Inledningsvis går jag ut med en slamkrypare, Amalie Bruun/MYRKUR kommer som vi vet från Danmark men då hon bildade bandet samt bor och verkar i New York slinker hon med. Om ni inte stiftat bekantskap än med denna urtjusiga blandning av brutalblack och spröda körstämmor, gör om - gör rätt. Hypat tycker vissa, klockrent säger jag. Från självbetitlade EP:n (utgiven 2014) njuter vi av låt och uppmaning: Må du brænde i helvede. Hurra! Fullängdsdebuten "M" kom just ut som grädde på moset.
INFERA BRUO får mig, förutom att tänka på hur fantastiskt det vore om de istället hetat INFERNAL BRUNO, också att bli tjolahoppsanglad! Räserfarten står som spön i backen i denna black-present med glimmande snören! Gluttar vi under inslagspappret finns där också en hel del melodiöst att lägga öronen på. Jag utlovar en imaginär tårtbit till alla som lyckas sitta stilla till Visions of the Inner Eye.
Allvarsammare tongångar sedan. De av er som har för vana att se skräckfilm bör känna till rullen "I spit on your grave". Nästa band tar det ett snäpp längre och kallar sig helt sonika PISSGRAVE. Det finns något rart och påhittigt i det tycker jag. Av omslaget till "Suicide Euphoria" och dess tematik att döma vill man understryka sin tuffhet (och måhända föra tankarna till en viss MAYHEM-platta vars titel i sin tur påminner om en annan skräckfilmssamling signerad George Romero - men det är ett sidospår som vi kan låta bli att trassla in oss i). Musiken är tung och brötig och bjuder inte på några direkta överraskningar men är fullt habil. Gott så.
Man kan fråga sig om SKITARG har reflekterat över nästa band i sin låt Jag bryter nacken av din häst. Kanske och kanske inte. Nu är jag inget stort fan av nämnda band, däremot gillar jag just CATTLE DECAPITATION som är listans näst sista akt. En frisk fläkt grind/döds från San Diego smeker trumhinnorna i Mammals in Babylon från nya skivan. På det stora hela låter det som det brukar från det här gänget, men snäppet bättre. Som ett sabrerat årgångsvin!
Sist men icke minst - CHELSEA WOLFE. Jag har gillat hennes neofolk/goth/metal sedan jag hörde "Pain Is Beauty" för ett par år sedan. "Abyss" som kom i år känns spretigare men mer personlig och framför allt tyngre - och då pratar jag även om de skira singersongwriter-balladerna som liksom klöser sig fast runt hjärtat. Carrion Flowers heter pärlan vi lyssnar till. Är det renodlad metal rakt igenom? Nej. Är det bra? Tveklöst!
God fredag.
/Susanne
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar