Fredagslistan 2017, vecka 24: 1997

Gott folk!

Det är dags att ta en tur down memory lane som det heter, och kolla in år 1997.

1997 är ett år då bland andra "Spår i Mörker" släpps. Denna film var den åttonde i Beck-serien där Martin Haber spelar den luttrade och inkännande kommisarien. Samma år släpps "Con Air", "Djävulens Advokat" och "Scream 2".

Och så släpps det en försvarlig mängd musik. Enligt Metal Archives släpps det 778 skivor som kan klassificeras som hårdrock/metal. Jag vågar knappt tänka på hur lång tid det hade tagit att lyssna igenom all den tonkonsten, haha!

Jag har valt ut 5 skivor som jag tycker är väl värda att kolla in från 1997.

Vi kör!

ENTOMBED släpper "To Ride, Shoot Straight and Speak The Truth!" på Music For Nations i slutet på oktober 1997. Man fortsätter här oförväget på den inslagna vägen som etablerades på "Wolverine Blues". Jag hade folk i min bekantskapskrets som dyrkade "To Ride..." i mycket högre grad än några andra skivor i bandets diskografi. Själv har jag ändrat uppfattning om skivan. Jag kramade nästan ihjäl "Wolverine Blues", och kände väl att "To Ride..." var en bra skiva, men inte i närheten av skivan från 1993. Idag är jag inte lika säker. Låtmässigt så finns det flera svinbra låtar på "To Ride...". Vi pratar då om Like This With The Devil, Damn Deal Done och Somewhat Peculiar. Att skivan kanske inte har samma "hit-status" (jösses vad det känns galet att använda den termen när det gäller death metal!), men här finns det gott om bevis på att ENTOMBED i allra högsta grad var ett fläskigt relevant band.

Under lunchen häromdagen dök SYMPHONY X upp som samtalsämne, och då inte med Susanne faktiskt, utan med en av våra timvikarier här på Stadsbiblioteket. Det vi kom fram till var att SYMPHONY X är ett band som trots att gitarrspelet tillåts ta så stor plats så ballar det inte ut och blir gitarr+band, utan att SYMPHONY X alltid har vinnlagt sig kring att skriva riktigt bra låtar. "The Divine Wings Of Tragedy" var skivan jag upptäckte bandet med. Jag tycker fortfarande att det är en magiskt bra platta som jag gärna återvänder till när jag blir lite nostalgisk (vilket faktiskt händer mer ofta nu än för ett decennium sen!) Har du hört det här bandet tidigare så kommer du märka att den formula som bandet kör på, ja, den var ju etablerad redan tidigt i bandet karriär. För er andra är det bara att koppla in bettskenan och njuta av det formidabla lir som den här skivan bjuder på.

Jag och Susanne pratade häromdagen om DIMMU BORGIR som hon inte har ett bekvämt förhållande till. Och visst, jag kan hålla med om att bandets massmarknadsblack sticker i ögonen för folk som håller sig som mer trve, men som ingångsband till tyngre och svårare black metal är DB rätt svårslagna. "Enthrone Darkness Triumphant" släpptes i slutet av maj på ansedda Nuclear Blast och innehåller hits som A Succubus In Rapture, Spellbound By The Devil och Mourning Palace. Förutom dessa smäcktitlar så bjuder skivan på trumspel av trummisen med det kanske mest episka artistnamnen inom metal: Tjodalv!

SAVATAGE gillar ju sina episka skivor. The Wake of Magellan is a concept album by Savatage, and is based on two real life events. The first, the Maersk Dubai incident, occurred less than a year before this album was released when the captain of a freighter threw three Romanian stowaways overboard in the middle of the Atlantic. A fourth stowaway was saved by the courageous action of a deckhand, who risked his own life to protect the youth.

The second event regarded the Irish reporter Veronica Guerin who died fighting the growth of the drug trade in her country. Her death may accomplish what she could not in life.^[2] These events are combined into the story of an old Spanish sailor, who has decided to end his life by sailing his small boat out into the Atlantic until it sinks. In his mind he has romanticized this decision as a glorious, Vikingesque way to die. When the ocean winds push him into a great storm, and he believes that his wish is about to be granted in a great dramatic fashion, he suddenly sees a man drowning in the ocean. In an instant he finds himself taking back every wish for death's embrace, and fights to save this soul. After many twists and turns, he is able to save the stowaway that had been thrown overboard. Returning to land, he now realizes that not only every life is precious but also every hour of that life.

Ja, ni fattar ju att detta är ju episkt så det förslår, men gosse vad det funkar. Den här skivan är en ren njutning från början till slut, och den har med rätta hyllats som en av de starkaste i bandets diskografi. 

Att döpa en skiva till "Death Metal" kan kanske uppfattas som slentrianmässigt, slött eller för kaxigt. Är det något band som kan klara av detta utan sjunka i anseende så var det DISMEMBER. Att bandets musik heller aldrig handlade om att krångla till det utan att hamra ut klar, stringent och högkvalitativ death metal återspeglar sig också i valet av titel. "Death Metal" är en oerhört fin skiva som jag gärna återkommer till - mer ofta än bandets "klassiska" släpp egentligen. Stinnheten på, ja allt, på den här skivan är slående. Gitarrtonen är mördande fet, trummorna låter svinaktigt mäktiga och Matti Kärkis sång dräper. Det här är en skiva att verkligen maxa volymen till, låta musiken ta över och bara njuta!

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 24: 1997