Seven Days Of Sabbath, day 1: Never Say Die

Efter konserten den 26/11 i Köpenhamn där Tony Iommi och Geezer Butler spelade som om det inte fanns någon morgondag så har min kärlek till detta formidabla band fått en nytändning. Jag har haft ”Past Lives” i bilen under en vecka, jag hade helt glömt bort den skivan efter tusentals bootlegs och måste säga att det var ett väldigt kärt återlyssnande. Med detta i sinne fick jag för mig att köra sju dagar BLACK SABBATH på bloggen såhär innan jul, och då kanske försöka hitta något som jag inte lagt märke till eller engagerat mig förut. Jag kastar mig rakt in i grisens mjälte och spelar ”Never Say Die”, en skiva jag inte tyckt speciellt mycket om tidigare. Har jag ändrat mig?

Titelspåret som inleder skivan har jag inget emot. En simpel låt, långt från forna storheter typ Megalomania men ändå en habil rocklåt. Så långt, så bra. Men sen blir det värre. Johnny Blade och Junior’s eyes tycker jag verkligen inte om. Alltså verkligen inte. A hard road gör mig nästan lite irriterad, det här är alltså bandet som tidigare gjort sex skivor i rad utan en enda dålig låt, följt av en sjunde som var habil. Men visst, rent generellt kan jag se att 1978/79 var väldigt splittrade år för de flesta ”gamla” banden, det finns väl få människor som tycker att exempelvis KISS’ ”Dynasty” eller LED ZEPPELINs ”In through the out door” håller samma klass som de föregående skivorna. Så även för Black Sabbath, de tappad efokus efter turnén 1977, Ozzy kom och gick och hade sig och ingen visste väl egentligen vilket foto de skulle stå på (Hälsingland).

Shock wave lyfter det hela lite, och det var också en av de få låtarna från skivan de valde att spela live. Ozzy sjunger förhållandevis bra på denna också vilket naturligtvis är skoj. När Air dance drar igång undrar jag initialt om det verkligen ÄR Black Sabbath jag lyssnar på. Men låten är bra, betydligt bättre än allt annat som hittills ljudit ur högtalarna. Snygg melodi, roligt arrangemang och väldigt o-Sabbathskt. Det lugna partiet i mitten påminner en smula om ”Sabotage” och det är aldrig dåligt. Det finns även en hel del TRETTIOÅRIGA KRIGET-vibbar i låten vilket jag naturligtvis håller för väldigt trevligt. Efterföljande Over to you är också betydligt bättre än det mesta andra på skivan. Lite onödigt pianorullande i refrängen kanske men på det hela taget en bra låt. Nu börjar jag bli glad igen, det fanns ju pärlor även på denna av mig oerhört dissade skiva. Näst sista låten Breakout verkar vara ett försök att skriva en tung låt i stil med War pigs eller Hand of doom, men vill man vara tung finns det en grej man kan ha som tumregel – att inte använda blås. Saxofonsolot känns fullständigt meningslöst och låten får aldrig någon fart alls. Ett kort mellanspel som jag efter denna lyssning kanske aldrig kommer att lyssna på igen. Avslutande Swinging the chain sjungs av Bill Ward och känns lite som ”varken eller”. Ingen höjdare, inget bottennapp utan bara en låt i största allmänhet.

Nej, jag har väl inte direkt ändrat åsikt – ”Never say die” är en av de sämsta skivorna i bandets katalog. Jag hittade förvisso ett par pärlor denna gång men det var länge sedan jag hörde skivan innan idag och det kommer att dröja länge tills nästa gång. Live var de lite roligare 1978, deras 10th anniversary tour bjöd på några låtar från den tidiga karriären som inte luftats på flera år och även om Ozzy sjöng ganska illa så var konserterna väldigt energiska. Den sökande människan kan lyssna på en ljudinspelning från Fresno som håller god kvalitet och vittnar om ett piggt band. En London-spelning i juni filmades, klipptes ned och släpptes som köpfilm men jag tycker personligen att de låter betydligt tråkigare där. You be the judge.

Nästa gång, då är vi i havet. Hej!

/Alex