Fredagslistan 2017, vecka 36: 1998

Gott folk!

Vi har kommit till vägs ände, i alla fall när det gäller fredagslistor som tar upp specifika årtal på 1990-talet, ett årtionde som minst sagt såg intressanta förändringar inom musiken.

Under 1998 hände det, precis som de flesta år, en hel del. Det är året för Lewinskyaffären, året som Olof Johansson avgår som partiledare för Centerpartiet, Sverige tar guld för sjunde gången i Ishockey VM och det släpptes 833 skivor (i alla fall enligt Metal Archives) som kan kategoriseras som hårdare musik. Här har ni fem stycken som jag tycker är värda att kolla in.

Vi kör!

"My Arms, Your Hearse" av OPETH. Jag kan inte tänka mig att det är någon som blir förvånad att jag tar med en skiva av OPETH då det här bandet tillhör mina favoriter. I bandets diskografi återkommer jag ganska sällan till just den här skivan. Vilket är lite konstigt då den har några verkliga guldkorn som dessutom brukar dyka upp i livesammanhang. "My Arms, Your Hearse" är OPETHs tredje platta, och är liberalt strösslad med growl och en hårdare än vanligt arbetande Mikael Åkerfeldt som inte bara sjunger, lirar gitarr, lirar bas men också piano. Detta var på tiden då OPETH inte hade en fast basist - det var först på plattan efter denna - "Still Life" som Martin Mendez hade hunnit spela in sig i bandet. "My Arms, Your Hearse" är en skiva som är hårt kramad av fansen. Kollar ni recensioner på Metal Archives så är det väldigt vanligt förekommande med meningar som "The Pinnacle Of Their Career", "The summit of perfection" och "The pinnacle of flawlessness", så ni fattar att ni har en lyssnarstund av stora mått framför er.

Ur askan av AT THE GATES reste sig THE HAUNTED ganska raskt. Den självbetitlade debutplattan släpptes i juni 1998 på Earache och är en i all sin prakt en okomplicerad men djupt sympatisk skiva med fokus på fart. Det kan tyckas vara en enkel sak att skriva musik av den här typen, men så är det inte. THE HAUNTED gör jobbet gediget om än en smula traditionellt. Jag har med skivan då jag är - som ni vet - väldigt svag för det här bandets hantverksskicklighet och för att skivan formligen sprutar av känsla från slutet av 1990-talet. Det finns såklart mer konstnärligt utmanande skivor i bandets diskografi, men som debut betraktat är det här en finfin platta.

LOTHLORIEN från Varberg med det rent katastrofala omslaget på sin enda skiva "The Primal Event". Jag skaffade den här skivan till biblioteket på inköpsförslag, och kommer tydligt ihåg att förslagsgivaren bad mig att bortse från omslaget med emfas. Vilket jag gjorde, och är glad för det för det här är en riktigt fin och mustig skiva. Sångaren Henrik Serholt påminner väldigt mycket om Thomas Lindberg i sin sångstil, vilket alltid är ett plus om ni frågar mig. Bandets namn är taget från Sagan Om Ringen där Lothlorien var både en skog och ett av alvrikena. Bara en sån sak får det ju att kittla i bibliotekarienerven.

Jag höjer meckighetsgraden allt vad jag kan med GORGUTS platta "Obscura". Det här är - likt all musik från bandet - musik som kräver koncentration och som inte alls är speciellt lättillgänglig. Men vad gör väl det, när Luc Lemay verkligen tar i från botten av sitt franska väsen och vågar vara utmanande och krånglig? Nä, precis!

SOILWORK släppte sitt debutalbum "Steelbath Suicide" i maj 1998. Det tidiga SOILWORK hade en råhet och ett nästan maniskt driv i sin musik som jag alltid gillat. På den här skivan som har fått stå tillbaka lite för min del i bandets diskografi finns ett satans engagemang, och en maffighet som är så sjukt sympatisk att det är ytterst svårt att stå emot. Och varför skulle man vilja det egentligen? SOILWORK har karvat ut en karriär som imponerar i sin integritet och uthållighet. Låtar från den här plattan är inte speciellt vanligt förekommande i bandets setlistor nuförtiden. Oftast är det Sadistic Lullaby som dyker upp. Jag kan tycka att det hade varit lite kul om bandet luftade fler låtar från en skiva som står sig bra i bandets diskografi.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 36: 1998