Gott folk!
I måndags inföll en ganska ospeciell dag i det stora hela, men för mig var den ganska speciell. Jag fyllde 40 år. Och då infann sig en ganska bizarr tanke - "jag ska köra riktigt gammal musik i nästa fredagslista". Och så blev det alltså. Idag tipsar jag om 3 skivor som kom ut 1976, och i ärlighetens namn hade jag ingen aning om jag ens skulle hitta en skiva att skriva om!
Vi kör!
"Sad Wings Of Destiny" som släpptes i mars 1976 räknas som ett av JUDAS PRIESTs bästa album. För mig har bandet alltid varit ett band i periferin, men gruppen har alltid med självklarhet hållit sin plats som ett verkligt klassiskt band. Tidigare har det varit så att när jag vill lyssna på JUDAS PRIEST så har jag slängt på "Painkiller" då den ju är en riktig smocka till skiva, men den här veckan så har "Sad Wings Of Destiny" snurrat på högvarv. Det här är verkligen en skitbra platta. Skivan spelades in i slutet av 1975 i verkligt
klassiska Rockfield Studios som ligger i Wales. Den studion har en rent löjligt lång och creddig lista på band som har spelat in i studion. Noterbart med "Sad Wings Of Destiny" är att detta är den enda skivan som trummisen Alan Moore fick möjligheten att spela på, sant att skivan är helt sjukt mångsidig. Rob Halford visar verkligen prov på vilken makalös sångare han var på den här tiden med ett register från de patenterade illtjuten till de djupa brösttonerna, och riffen från K. K. Downing och Glenn Tipton sitter som en keps. Till en början sålde skivan riktigt dåligt, vilket vi kanske kan skylla på att den släpptes vid tiden då punken var på väg upp som den dominerande musiken i England. En skiva där musikerna verkligen visar att de är skickliga på sina instrument var inte en säljande faktor.
Kanske inte så förvånande att jag har med "2112" av RUSH. Detta är ett band som jag har ett väldigt gott öga till och jag har haft med både den här skivan och andra i flera fredagslistor över åren. Skivan spelades in i februari 1976 i Toronto, och släpptes den 20:e april samma år. Historien kring skivan var att skivbolaget låg på RUSH utav helvete med att bandet skulle skriva mer radiovänlig musik då gruppens två första skivor inte hade sålt som förväntat. Och precis som med alla band som har ryggrad och integritet så sket RUSH fullständigt i detta och skrev en skiva som öppnar med en låt på 20 minuter. Den tog upp hela första sidan av vinylen. Det var tur att Neal Peart, Alex Lifeson och Geddy Lee hade modet att följa sin vision, då "2112" räknas som en av bandets absolut bästa skivor.
"Rainbow Rising" av RAINBOW är en verkligt helgjuten skiva. Den är så löjligt bra att jag aldrig tröttnar på den. RAINBOW startade som ett sidoprojekt av Ritchie Blackmore som annars lirade i DEEP PURPLE. Blackmore ville spela in en cover av
Black Sheep Of The Family. DEEP PURPLE var inte intresserade av detta så Blackmore tog kontakt med Ronnie James Dio som då lirade i ELF, och han var desto mer intresserad. Samarbetet blev så bra att Blackmore beslöt sig att spela in ett helt album med ELF. Till turnén så rekryterades trummisen Cozy Powell och Jimmy Bain på bas. Tillsammans med keyboardisten Tony Carey utgjorde dessa musiker ett av de absolut bästa banden som någonsin har existerat. Och det hörs. Här finns en pondus i allt. Låtmaterialet är rent skrattretande starkt, och svänget, herrejävlar!
/Martin
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar