Dio - Hårdrockens magiker

Jag har av olika anledningar fått tillfälle att kika lite noggrannare på vår underbara RONNIE JAMES DIO under den senaste veckan. Varje gång det slår mig att han inte finns bland oss längre får jag en klump i magen. Denna människa som personifierade allt som är bra med hårdrock eller musik i stort, tänk att det gått så många år sedan han lämnade oss nu. Jag kan inte begripa det.

Jag har under de gångna veckorna jobbat lite med att försöka leta fram grejer jag saknat med olika band, och fick då veta att det finns två versioner av den TV-sända konserten med BLACK SABBATH när de gästade Monsters Of Rock-festivalen i Reggio Emilia 1992. Jag har länge ansett denna film vara bland det bästa jag hört med den sättningen av bandet, men skulle såklart vilja ha hela konserten i samma kvalitet. De spelade i knappa 70 minuter varav 45 visades på TV. I veckan fick jag veta att det i en andra sändning av konserten visades ytterligare en låt, och jag har nu lyckats lägga vantarna på även den filmningen. Tyvärr i sämre kvalitet och dessutom av någon knepig anledning konverterad till det amerikanska NTSC-formatet. Någonstans måste den finnas i bättre kvalitet så the hunt is on. Tills dess njuter vi ändå av dess 45 minuter. Computer god har aldrig låtit bättre. Och det översynkade ljudet från radiosändningen gör den hyggliga bilden bättre.

Och när vi ändå snackar 1992 - njut av en komplett tvfilmad konsert från Rio 1992.

Det har varit mycket solo-Dio också, jag fick tag i blurayn från London 1993, giget som släpptes för några år sedan. Jag gillar "Strange Highways" även om den inte tillhör hans absolut starkaste alster, tyvärr kom han inte till Skandinavien med den turnén utan vi fick glatt vänta till 1997 och den betydligt sämre "Angry machines". Det var första gången jag såg honom, i Köpenhamn i februari 1997. En väldigt kort konsert med en väldigt underlig låtlista. Nåväl, vi fick i alla fall en snutt av Catch the rainbow, men i princip alla konserter jag sett med Dio efter denna har varit bättre både låtmässigt och spelmässigt. Tracy G's tyngd funkade ok men jag tröttnar fort och vill hellre ha mer melodi i gitarrspelet. Han körde även i Göteborg 1997, på pyttelilla Metron. Hör och häpna så filmades giget, så njut lite av tidigare nämnda låt här.

Och vilka turnéer vi fick efter det...den fina "Magica" som kom år 2000, han spelade 3/4 av den på Sweden Rock 2000. Det och en hög med ovanliga äldre låtar gjorde att han sannerligen krossade allt motstånd det året. Förutom möjligen Alice Coopers turnépremiär, men det tar vi nästa gång. Min finaste stund i hans sällskap pendlar mellan Malmö 1998 och Göteborg 2005, två helt fenomenala konserter med bra låtlistor och en jäkla glöd.

Sen kom återföreningen med Black Sabbath 2007, och inte ett öga var torrt. Jag tog mig ynnesten att se dem inomhus och skippade därför Sweden Rock det året, jag ville se dem med rätt ljus och ljud. Två fantastiska konserter i Köpenhamn och Helsingfors står fortfarande ut som bland det bästa jag sett. Tyvärr var inte giget på Sweden Rock 2009 lika starkt, ljudet var dåligt och låtlistan ogenomtänkt. Dessutom frös jag. Synd, för det skulle tyvärr bli den sista gången jag fick stå i Dios närvaro. Men det finns så mycket bra grejer att titta tillbaka på så det spelar egentligen ingen roll, och vi fick åtminstone höra Time machine. Gott så.

För något år sedan tog jag de få filmsnuttarna som fanns från Köpenhamn 2007 och synkade på bättre ljud. Nu ser det ut som en riktigt gammal bootleg, och det synkar inte hundra överallt men det syns knappt. Så va fan. Man får vara glad för det lilla.

Dio, älskade Dio. Vad vi saknar dig. Hoppas du har det bra, var du än är. Vi fortsätter jaga regnbågen ett tag till.

/Alex