Willkommen, bienvenue, welcome!
Idag har listan ett välkänt tema från förr, nämligen den alfabetiska ordningsföljden! Vi betar idag av bokstäver S till och med W med start.... NU!
SCHAMMASCH är först ut och dessa käcka individer hade gått mig helt förbi om det inte vore för att en vän som var på årets Roadburnfestival haft den goda smaken att tipsa mig om dem. Bandnamnet syftar på solguden från den babylonska mytologin och genren kan beskrivas som ambitiös black metal. Sång/growl/mässandet är dovt gruffligt och ljudmattorna atmosfäriska men samtidigt skeva och trasiga. I händerna på klåpare hade det här konceptet blivit ett pretentiöst platt fall men sammantaget låter det verkligen skitbra om SCHAMMASCH som styr den här brokiga skutan i hamn med den äran. Father's Breath är en hyfsat bökig och krävande historia låtmässigt. Och bra! Sa jag bra?
Uppföljaren TALES OF THE TOMB kommer från Kanada, inspireras av seriemördare (guldstjärna för det) och har släppt exakt en ep. En klockren koncept-ep närmare bestämt! Ta en liten kik på omslaget till "Volume One: Morpras" och dess grismaskbeklädda torso så får ni en känsla för hur det låter - som om Leatherface och hela tillhörande hillbillyfamiljen lirat dödsmetall.
Mastringen står mästaren Dan Swanö för och det ger en klar men argsint klang till anrättningen. Snowtown är låt två av totalt tre på skivan och har partier av riktigt melodisk döds på sina ställen. Rallarsvingsvängigt!
Vi lugnar sedan ner oss med ULTHA. Vad ska man säga om ULTHA? Var ska man ens börja? Det här är rent bedövande bra musik mina vänner. Det skärande vokala mässandet drar tankarna mot SILENCER-hållet. Ni vet, det där kusliga halvmänskliga skrikpratet som ger en gåshud och känslan "men snälla, släpp ut den där människan från vart än hen nu sitter fast, plocka ut den ur knipan och kära nån bara end the suffering och gör det nu genast", fast på ett mycket angenämt sätt. Det här drabbar en rakt ner i den skälvande kärnan av inre själsliv, det kan ni skriva upp.
Jag är rejält svag för klatchiga låttitlar och The Night Took Her Right Before My Eyes säger en del om bandets namnnihilism. I discografin hittar vi även pärlor som You Will Learn About Loss, You Exist For Nothing och skojfriska Death Created Time To Grow The Things It Kills. Jag behöver inte rita upp en karta, ety ni begriper ju med ens att detta är rent guld!
"Violator" är ett albumnamn som känns bekant för många som någon gång haft sin ena fot nere i den mer elektroniska musikmyllan. Jag säger inte mer än så, ni som vet - ni vet. Norska VREDEHAMMER har släppt en skiva med samma namn och den påminner inledningsvis i tempot om 1349, ett annat ypperligt bra band från samma land som spelar snabb black metal. VREDEHAMMER kör snäppet fler tempoväxlingar och lägger till lite melodisk döds på det. Gött mos!
Om låten Spawn Tyrant säger sångaren och tillika gitarristen Per Valla:
"I felt like making some damned aggressive shit. I think I nailed it pretty well with 'Spawn Tyrant'!" Damn right, herr Valla. Damn right.
1:06 in i den här lysande sketchen avslöjas det för övrigt vem som sköter hammern om ni av en händelse skulle ha glömt bort detta.
WODE är sist ut idag och de kommer med av lite blandade anledningar:
1) Bandnamnet. Vi har kommit till bokstaven W och WATAIN kändes lite gjort. 2) Konsten. Kolla in det spökiga stenslottet på omslaget, bara gör det. Om H.R. Giger snöat in på Transylvanien hade det sett ut ungefär så här men nu är det istället Zdzisław Beksiński, en polsk konstnär med inriktning dystopisk surrealism som står för fiolerna.
3) Musiken. Ja men naturligtvis, annars hade ju poängen med listan gått förlorad. Skräckig black metal med mycket atmosfär, tjusiga melodislingor och en övergripande känsla av att en bara vill skrida omkring i det där gamla slottet på bilden iförd en fotsid svart klänning, med en stor kandelaber proppfull av droppande stearinljus i ena näven och leka Elisabet Báthory. I approve!
Helgen äro kommen, på återseende!
/Susanne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar