Neon Rose, återkomsten

Så har dammet lagt sig och jag tittar lite nyktert på NEON ROSE CHAPTER III's spelning i Stockholm. Vi tar de två tråkiga grejerna först: trumsolo är inte min grej, ensamsolo funkar aldrig för min del. Sedan, ljudet - tyvärr ett av de sämsta utljud jag någonsin hört. Vilket dessutom är oerhört konstigt eftersom 220 VOLT en timme innan hade hur bra ljud som helst. Neon Rose slet med ljudet och det blev en smula bättre under kvällens gång, men en smula är också allt.

I övrigt - gud vilken kväll. Lite nervöst/orepat på något ställe, men inte så att det störde mig det minsta. Ett låtval som var bra, absolut, men som kanske lade lite för mycket tyngd på tredje skivan "Reload" medan bara en stackars låt från "Two" avverkades. Vi fick tre låtar från debutskivan inklusive det fina titelspåret, hiten Love rock och den fullständigt enastående Julia's dream. Dessutom bjöds det på två sprillans nya låtar där We work all day inte föll mig i smaken medan Don't mess with me var en riktig rökare som jag ser fram emot att höra igen.

Igen, ja. Jag släpper inte taget om detta. Att Piero bestämt sig för att spela denna fantastiska musik på en scen igen låter jag inte trilla under eller mellan någon stol. Jag har sett till att kunna finnas på plats både på Muskelrock i Blädinge i början av juni och, såklart, på Sweden Rock Festival veckan därpå. Jag ser med stor glädje fram emot detta, och liverapporterar från båda ställena. Både på min facebooksida och Twitter (@tolvis).

Så vad hoppas jag på till sommaren nu är helt enkelt bara en underbar fortsättning av en bra början. Piero, Peter, Fille och Micke - ni förgyller 2016 så det står härliga till. Tack ska ni ha, vi ses i vimlet!

För övrigt var även 220 Volt så bra att näshåren stod rakt ut, men det tar vi nästa gång.

/Alex