum "Chained To Oblivion" tills dess att nya skivan "Curse Of Conception" kom för ett tag sedan. Då första skivan var ett i stort sett enmansprojekt från Nate Garrett är nya skivan en ganska annorlunda historia där bandets kärlek till IRON MAIDEN och METALLICA får stort svängrum. Och det är helt underbart om ni frågar mig! Spelglädjen och entusiasmen fullständigt strålar om den här skivan. Men, detta ska ju vara doom säger ni? Ja - och det är det också. Det finns en liberal släng med sleven av BLACK SABBATH här också, vilket bara gör skivan ännu bättre. Har jag lockat er tillräckligt nu?

WATAIN släpper nytt nästa år efter 4 års tystnad. Kommande skiva är en av de plattor jag ser mest fram emot under 2018, och det är därför kul att konstatera att vi faktiskt får ny musik från bandet redan nu. Två låtar som jag tycker är riktigt bra! Nuclear Alchemy låter typiskt WATAIN om ni frågar mig. Och det är sannerligen inget dåligt i det, för här finns drivet, den fina känslan för melodi och ett helvetiskt ös - precis som jag vill ha det när det gäller WATAIN. Att dra växlar utifrån två låtar är ju lite vanskligt, men jag tycker att bandet redan här låter betydligt mer taggat än på "The Wild Hunt".

Vi byter spår över till NE OBLIVISCARIS. Det här australiensiska bandet har minst sagt satsat på musik lika vidlyftig och maffig som en större schwartzwaldtårta. Inte allas kopp te, och för egen del tappade jag lite intresse för bandet när förra plattan "Citadel" släpptes 2014. Men nya skivan "Urn" är faktiskt inte så tokig. Det vill säga - om du gillar extravaganser utan bara fan, med musiker asom gärna visar precis hur duktiga de är på sina instrument och brer ut sig i långa låtar. I Urn, Pt. 1 -  And Within The Void We Are Breathless får ni 7:30 på er att bestämma er om det här kan vara värt att kolla in mer.

Hoppet från musikermetal till mat och potatis-döds från nestorbandet framför alla, CANNIBAL CORPSE kanske kan tyckas stort. Men när det här legendariska bandet släpper nytt, ja då är chansen stor för att en låt ska slinka med på en fredagslista. "Red Before Black" släpps idag, och den är precis som det stora flertalet av bandets skivor späckad med gore och bra hantverk. CANNIBAL CORPSE har blivit ett band att hålla i handen - du vet vad du får för sorts musik när det gäller det här bandet från Buffalo. Men CANNIBAL CORPSE har alltid lagt sig vinn om att göra ett gott hantverk. Därför är bandets musik bra mycket bättre än det mesta.

Jag avslutar med en blasfemiskt svängande låt av TOOTHGRINDER. Jag har ytterst svårt att värja mig från ett band som lirar på det här sättet, trots att det egentligen inte är speciellt hårt. Men Let It Ride får mig att stampa takten på ett väldigt entusiastiskt sätt.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 44: Of coughing and misery