Det pratas alldeles för lite om OZZY. Alltså den RIKTIGA Ozzy, inte den nutida clown-Ozzy, inte Sharons-fru-Ozzy (YEAH YOU HEARD ME!). Jag talar om ikonen Ozzy, som sjöng i ett av 70talets bästa band och som höll fanan högt på 80- och halva 90talet med fantastisk musik skriven och framförd av fantastiska musiker, vilka alla verkar ha stått i kö för att få ha fått en liten stund i Ozzys glans.
I början av 90talet var Ozzy fortfarande på riktigt. "No more tears" är en av hans starkaste skivor, knarket höll honom fortfarande pigg istället för tvärtom och bandmedlemmarna höll fortfarande hög klass. Jag såg inte sett på den mytomspunna spelningen på Saga i Köpenhamn 1992 tyvärr, men jag njuter av inspelningen därifrån. Jag såg honom först under vad som torde vara den sista glimten av den Ozzy jag älskar högt, nämligen 1995. Något var då lurt i Ozzylägret. Den nya skivan "Ozzmosis" var uselt producerad men hade några starka låtar så därför kändes det konstigt att han inte spelade en enda av dem när jag såg honom i Göteborg den 25/11 i ett knappt halvfullt Scandinavium. Det var i backspegeln en sorglig introduktion till min Ozzy-livehistorik. Tur därför att jag även pelade mig in till Köpenhamn och Valbyhallen tre dagar senare. Jag träffade gitarristen Joe Holmes i båda städerna, i Köpenhamn kände han igen mig och sa direkt "Ikväll blir det bättre än i Göteborg - Ozzy är på superhumör idag!". Han hade rätt. Den 87 minuter långa halvsega konserten i Göteborg förvandlades till en 105 minuter lång explosion av galenskap. Tre låtar lades till; Desire, Mama, I'm coming home och den nya Perry Mason. Jag stod längst fram och blev nersölad av vattenkanonen som han tryckte upp i mitt ansikte. En fin kväll, på alla plan.
So there. Släpp allt du har, vräk på fredagsskivan och berätta för din närmaste granne exakt varför Ozzy är gud. Begriper inte grannen så kan denne ju fortsätta lyssna på Svenne Rubins. Vi andra vet ju ändå bättre.
Happy helg alles!
/Alex
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar