När hårdrocken fick slåss

I samband med en facebooktråd drog jag mig till minnes det på vissa sätt mörka 90-talet då den klassiska hårdrocken fick se sig utmanövrerad av andra krafter. Idag är det nästan omvänt. De allra minst populära av 70- och 80-talsband ges ibland lite väl stor plats i hyllningskörer, därför kikar jag tillbaka lite på en tid då IRON MAIDEN fick spela på Kåren i Göteborg, då Metron i samma stad (liknad vid en taskig Silja Line-scen i sagda facebooktråd) huserade DIO, KING DIAMOND och YNGWIE MALMSTEEN och då GLENN HUGHES spelade på KB i Malmö inför knappt 30 personer + en firmafest som inte brydde sig.

När började det? Jag skulle gissa på runt 1993. METALLICA gjorde sin sista sväng på "Svarta Plattan"-turnén och tappade sedan fort en del av suset som omgav dem. Iron Maiden sade farväl till Bruce Dickinson. KISS, som planerat ta sin "Revenge"-turné till Europa med ACCEPT och PEARL JAM som förband var så iskalla att ingen promotor ville ta i dem med tång (två datum i Sverige i maj var preliminärbokade). Accept spelade istället på Mejeriet i Lund, först 1993 då det var utsålt till bristningsgränsen (typ 1100 personer), och sedan 1994 då det var kanske 150 personer i publiken varför bandet valde att inte ens spela fullt set.

Ja, kanske kan man se trenden genom Accept i Lund? Eller kanske genom Iron Maiden - 1992 spelade de i ett halvfullt Globen, 1993 i ett halvfullt Scandinavium. 1995 blev det istället ett förvisso utsålt Kåren, men det blev ändå bara Kåren. KB-hallen i Köpenhamn (kapacitet 3500) hade 1995 knappt 800 betalande Maidenfans. Samma publikantal som när QUEENSRYCHE spelade där ett halvår tidigare dessutom.

Tomt. Ekande tomt.

Samtidigt som detta naturligtvis är oerhört sorgligt så har det ju skapat konsertmöjligheter för oss som var med som för de flesta idag framstår som rent hokus pokus. Att exempelvis Dio, denna ikon inom hårdrocken, spelat på klubbar som Metron i Göteborg eller KB i Malmö är ju nästan direkt underligt. Tänk att SAXON spelat på den gamla Ångfärjestationen i Helsingborg. Det känns obegripligt idag. En av de bästa underligheterna är BLACK SABBATH på Mejeriet 1995. Med Tony Martin på sång och bandets förvisso absolut sämsta skiva "Forbidden" bakom sig körde de nästan två timmar och var så otroligt bra att man inte trodde det var sant. Black Sabbath på Mejeriet. Slå den på knäna farbror Örjan!

När vände det? Jag skulle nog säga att tre faktorer i slutet av 90-talet vände upp och ner på allt igen.

1. Återföreningarna haglade. KISS banade 1996 vägen för återföreningsexplosionen. Aldrig innan eller efter har ett återförenat band fått så mycket kontinuerlig press. "Zeppelin 2007?" säger kanske någon, och absolut - det var hype så det räckte och blev över, men gällde bara en spelning. Inget kan dock mäta sig med de 194 konserterna som det skrevs om i hela västvärlden under ett års tid. Efter detta följde nästa otänkbara återförening: Black Sabbath med Ozzy och Bill. Den varade betydligt kortare dock innan Bill försvann på grund av hjärtproblem, och 1998 såg vi därför Sabbath med Ozzy och Vinny Appice på trummor.

2. Återkomsterna. Band som inte funnits på länge såg möjligheter att börja spela igen eftersom rockfestivaler började skrika efter dem. Sweden Rock gick i bräschen och man kunde any given day på det blekingska höglandet få se både band som aldrig varit i Sverige eller band som inte spelat ihop sedan mormor var ung. För en liten peng dessutom. BUDGIE, CAPTAIN BEYOND, LYNYRD SKYNYRD och även lite mer namnkunniga band som SCORPIONS, WASP och andra hittade en ny marknad där de inte behövde kuska runt i bussar och spela på småklubbar för inga pengar alls. Festivalinflationen som kom i kölvattnet av detta är dock inget jag personligen gillar, och någon gång inom en inte alltför avlägsen framtiden måste det ju ta slut efterhand som band lägger av och artister dör. Men än så länge funkar det.

3. Iron Maiden. Det går inte att överskatta Iron Maidens betydelse för hårdrocken i västvärlden, framförallt i Europa. När Bruce Dickinson kom tillbaka 1999 var det en återförening i mängden men sedan dess har Maiden kontinuerligt bevisat att arenan är deras och endast deras. Nya skivor lite då och då blandas med turnéer som fokuserar på att det var bättre förr. Nya fans får skapa "sitt" Maiden och hylla det på konserter, gamla fans får minnas "sitt" Maiden på konserter med urminnes scener och spektakel. Iron Maiden har dessutom tagit scenen till tidigare nästintill otillgängliga marker som Sydamerika där de lyckats skapa något helt nytt vilket även nyligen uppmärksammats i businessvärlden eftersom Maiden är ett synnerligen framgångsrikt företag.