Jag har under de senaste två veckorna tagit mig igenom ALICE COOPERs samlade verk. Jag begränsade mig med ett undantag till studioskivorna eftersom jag inte pallar lyssna igenom de senaste årens liveskivor, jag lyssnar i så fall mycket hellre på inspelningar från konserterna jag själv sett. Undantaget är "The Alice Cooper Show", den enda liveskiva från 70talet som släpptes officiellt när det begav sig. Idag har allsköns andra grejer från guldåren släppts men denna är lite speciell i min pixibok. Det är en kraftigt producerad överdådig skiva med tämligen lite livekänsla egentligen, men den är ändå helt fenomenal. Så den fick vara med.
Varför lyssnar man då igenom en komplett diskografi? För min del är det för att upptäcka och återupptäcka. Det finns skivor som jag egentligen aldrig skulle behöva höra igen, det räcker att jag blundar så kan jag ta mig igenom KISS "Unmasked" eller IRON MAIDENs "Seventh son of a seventh son", jag kan alla toner, alla trumslag och alla texter. Därför är det egentligen meningslöst att lyssna, om det inte vore för att det alltid finns mer att hitta. Det är det som är tjusningen med musik, på samma sätt som att en tavla kan ge ett helt annat uttryck om man tar ett steg bak eller fram så kan två års bortavaro från en skiva öppna nya ingångar. Du har ju själv (förhoppningsvis) förändrats och utvecklats under de två åren, så varför skulle inte din perception ha gjort det?
Enough of that. Jag älskar Alice Cooper. Fredagslistan denna vecka är en kronologisk sammanfattning av mitt lyssnande och min kärlek. Den innehåller rock, ballader, pop, musikallåtar, skräck och humor. Ofta i en och samma låt. Jag går inte igenom hela listan men tänkte som hastigast skänka några tankar kring några av de mer obskyra alstren. Detta för att det alltid är så roligt att diskutera, att vrida och vända. På den svenska Alice Cooper-facebooksidan (Alicecooper.se - Bed of swedes) har jag emellanåt uppdaterat folk med var i diskografin jag befunnit mig vilket understundom skapat några roliga inlägg och tankar.
"Pretties for you", Alicebandets första skiva är en av mina absoluta favoriter och en av de jag lyssnar allra mest på. Jag förstår att den inte tilltalar alla, men det är deras förlust. Låtvalet gick direkt till min favorit Today Mueller som Alice dessutom sjöng två rader ur för mig när jag träffade honom i London 2011. Jag trodde att jag skulle få ett epilepsianfall. "School's Out"-skivan var sämre än jag mindes, topparna är oslagbara (Luney tune, My stars) men låtar som Alma mater, Public animal #9, Grand finale och titelspåret tillhör inte mina favoriter alls. Likaså är den sista skivan med gruppen Alice Cooper, "Muscle of love", inte en skiva jag spelar alltför ofta. En oinspirerad skiva, speciellt med tanke på vad som skulle komma bara Alice ömsade bort originalmedlemmarna och satsade på storslagenhet. Perioden 1975-1979 är min favoritperiod musikmässigt och skivorna, alla fyra, är unikum i rockhistorien tycker jag. Jag tog faktiskt två låtar från "Welcome to my nightmare" eftersom Devil's food och The black widow inte går att dela på för då får man smäll.
Apokalypstiden (1980-1983) är det inget fel på alls heller. Förutom "Zipper catches skin" från 1982 så håller alla skivorna hög klass och problemet med att älska musiken så mycket är att det är svårt att välja bara en låt. Imorgon hade jag säkert valt andra låtar än de jag valde idag. Efter det kommer så min barndom i musikform. Skivorna Constrictor, Raise your fist and yell och Trash är min uppväxt i plastform. De är min passion, mitt liv och vissa dagar de tre skivorna jag skulle ta med till en öde ö för att när som helst bara kunna blunda och drömma mig bort. Mitt vuxna jag säger ibland åt mig saker som att "men det är ju för fan trummaskin på Constrictor" eller "allvarligt - Bon Jovi-Alice på Trash??". Då tar mitt barndomsjag en pinne och slår mitt vuxna jag i ansiktet upprepade gånger. Den dagen jag inte längre kan njuta av nostalgi och bakåtblickande är dagen ni hittar mig fördelad medelst motorsåg i tre Icakassar i Råå hamn.
Den sista skivan från den för mig klassiska tiden är "The last temptation" (1994), men där gjorde jag en fusk eftersom jag sparar den till halloween. Vi har en liten grej, den skivan och jag. Tända ljus, serietidningarna, vinylvarianten av skivan och kaffe med småkakor. Så nice att man inte tror det är sant.
Sentida Alice har spottat ur sig ömsom bra ömsom intetsägande grejer, på "Dirty Diamonds" (2005) hittade han tillbaka till sitt 70tal med fina dängor som Sunset babies och You make me wanna. Det är dock alltid Zombie dance som pekar på det psykedeliska 60talet som får min röst, jag älskar verkligen den låten. En liten smutsgris på tebjudningen är dock skivan "Along came a spider" (2008). Skivan föregicks av den häftigaste hypen någonsin och många med mig önskade sig nog en riktig skräckskiva igen, kanske en blandning av "Brutal planet" och "Welcome to my nightmare". Storymässigt kanske den innehöll detta men musiken föll så oändligt platt att den verkligen delade Alicefansen i två läger. Jag var en av de som kraftfullt tog avstånd från skivan trots det fina omslaget på vinylutgåvan, och jag hade fram till idag inte lyssnat på den sedan den kom 2008. När jag nu hörde den igen så hade naturligtvis besvikelsen lagt sig, och även om det fortfarande är en förhållandevis slätstruken historia med några riktiga bottennapp till låtar så får jag nog säga att låtar som Salvation, Killed by love och Wrapped in silk hade passat på vilken som helst av de andra 2000talsskivorna. Till sist, jag låter den instrumentala The underture från den senaste skivan "Welcome 2 my nightmare" avsluta, det känns som en perfekt säckhopknytare. Min personliga dröm är att just W2MN blir Alices sista skiva, det är tveklöst den starkaste han släppt sedan "The last temptation" och det skulle vara en fröjd om den fick skriva slutkapitlet så att säga. (Jag vet att han ska släppa en coverskiva men den räknas absolut inte).
So there. Enjoy, lyssna och följ med längs en stig kantad av lik, giljotiner, snaror, mördare, dåliga vitsar, transvestitcowboys, döda husdjur som kommer tillbaka och mycket mycket mer. Är Alice Cooper den allra mest mångsidiga rockartisten genom tiderna? Jag tror det.
Och försök nu att inte få mardrömmar ikväll. Det finns inget i garderoben. Tror jag. Jag har inte kollat. Men jag är nästan övertygad. Nästan.
/Alex
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar