Anthrax, till Martin

Det fina med att ha rätt är att man inte har fel. I veckan har jag och Martin gnabbats mailledes angående ANTHRAX. Jag gillar Anthrax och då speciellt de första kanske tio åren, men hittar även glädje i det sentida/återförenade Anthrax med allt vad det inneburit. Martin å sin sida vägrar styvnackat erkänna bandets storhet. Sådana är de, de äldre. De lyssnar inte, tar inte till sig av vad vi ungdomar berättar för dem.

Anthrax och jag går way back. Inte minst tack vare att de hade den goda smaken att delta i ett avsnitt av den hyllade dokumentärserien "Våra Värsta År" vilket naturligtvis föll i god jord hos kunskapstörstande ynglingar. Jag har även vänner som redan tidigt föll för dem varför de således tillhörde vardagen under uppväxten. Däremot fick jag inte tillfälle att se dem live förrän så sent som 2003, då på Sweden Rock Festival. Det var en synnerligen trevlig tillställning, speciellt eftersom John Bush är min favorit av sångarna de haft. Att de dessutom valde att köra den ganska obskyra men helt underbara Black lodge då gjorde inte saken sämre. Sedan dess har jag sett ytterligare dem några gånger och inte minst spelningen i Köpenhamn 2006 på fina Vega var en riktig höjdare.

Nähädu Martin, nu får du ta och stänga av ANAL TRAKTAMENTE och spotifiera "Sound of white noise", en riktig klassiker! Basta!

 

/Alex