Fredagslistan 2017, vecka 3: Ett tvärsnitt - Persefone

Gott folk!

Om ni följt med bloggen ett tag så vet ni att ett band som jag har ett väldigt gott öga till är andorranska PERSEFONE. Deras kommande skiva "AATHMA" är en av de mest emotsedda albumen för 2017 för mig. I veckans fredagslista som består enbart av material från denna fantastiska orkester så listar jag fem personliga favoritlåtar av bandet. Det blir alltid en smula märkligt då man tar låtar ur sina kontexter - för PERSEFONEs plattor förtjänar sannerligen att lyssnas på i sin helhet - men det blir också väldigt tydligt vilken enorm utveckling det här bandet har haft sedan debuten - inte minst produktionsmässigt.

Vi kör!

PERSEFONE debuterade med "Truth Inside The Shades" 2004. Då hade bandet varit aktivt i 3 år. Skivan gavs ut på ett litet franskt bolag som heter Adipocere Records. Såklart seglade skivan fullständigt utanför min radar. Det här är den sångmässigt mest mångskiftande skivan i bandets diskografi. Här finns rensång, högpitchad growl och mörkare growl, och det funkar faktiskt förvånansvärt bra. Men sången åsido - det som jag tror de flesta kommer gå igång på, och gick igång på vid tiden för utgivningen, är nivån på spelskickligheten. Låt vara att några förmodligen tyckte att bandet tog en för stor tugga med kompositionernas längd, för mig personligen har låtar med över 10 minuters längd inte varit ett problem på bra många år. Jag har valt titellåten från den här skivan. Den är fullständigt episk, storvulen och brutalt eklektisk.

Vi hoppar fram två år och till skivan "Core" som är en tematisk skiva om myten om Persefone. Den här skivan gavs först ut på numera nedlagda japanska labeln Soundholic i en ganska begränsad upplaga. Under flera år gick det inte att få tag på skivan, tills dess att bandets nuvarande bolag ViciSolum beslutade sig för att ge ut en nymixad version av skivan. Att bandet här har tagit ytterligare steg på stegen är väldigt tydligt. Jag tycker att bandet har utvecklat sig mer mot en egen identitet om jag jämför med debuten där influenser som DREAM THEATER och SYMPHONY X var ganska påtagliga. "Core" har framför allt mer musik - debuten var 43 minuter lång, "Core" klockar in på långa 1 timme och 13 minuter!

2009, och en klart japaninspirerad skiva med samurajtema. "Shin-Ken" såg bandet fortsätta med att skriva långa skivor - egentligen är ju debuten undantaget från regeln - och ytterligare några medlemsbyten. Och som vanligt tar bandet i från trossbottnen med en skiva som kanske är den skiva i diskografin som jag återvänder minst ofta till. Jag har valt Fall To Rise för den har ett sånt otroligt fint gitarrarbete. Det glöder om strängarna!

2013 släpptes "Spiritual Migration" på svenska ViciSolum. Det var här som jag upptäckte bandet och föll så brutalt hårt. Min kärlek till det här albumet har jag demonstrerat så ofta - senast utnämnde jag skivan till den bästa som har givits ut mellan 2006 och 2015 i en artikel på WeRock - att det nog finns en hel massa människor i min bekantskapskrets som tröttnat på mitt tjatande om den här skivan. Jag har valt två låtar från "Spiritual Migration" - The Great Reality som förra året återigen seglade upp som en av de mest spelade låtarna för mig på Spotify. Jag tröttnar verkligen inte på den här låten, och då framför allt partiet som tar sin början runt 4-minutersstrecket. Trummisen  Marc Mas trummande - och i synnerhet fillet vid 5:18 skickar trots alla tusentals lyssningar fortfarande rysningar längs ryggraden. Den andra låten är titellåten - en 8 minuters uppvisning i majestätisk pomp och värdighet.

Jag misstänker att PERSEFONE kommer vara ett band som jag väljer att slå följe med under många år framöver. Kommande skivan "AATHMA" som släpps i slutet av februari visar återigen på ett band som levererar musik som känns på riktigt. I väntan på själva albumet som delvis finansierades genom en crowdfundingkampanj har bandet lagt upp en teaser på 15 minuter.

/Martin

Fredagslistan 2017, vecka 3: Ett tvärsnitt - PERSEFONE