Deep Purple-nedräkning, plats 3 - Burn

"Burn". Detta är en rent för jävla bra skiva. Fortfarande lite studioåterhållen, låtarna skulle få ett annat slags liv live, speciellt dräparen Mistreated som på liveskivan "MKIII: The Final Concerts" är så vacker att man vill ladda ner tändarappen till telefonen och sombert låta lågan lysa under hela låtens gång.

Any which way, pendeln svajar rejält på "Burn", från det inledande titelspåret som formligen fräser iväg via den gungiga Might just take your life följt av klassiska rockstänkare i Lay down, stay down och fina Sail away. På sida två (om man lyssnar på vinylutgåvan - och varför skulle man inte göra det?) blir det sedan ett brutalt möte mellan det forna och det nya Purple i svängiga You fool no one och What´s goin´ on here, för att till slut nå klimax med just Mistreated. Glenn Hughes och David Coverdale var två nytillskott sannerligen värda namnet, efter "Who do we think we are" från 1973 var det nog ingen som trodde att bandet skulle nå upp till sin forna glans, speciellt inte när två nyckelpersoner försvann. Lyckligtvis blir sällan något som förväntat och efter att askan av det gamla skakats av överrocken stod ett nytt, fräscht och suget Deep Purple på KB-hallens scen i december 1973 för att ta de första livestegen på vad som skulle bli ett fenomenalt liveår i bandets historia.

Skivan lyssnas bäst på här, man kan med gott mod hoppa över den för mig intetsägande A200 men glöm inte att lyssna på den gravt underskattade och framjammade Coronarias redig som är en fräck och lite lössläppt stund till och med för att vara Deep Purple i studio. För den som vill avnjuta en exceptionell liveinspelning ber jag att få bjuda på den klassiska California Jam-konserten härnedan, för övrigt inspelad samma dag som ABBA vann melodifestivalen med Waterloo i Brighton.

Nu börjar grisen närma sig marsipanen. Två skivor kvar. Jag lyssnar och njuter och ser redan fram emot att delge er alla de två återstående. Tills imorgon,

Alex