Kalifornien, några mil öster om Los Angeles. En gigantisk motorbana kallad Ontario Motor Speedway slog upp portarna 1970 och skulle komma att räknas som en av banorna som banade (pun intended) vägen för gemene mans motorsportintresse vilket eskalerade efter 1980. I tio år serverade banan fina tävlingar och evenemang, inget av dem kan dock toppa det episka musikspektaklet CALIFORNIA JAM som ägde rum denna hyggligt varma aprildag 1974. Flera band skulle få visa upp sig, en spelning skulle komma att anta legendstatus och ännu 2013 vara den som alla pratar om (jag pratar om DEEP PURPLE såklart, med en Ritchie Blackmore i högform). Den underligaste spelningen under dagen tillskriver jag emellertid BLACK SABBATH. Deras senaste turné hade kommit till ända i slutet av februari och de hade inte tagit en ton tillsammans sedan dess. De flög över till Kalifornien direkt från England, transporterades ut till festplatsen via helikopter (det var enda sättet att för banden ta sig ut), gick rakt upp på scenen och rev av Tomorrow’s dream.
Det är alltså dagsljus, på scenen återfinns ett underligt hopkok av högtalare, trummor och en inlånad regnbåge från Don Kirschner’s ABC In Concert-serie (KISS!) och Black Sabbath är inte särdeles onda, om de nu någonsin varit det. Däremot är de taggade. Nåt så in i helvete. Efter inledande Tomorrow's dream och efterföljande Sweet leaf presenteras en av mina favoriter, Killing yourself to live – en av fyra låtar som skulle komma att sändas på amerikansk television. Kolla in Bill Ward, han är ett djur på trummorna. De andra är fortfarande lite försiktiga, vilket dock släpper efterhand som låten avverkas. Ozzys dans i slutet är fantastisk.
I början av nästföljande låt, en av bandets allra största klassiker, får vi fina panoramabilder på publiken vilket nästan ger mig svindel. Publiksiffran varierar beroende på vem man frågar, men som minst var det 200.000 personer på plats, och vissa hävdar att det var nästan det dubbla. Man kan ställa sig frågan hur bra konserten var för de som stod längst bak. Å andra sidan hade de kanske annat för sig.
Än så länge är det ”bara” låtar som avverkas, Snowblind låter väldigt slarvig och den framförda versionen hör kanske inte till bandets finaste stund, men låten är ändå bra så vem tänker på det sånt när man står där i solgasset med hög promillehalt och kanske en ännu högre annan slags halt. Klippet nedan bjuder på lite kommentarer från herrar Tony och Geezer om spelningen innan det korta 8mm-klippet börjar.
Det är nu det blir lite underligt, bandet väljer nu att köra Sabbra cadabra med tillhörande trumsolo, man slänger dessutom in lite Supernaut och lite Iron man i det hela men jammar sen loss ordentligt. Det är 32 mycket speciella minuter, ofokuserade, skramliga och stundtals rent överjävliga. Tyvärr finns detta spektakel inte filmat, det hade varit roligt att se publikens reaktion när låten övergick i…eh…allt det andra. Efter denna halvtimme är konserten slut, men bandet kommer lyckligtvis att bjuda på två extranummer. Först ut är Paranoid i den snabbaste versionen jag hört.
Och till sist avslutas alltihop med Children of the grave. Efter detta går bandet av scenen, Ozzy blir haffad av en tv-tjej som försöker få ur honom något om hur det gick varpå han svamlar och hasplar ur sig något hastigt om han är ”lost for words”. Bandet hoppar in i sin helikopter igen och allt är över. Vi sitter svettiga och eländiga och är fortfarande osäkra på vad vi varit med om. Solen börjar gå ner, och ett annat band kommer snart att försöka bränna ner scenen.
Hela konserten finns tillgänglig som mixerbordsupptagning. Där kan man således även njuta av trumsolot och skramlet. Det gör man dock nog bara en gång. Sen går man nog och klipper sig istället.
/Alex
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar