Mina första inblickar i att all musik inte nödvändigtvis behövde ha enkla melodier och refränger typ KISS' Crazy, crazy nights bör ha kommit någon gång i början av 90talet då folk i min närhet började lyssna på betydligt hårdare tongångar. Det var lätt att skratta åt, att fnysa åt eller bara ignorera eftersom jag inte förstod bättre. En skiva som stod ut då och som står ut även idag är den smått genialiska "Live at Budokan" av S.O.D. som blev en slags ögonöppnare. Då betraktade jag den nog som ett slags skämt, både på grund av den putslustiga titeln (den är ju inspelad i New York, på anrika The Ritz!) och på grund av att den egentligen saknade allt som jag dittills hade fått för mig var "riktig" musik.
Idag är jag skyldig en hel massa människor ett tack för att de oförtröttligt plågade mig med allehanda oväsen, jag hade nog lite längre inkubationstid än andra. Eller så var min potatismoshjärna helt enkelt bara så in i helvete inställd på att det var KISS och inget annat som satte definitionen för god musik. I vilket fall så sitter jag nu och njuter av en ny skiva (bara en sån sak), behagligt befriad från allt vad skönsång, melodier och pentatoniska skalor heter. Phil och bandet THE ILLEGALS formligen skäller ut instrumenten och mikrofonerna och till och med på ganska låg volym protesterar mina hörlurar mot misshandeln de utsätts för genom att spraka lite. "Walk through exits only" är inte en skiva. "Walk through exits only" är en käftsmäll.
Köpenhamn i höst någon?
IT'S RUINED!
/Alex (med en blinkning till Omar, Micke och alla er andra)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar