Fredagslistan 2016, vecka 22: Ett någorlunda otematiskt härke

Gott folk!

Denna vecka sjunger jag otemantikens lov, då veckan präglats av väldigt riktat men också vindflöjelartat lyssnande. Vi, och då pratar jag om mig själv och kollegorna på WeRock: Amelie, Robert och Fredrik, har försökt rycka upp oss och recensera mera. För egen del blev det minst två nya recensioner. Men jag har också tillåtit mig att försjunka i gamla favoriter stundtals i alla fall. 

Vi kör! 

 

Jag har lyssnat väldigt mycket på IF THESE TREES COULD TALKs nya skiva (då den ges ut på Metal Blade har jag haft tillgång till den innan den kom ut idag) enbart på grund av att den är så satans bra! Herrejävlar i min låda så suveränt stämningsfull den är. Jag har uppskattat ITTCT sedan jag upptäckte bandet med "Red Forest", och är väldigt glad över att ett så pass stort bolag som Metal Blade har kontrakterat Ohiogänget. De är värda all uppmärksamhet. 

Snyggaste omslaget i år? Jo, så kan det vara. Och IN MOURNINGs musik är i fin form på "Afterglow". Falunbandet är i vanlig ordning mollartade och rejält mörka i sin tonkonst men sockrar upp anrättningen med väsentligt vackra gitarrslingor. 

 

WITHERSCAPE är på gång med nytt material, hett efterlängtat av mig och många andra. På debuten "The Inheritance" visade Dan Swanö och Ragnar Widerberg på exceptionellt djup, stor nyfikenhet och fantastisk spelglädje. Det ska bli mycket intressant att höra vad de hittar på härnäst. Under tiden njuter jag av genilåten  The Math Of The Myth. Observera gärna de fina handklappseffekterna! 

 Jag trodde inte jag skulle uppskatta "Arktis" så mycket som jag gjorde. EMPEROR är inget favoritband, och Ihsahns soloeskapader har varit av varierande verkshöjd. Men så läste jag en intervju med honom och blev intresserad. Kort därefter damp promon till skivan ner i mejlboxen. Jag ångrar sannerligen inte att jag kollade in skivan som är både mörk och fylld med spelglädje. Mass Darkness är ett fint exempel på detta. 

 Jag avslutar med en låt från COHEED AND CAMBRIAs senaste skiva av den enkla anledningen att den gör mig glad. Island har ett härligt driv och en refräng som jag mer än gärna stampar takten till. För mjukt? Jag svarar som PANTERA om sin cover av Planet Caravan på "Far Beyond Driven": If you don't like it, don't fucking listen to it. 

Trevlig helg gott folk! 

/Martin