Copenhell 2015 - del 2

Gott folk!

Copenhell för 2015 är över, och det är dags att sortera intrycken. Det blev ju en hel del springande mellan de olika scenerna, så speciellt många inlägg på bloggen blev det inte - det tar jag igen nu.

Alex, jag och Susanne gillar det lilla formatet som Copenhell har. Det är gemytligt, nära till det mesta och festivalen lyckas ofta hitta en bra mix i line-upen. Så även i år då så spretande akter som PRIMUS samsades bredvid renodlad heavy metal från HAMMERFALL. Jag tycker att det är en styrka att få ihop program som appellerar till inte bara olika subgenrer utan till olika åldersgrupper. Även om medelåldern för festivalen ligger på runt 30-strecket och publiken utgörs till största delen av män med långa utbildningar och relativt hög medelinkomst som Berlingske skrev häromdagen så finns det tillräckligt med band för att locka de något yngre festivalbesökarna.

För egen del började musikdelen av festivalen med HAMMERFALL, i mycket beroende på att polaren Jacob gärna ville se bandet och hävdade med emfas att bandets tre första skivor ju verkligen inte var något att driva gäck med. Jag har ofta hävdat att bandets musik är i tjo- och tjimmigaste laget för att jag ska ta bandet på allvar, och bandets dyrkande av gamla tiders heavy- och power metal är något jag avfärdat till förmån för betydligt råare tongångar. Med denna brasklapp så kanske det förvånar att jag tycker att bandets konsert är direkt sympatisk? Kanske beror det på att mitt sällskap lever ut så fullständigt att jag rycks med i Jacobs och Anders hojtande? Eller så beror det bara på att HAMMERFALL är riktigt bra på att underhålla och har begåvats med en bra frontman i Joacim Cans. Med ett fantastiskt ljud så imponerar frontmannens sång väldeliga, och det blir riktigt njutbart att lyssna på låtar som Let The Hammer Fall, Renegade och Bushido.  Jag köper inte bandets musik rakt av, men är betydligt mer välvilligt inställd än innan konserten. Och det vill inte säga lite.

Jag blev väldigt glad när Copenhell bokade NUCLEAR ASSAULT, ett band vars musik - ja hela uppträdande - är så långt bort från HAMMERFALL du kan komma. Bandets "Handle With Care" från 1989 åkte raskt in i öronen då bokningen var klar, och den håller fortfarande hög klass och är egentligen huvudanledningen till att jag går till minsta scenen - Pandemonium - för att se bandet. Jo, NUCLEAR ASSAULT har en ny EP ute, "Pounder" - men jag misstänker att de allra flesta har sökt sig till Dan Lilker med anhang för det äldre materialet. När HAMMERFALL är tajta och närmast distingerade i jämförelse är NUCLEAR ASSAULT härligt sliriga och ibland närmast kaotiska. Trummisen Glenn Evans får slita ont i New Song (från 1989, haha!) och ibland är hela ekipaget på väg att välta. Men bandet reder ut detta och verkar veta var de har varandra. Sångaren/gitarristen John Connolly är den givna mittpunkten och bjuder på ett satans driv i både röst och uppträdande till skillnad från den något mer reserverade Lilker som verkar helt nöjd med att från sin sida av scenen lira bas och tacka publiken för att vi kommer ihåg bandet. Sympatiskt.

2008 lyssnade jag en hel del på GOJIRA och deras genombrottsskiva "The Way Of All Flesh". Jag återkommer en del till den, men inte med någon vidare frekvens. Bandet senare material har fått sig några lyssningar inför festivalen. Jag skrev ju i mitt "inför festivalen" inlägg att jag gärna skulle få bli bortblåst av bandets konsert. Till viss del blir jag det, mycket beroende på att bandets scenljud är mer än lovligt tungt och aggressivt. Den stora publiken är verkligen med på noterna, men jag står mest och tycker att bandets musik visserligen är trevlig utan att förmå mig till att känna mig speciellt engagerad. Trots ett helproffsigt framträdande får jag nog konstatera att jag efter bandets konsert nu säger hej då, det var trevligt till GOJIRA.

Väldigt stort hopp över till THE DARKNESS som jag mest går för att se om Justin Hawkins är på humör. Det är han. Maken till rumpvickande och falsettsångswailande får ni leta efter. Det finns rätt många som vill avfärda THE DARKNESS som ett skitband, men låt mig då säga så här: det behövs band som "enbart" bjuder på ren underhållning och har förmågan att göra det på samma sätt som bandet från Lowestoft. I låtar som Growing On Me, Love Is Only A Feeling, Get Your Hands Off My Woman och superhiten I Believe In A Thing Called Love är det omöjligt att värja sig mot bandets charm och utstrålning. Att Hawkins röst är på toppnivå göra sannerligen inte saken sämre, och jag står större delen av konserten med ett leende på läpparna.

Jag blev oerhört glad när festivalen bokade BLOODBATH, ett band som länge hade stått på min att se-lista. Förra årets makalöst starka "Grand Morbid Funeral" hade inte direkt dämpat suget efter att se bandet. Och BLOODBATH gör nog ingen besviken om de alltid lirar på den nivå de låg på denna kväll. Öppnaren Let The Stillborn Come To Me sätter tonen. Satan vilket ställ! Att bandet består av namnkunniga musiker gör som har vett nog att inse att det inte bara går att ställa ut skorna så löser sig det mesta gör att bandet levererar en överkörning av stora mått.

Kolla bara in denna version av So You Die. 

Precis. Nick Holmes klarar av att gasta det äldre materialet med den äran. När bandet låter Unite In Pain en verklig pärla från "Grand Morbid Funeral" följas av Like Fire och Mock The Cross har jag sedan länge kapitulerat och ligger som en våt fläck på betongen.

Ett band återstod för mig efter den soniska slakt som BLOODBATH bjöd på - GHOST. Ni som följt med både på bloggen och på Werock vet med er att jag har gjort en resa med GHOST som har gått från skepticism (vid lyssnande på "Opus Eponymous"), entusiasm (vid gig av bandet på Getaway 2011), nej vad tråkigt detta blev (vid lyssnande på "Infestissumam") till en känsla av att bandets kommande skiva "Meliora" kan vara något riktigt extra. Lördagens konsert visade med stort eftertryck att GHOST är på väg att göra något riktigt stort. Att bandet går på vid midnatt är bra. Jag hoppas att bandet aldrig mer gör en spelning i dagsljus. Stämningen är rent magisk när bandet öppnar med Genesis. Det jag direkt noterar är att ljudet är så satans mäktigt! Det låter verkligen stort om bandet. Bandet har modet att bjuda på fyra nya låtar från kommande plattan From The Pinnacle To The Pit, Majesty, Cirice och Absolution. Kaxigt? Jo, men när låtarna håller den klass de gör tar jag gärna emot dem, haha!

Jag tänker ta ytterligare en dag att fundera igenom vad  jag upplevde med GHOST i lördags. spontant kan jag säga så här: jag har aldrig sett bandet bättre.

Jag upplevde, precis som förra året och 2011 att Copenhell är en väldigt sympatisk festival som år efter år visar att det inte är en slump att folk väljer att komma tillbaka till. Området är lagom stort - trängsel och köer är det mycket lite av. Skulle jag hitta något att anmärka på så är det att matutbudet känns väldigt standard. Det är kött, kött och åter kött som gäller. Plus att festivalen hemskt gärna får bjuda på annan öl än Royal. Så svårt är det inte att erbjuda minst en annan öltyp än lager.

Kommer detta att få mig att inte återvända till festivalen? Nä, och jag hoppas verkligen att jag har möjlighet att åka även nästa år.

/Martin